Kapitel 9
Jag borde inte fallit pladask för Averys ord. Han som helt plötsligt verkar vilja vända sig mot mor och ta mig med sig när han en gång inte brydde sig alls. Eller gjorde han? Det är så oklart. Tänk om han inte visste, den gången i julas? Jag rullar runt i sängen och hör hur flickorna i sovsalen springer omkring och klär på sig inför dagen. Jag ligger kvar. Borde ta på mig smink så att jag åtminstone ser ut som jag lever trots att det inte riktigt känns så. Jag önskar jag kunde prata med Sirius. Men han är ju så besatt av flickor att han inte kan hålla fingrarna i styr. Verkar hans nya, smarta, flicka tro. Hon som klär i blått. Jag klär i svart. Måste ha rött ibland. Men om jag fått välja hade jag velat ha blått. Det är lördag och jag lämnar inte sovsalen på hela dagen. Flickorna kommer och går. Lily tittar till mig men jag säger att jag mår illa. Det är inte hela sanningen, förstås.
När natten är kommen kliver jag ur sängen och tar på mig tjocka strumpor och en yllekofta. Alice har gått och lagt sig, likaså Lily, men de två resterande tjejerna är inte här än. Brasan i sällskapsrummet har falnat och glöden pyrde som om den tog sina sista andetag. Slottet är tomt och vinden blåser rakt igenom väggarna. Viner smärtsamt. Ute är det klart. Stjärnorna tindrar långt ovan mig men hos mig finns bara mörker. Jag går runt ägorna ett tag, kramar åt en snöboll, det är snart februari. Snart finns det ingen snö kvar. I slutet av februari brukar den töa för att låta våren slå ut. Det är som att jag kramar snöbollar för att verkligen greppa tag om årstiden medan den fortfarande är här. Tänk om den aldrig mer kommer tillbaka?
Någon lägger en hand på min axel och jag skriker till av förvåning, rädsla och skrämdhet. "James!"
"Hej! Vad gör du här ute?"
"VARFÖR SKRÄMMER DU MIG SÅ?" skriker jag på honom och han tar ett par steg bakåt och ger mig en besvärad blick som glimmar roande. Han har en väska på axeln som en bit mantel hänger ut från. Eller halsduk kanske?
"Det var inte meningen. Jag såg bara att du gick här ute och då tänkte jag att jag kunde haka på."
"Hur kom du ut hit?" frågar jag och börjar gå igen varpå han ansluter sig till min något raskare promenad.
"Åh, jag tog en genväg."
"Ja men hur undvek du Filch då?"
"Filch märker väl ingenting", säger han och börjar återberätta hur han slängt stinkbomber nere i fängelsehålorna, farligt nära ingången till Slytherins sällskapsrum, så att Filch inte skulle märka när han smet ut. Det är då jag frågar hur i hela Merlins skägg han kom till fängelsehålorna utan att Filch märkte. "Filch märker väl ingenting." svarar han igen.
"Vad gör du här ute då? Spatserar i stjärnornas sken?"
"Spatserar?" jag skrattar åt ordet. Det smakar konstigt när jag promenerar fram i snön.
"Är det Sirius?" jag svarar inte, låtsas inte om att han har sagt något värt att svara. "Jag visste det!"
"Neeej men det är inte det jag tänker på."
"Är du säker?"
"Nej."
"Oroa dig inte, Jessica, han har bara fått för sig någonting. Det blir inte långvarigt. Ni är snart vänner igen."
Jag nickar och vi går i tystnad någon minut. "Det är ju inte så att jag ogillar Lily och Alice sällskap men Sirius är min bäste vän."
"Ja och min med. Vi vet båda två hur underlig våran lille seriöse vän är. Huhu."
"Du är knäpp James." han protesterar inte.
"Vet du vad. Det känns som om Sirius skaffade tjej bara för att bevisa för mig att han kunde men inte jag. Men han blir nog straffad tillräckligt av hennes konstiga regler. Hon är ingen rolig typ, precis." James ord målar upp en bild för mig om hur Sirius sitter i en fåtölj, ihopsjunken, och blir utskälld av en flicka i blå fodralklänning och pärlhalsband. Ofrivilligt dyker en bild av min hemska mamma upp i tankarna.
"Jag tror att du behöver fråga ut Lily på en dejt igen. Och inte gå till Madam Puddifoot's igen."
"Nej, vid Merlins skägg, jag har lärt mig min läxa. Jag fick en bra bok av Remus också. Tolv felsäkra sätt att charma en häxa, heter den."
Jag brister ut i ett rent och smärtfritt skratt. James Potter, som mer än hälften av flickorna på Hogwarts någon gång trånat efter, behövde en handbok i att charma sin stora kärlek. Det var det bästa jag hört på hela dagen. Plötsligt är jag oerhört glad att jag tog mig ur min säng och min frizon.
"Förresten, vad är det jag hört om din bror? Några skumma typer från Slytherin pratade om att han hade varit här." James! Varför förstör du ögonblicket såhär. Jag himlar med ögonen men vet att han inte ser. Vi går genom en dunge där det är så svart att vi inte ser något alls, där träden hänger olycksbådande över oss och när jag tittar upp lyser stjärnorna genom deras långa krokiga grenar som mer hade kunnat liknas vid skeletthänder som är på väg att ta i oss.
"Jaha, det verkar som ingenting kan undgå någon på den här skolan." jag tänder min stav för att vi ska se.
"Är han… En dödsätare?"
Jag vågar inte säga något. Vad ska James tro om mig? Det känns som att han redan vet så jag nickar bara stillsamt och från ljuset som staven framkallar ser han det.
"Och du? Vad tycker du om det?"
"Jag tycker naturligtvis inte att det är okej." säger jag fort och han tar ett djupt andetag i lättnad.
"Jag berättar inte för någon, Jess."
"Tack. Sirius vet förstås. Han är den enda jag velat dela min hemlighet med. Han har förstått att det inte är något jag väljer. Han om någon vet att man inte kan välja sin familj." jag pausar och stannar upp i steget. James vänder sig om när han märker att jag stannat upp. "Jag älskar min bror, James."
"Även om han skulle döda… Lily?"
"Nej självklart inte! Men det känns som att han bara dragits med in i hela den här vågen av mörker som sköljt över Storbritannien. Ingen renblodig familj går trygg. Förutom de som brutit från traditionen. Som din familj, James."
"Ja… Vi har haft en jävla tur."
"Jag vill inte att någon ska veta." James glasögon reflekterar ljuset från min stav och håret hänger över dem lika rufsigt som alltid. Han nickar.
"Din hemlighet är säker hos mig. Det är inte du som är ond."
Resten av promenaden tillbaka till slottet består av tystnad. En skön tystnad. Två vänner som delar något ihop. När vi är på väg in på skolan igen har himlen dragit ihop sig och snön faller igen. Jag sover inte på hela natten. Klumpen i magen går inte att knyta upp. Jag vet varken in eller ut. När jag väl somnar hör jag hur de andra börjar vakna. Sen drömmer jag om tryggheten i mörkret och oklarheten i ljuset. Det bländar så.