Kapitel 8

Avery står nere vid sjön, blek som jag, iförd lång svart klädnad som fladdrar när vindarna biter i honom. Det är kolsvart ute men han trollar med sin stav och låter ett kallt lilablått ljus flyta omkring runtom honom. Det är hans patronus. En korp såklart. Det går i släkten.

Han ler varmt när jag kommer mot honom och han omfamnar mig liksom jag omfamnar honom.

"Du är lycklig", poängterar jag och hans lika strålande leende är kvar på hans läppar när han släpper mig. Han är rosig av kölden. Han har stått här i snön ett tag.

"Har du träffat henne? Hon är helt fantastisk. Ni har båda två bara ett halvår kvar här på skolan. Skulle du vilja bo hos mig då?"

"Ja, självklart." svarar jag och han lägger en hand på min axel.

"Mamma är så labil, det är till och med i vår herres tycke. Han är inte någon att skvallra förstås, men jag hörde honom muttra något om att hon var värre än Bellatrix. Och du vet ju hur Bellatrix är."

Jag kan inte låta bli att skratta. Han är så löjligt munter i sina udda formuleringar och sakerna han säger är inte alls något roligt i förstås. "Bellatrix är… En av sitt slag."

"Hursomhelst, vill jag inte att du ska bo hos våran mamma. Framförallt för hennes något diskutabla syn på uppfostran. Men även för att hon inte går säker mycket länge till. Du läste mitt brev förmodar jag."

"Ja, jag läste det. Och jag är tveksam till om det är den rätta vägen, Avery. Starka argument kan ju ingen trollstav nå och stark vilja kan inga formler rå på. Ändå tror ni – tror du – att lösningen är våld för att segra."

"Ack, du är så ung Jessica. Men en dag förstår du. Du får gärna följa med på ett möte. Det är frivilligt förstår du. Det är bara politik."

"Du behöver inte tilltala mig som om jag vore tio, kära bror. Men jag ska tänka på ditt förslag.", han nickar till svar och verkar tillfredsställd med det.

"Nåväl. Vad säger du om att vara brudtärna på mitt och Laras bröllop? Vi gifter oss på Crowley's ägor. Vid påsk, kan tänkas."

"Åh – det är jag så gärna!" säger jag och slår armarna om honom igen. Jag pratar hellre om sånt här. Sånt som inte gör så ont i hjärtat att diskutera. Mörkret sprider sig och ett bröllop ljusar alltid upp stämningen.

"Nu ska jag inte störa dig mer. Fokusera på skolan, lillasyster, det är det bästa du kan göra för att säkra din framtid."

"Självklart."

"Nu måste jag återgå till mitt. Vi har fasansfullt mycket att stå i. Barty Crouch är en jävel till att få tag i människor han inte ska ha att göra med. Om han bara visste vad hans son sysslade med." Avery skrattade och jag kände mig illa till mods.

"Vi ses." sa jag och vi gick åt varsitt håll.

När natten är kommen ligger jag vaken. Jag har svårt att smälta orden han skrev i sitt brev och orden han sa till mig. Sirius var inte sen med att ge mig en frågande blick när han tillsammans med sina vänner kom ut ur stora salen. Men vad hade han med det att göra? Det var han som ville ha distans mellan oss. Inte jag. Jag hade behövt ha hans stöttning nu. Rosier stod kvar nere i entréhallen och växlade ett och annat ord med mig som jag inte la på minnet. Något om trolldrycken såklart. Han var snällare nu men å andra sidan gick han på mina nerver. Det var ungefär när jag bildat den uppfattningen som allt ändrades. Efter ett marodörstreck veckan därpå.

Remus och Peter hade stått utanför. Någon hade sagt att Remus inte ville lämna några spår efter sig. Han var ju trots allt prefekt. James verkade inte bry sig det minsta, trots sin titel som försteprefekt. Lily hade beklagat sig över händelsen som hennes andreman ställt till med.
"Varför växer han aldrig upp", hade hon sagt. Men någonstans i hennes ton fanns en hint om hur komisk hon fann hela incidenten. Hon hade inte kommenterat något mer om deras dejt och jag hade inte hört något från James heller. Sirius pratade förstås inte med mig så det var inte särskilt enkelt att veta något heller, för den delen. Vad de gjort?

Allt började vid örtläran. Sirius med sina ruttna händer blev utmanad av James att odla en växt som inte skulle dö. Bara ordet utmaning hade tänt en glöd så stark i Sirius att han nästan utstrålade ett flammande sken. Alla hörde det förstås och flickan i blått med det gyllene håret hade om möjligt skrattat så att tänderna skramlade när hennes älskade gett sig i akt med utmaningen. Det hade förstås inte hänt någonting. Förrän flera timmar senare. Och det var just därför som Remus och Peter stått utanför och vaktat. Hela växthuset var övervuxet av svampar. Röksvampar. Naturligtvis stod större delen av Gryffindor och såg på. Ett efter ett sprack fönstren på växthuset från orange och grön rök som hotade med att svälla sönder allt där inne. Det var inte nog med att svamparna inte slutade växa. Tydligen var de i full akt med att gödsla dem. Vinden låg, dagen till ära, åt helt fel håll och röken flög rakt in i slottet. När paret väl kom ut, nästintill hand i hand, gick de i varsin bubbla som de förvandlat runt sig själva. En slags sköld för att slippa stanken och färgen på kläder. Det slutade inte där, förstås, utan snön, som töat under veckan, som åter föll över slottet fick allting att se ut som ett enda stort fyrverkeri. Ingen klagade heller. Tills stanken kom.

Filch skulle ha fullt upp i flera veckor.

Vid middagen äter jag snabbare än vad jag brukar och när jag är klar sitter jag bara och

"Rosier!" ropar jag och han vänder sig om när jag kommer springandes. Vinden rusar genom mitt hår och skolväskan klappar mot min höft. Jag har mina böcker i famnen så när jag kommer springandes känner jag mig precis som en skolflicka. Det känns som att mina kinder skulle kunna vara väldigt rosiga av spurten efter honom.

"Vad är det, Raven?"

"Jag glömde tacka dig", säger jag och han ser förbryllad ut, "ja du vet, för att du berättade för mig att min bror var nere vid sjön."

Han tittar bakåt, åt hållet han var på väg, som att han helst bara vill gå. "Lara hade inte låtit mig komma tillbaka till Slytherins sällskapsrum om jag inte gjort det."

Han ser inte min besvikna blick. "Åh. Det var ihärdigt av henne."

"Så? Pratade ni om något… Intressant?" frågar han och jag undrar om han inte skulle gå iväg nu.

"Det gjorde vi."

"Om… Framtiden?" han fäster blicken i mig.

"Ja och om någon herre och den rätta vägen. Renhet före allt." jag himlar och gestikulerar överdrivet med händerna. Påminns om att jag lärt mig det av Sirius dramatiska sidor.

"Du behöver ge dig ut i världen Raven, du sitter där i din bekvämhet och tror att samhället fungerar fint. Det gör inte det. Förstår du inte det? Säg mig vad din åsikt är sen när du kommit ut i världen och upplevt den."

"Det sista jag behöver är en uppläxning av dig, Rosier. Ni folk försöker pracka på mig era konstigheter! Och inte bara mig, tydligen, utan flera andra oskyldiga som hade klarat sig bra utan era viskningar och kluriga hemligheter." Han behöver inte vända sig om och fortsätta gå. Jag skulle inte sett det ändå med tanke på hur mina ben svängde om och gick med bestämda steg åt motsatt håll.

"Vi ses vid trolldrycken, Raven." ropar han men jag ignorerar honom. Jag vill bort från de gröna, gråa, läbbiga och kalla fängelsehålorna innan jag kvävs av mina egna skrik. För en gångs skull är det tomt i Gryffindors sällskapsrum och genom fönstren ser jag snön fall igen. I morse hade den töat bort som om jorden verkligen inte vill ha snön där – men annat var det med slottet. Slottet ville ha snö. Hogwarts klädde så bra i det.