Kapitel 11

Dumbledore talade till alla på lördag morgon. De Slytherin-elever som saknades kvällen innan var tillbaka på slottet och satt tysta vid sitt elevhemsbord. Ingenting avslöjade något om att de befunnit sig någon annanstans än på slottet. Men trots det bar inte Slytherinarna på samma plågade ansiktsuttryck som elever från de andra elevhemmen stundom gjorde. Visst fanns det undantag. Både i Slytherin och bland oss andra. Jag såg mig förstås som en av de andra fastän jag på något sätt kände mig skamsen över det som hänt. Det låg trots allt väldigt nära mig. Människor jag älskade hade varit inblandade i det här. Avery bland dem, jag kände det på mig. Långt nere i maggropen. Djupt inne i hjärtat.

Rosier såg likgiltig ut, likaså Snape som satt bredvid honom. Hade båda två varit där igår? Lara tittade ner på sin frukosttallrik. Gav inte från sig ett sken att hon vetat om detta. Kanske lika upprörd som jag över att mannen hon älskar varit en av de som mördat oskyldiga människor.

Lily grät förtvivlat vid Gryffindor-bordet och James arm var om henne. Placerade en sorgsen men tröstande kyss i hennes hår. Han grät inte men hans ansikte var likt förbannat fyllt av känslor. Sirius såg ilsken ut, som om han var på krigsstigen. Han fångade min blick men jag vek undan. Stirrade rakt ner i uppslaget från the daily prophet.

"Det finns människor som i denna stund skänker en tanke till de som förlorat sina nära och kära eller som själva har förlorat någon de håller kär." Dumbledores röst var kraftig men samtidigt lågmäld som om sorgen själv tyngde ner orden. "Men bland oss sitter även de som vill skada sina klasskamrater. Klasskamrater som de en gång delat skratt med. Skoluppgifter de klarat av ihop. Ingenting smärtar mig mer än att se dessa unga individer försvinna in i mörkret. Men, som jag en gång lärt mig och alltid bär med mig. Det finns lycka i de allra mörkaste stunder – om man bara kommer ihåg att tända ljuset."

Dumbledore gjorde en dramatisk gest med handen över ett stearinljus som var släckt och som plötsligt fick en låga på sin veke. I samma stund som han log ett sorgset leende. "Mörka tider ligger framför oss. Snart måste vi alla besluta oss för om vi ska gå den väg som är rättfärdig… Eller den som är enkel."

Också försvann Dumbledore in i rummet bakom stora salen och salen återgick till ett sorl. Jag tittade aldrig upp från tidningen. Stirrade på de makabra, groteska, bilderna och såg framför mig hur Rosier pusslade ihop lem efter lem för att skriva ut orden. Renhet före allt. En våg av kväljningar for över mig och jag kände för att kräkas. Nej… Jag behövde kräkas. Snabbt drog jag mig bakåt så att bänken skrapade i golvet med ett väldigt ljud och sprang ut ur stora salen med handen för min mun. Ut på de vita ägorna och knappt nerför trappan till utegården innan jag ramlade ihop i en buske och mitt innanmäte flög upp. Men det kom aldrig något. Istället trängde sig tårar ut genom mina hoppressade ögon och jag hostade av smärta när en eldsvåda till halsbränna tog tag i mig.

"Jess! Jess! Hur mår du?" innan jag kunde placera rösten höll han sina armar om mig i ett försök till att ta hand om mig. Han var varm gentemot mig. Hur kunde jag bli kall så fort? Varför följde han efter mig? Jag hostade och hulkade om vartannat innan jag samlat kraft nog till att putta bort honom.

"Hur kunde du? Hur kan du?" skrek jag på honom och letade mig ner på marken för att kasta snö efter honom i förtvivlan. "Hur kan du leva med dig själv, Rosier?"

"Jag förstår inte vad du menar. Jess." sa han och tog flera steg emot mig. Jag fortsatte kasta snö som han höll upp armen mot för att blockera. "Jag har inte gjort något!"

"Det räcker att du ens försöker säga ifrån för mig att veta att du är inblandad", fräste jag och fortsatte kasta snö på honom, "låt mig vara!"

"Raven, du måste höra vad jag har att säga! Jag var inte vid trolldrycken igår för jag gick vilse på femte våningen!" sade han och fick äntligen fatt i mig. Hans blå ögon stirrade ner i mina egna, lika blå, och hans bruna hår hängde slött över pannan på honom, han var blöt efter all snö jag kastat över honom, på honom.

"Jag tror dig inte", snyftade jag och hostade febrilt, "du sa ju det själv, som det står i tidningen, renhet före allt."

"Jag var inte inblandad. Jag lovar, dyrt och heligt, att jag inte mördat någon."

Jag blinkade bort tårarna ur ögonen, som fryst på fransarna, och av någon anledning stretade jag inte emot när han tog min hand i sin. Gav mig ett lugnande leende.

"Så… Hur mår du?"

Jag kunde inte göra något annat än att skaka på huvudet. Det var så hemskt och jag var så äcklad över att någon kunde göra så. Jag ville skrika ut allt jag tyckte och kände om Avery. Att han säkert var inblandad. Inga ord nådde fram. Istället tårades mina ögon igen, i frustration, och Rosier la armarna om mig. Det var den sista snön för det året.

Tänk om Dumbledore bara sagt det där om att det fanns elever på skolan som ville skada oss andra, det kanske inte alls stämde?

Eller var jag bara naiv?

När jag väl lugnat ner mig skäller jag på Rosier igen. Att han inte borde beblanda sig med de som kallar sig dödsätare. Han är lika arg på mig. Att jag inte förstår innebörden av att ansluta mig till dem. Jag kontrar med massakern på ministeriet och han tystnar. Vi är på väg ner till fängelsehålorna och det klassrum där våran kittel står. Han föreslog att jag kunde göra det själv idag men när jag vände mig om för att ge honom en grinig blick såg jag att han redan flinade. Elixiret är en varm guldig färg och puttrar stillsamt över evighetslågan.
"Har du lagt i mer sand?" frågar han.

"Igår. När du gick vilse, du vet."

"Ja… När jag gick vilse."

"Vad gjorde du egentligen?" undrar jag och fäster blicken i hans ryggtavla där han står och letar ingredienser i vår portfölj vi fått till projektet. Han har bara en vit skjorta på sig eftersom hans klädnad blivit alldeles för blöt av all snö jag överöst honom med.

"Jag… Tog det lugnt. Gjorde mig osynlig. Jag visste ju att du skulle ta hand om drycken ändå."

"Jaha", säger jag surt, "här tar vi varandra för givet."

Han vänder sig om, flyttar håret ur ansiktet, och möter min blick. "Jag kan göra det själv någon annan gång."

"Om du säger vad du gjorde", jag måste veta sanningen, "för jag tror dig inte."

"Alltså, jag kan ju ljuga ihop något om du vill, men det var det som hände."

Jag spänner blicken i honom men han spänner den lika mycket i mig, och han har ett… Flin på läpparna jag stör mig på. "Åh. Jag avskyr er slytherinare! Ni är hemskt luriga och tror att ni vet bäst! För att inte tala om era tendenser att dyrka svartkonster!"

"Ses vi på tisdag?" undrar han och låtsas inte om kommentaren.

"Nej, du kan ju göra det här själv tills du berättat sanningen för mig. Jag vill inte umgås med någon som går runt och mördar oskyldiga människor och leker med deras kroppsdelar."

Jag ser hur flinet på hans läppar dör ut något. Han särar på läpparna som för att säga något.

"God eftermiddag", får jag dock ur mig, tröttsamt, innan han hinner kontra och med en sista nick har jag lämnat kvar honom i klassrummet.

Jag bestämmer mig för att ta en promenad ner till Quidditch-planen och hämtar min röda halsduk och en tjockare tröja. Jag hade blivit fasansfullt kall vid den hemska turen ut på skolgården i morse. Jag förstod fortfarande inte vad som hänt och visste inte vem jag kunde fråga om det. Madam Pomfrey skulle säkert häva i mig lite trolldrycker och skicka iväg mig igen och helt ärligt vet jag inte om det är lösningen. Quidditchplanen är lika snöig som resten av skolan men här nere har alldeles för många fotsteg förpestat det vackra vita naturfenomenet. Quidditch-spelarna måste ju öva. I alla väder. Nu spelar Ravenclaws lag och någonstans uppe på läktarna ser jag flickan i blått. Hon följer träningen ivrigt och verkar ha ögon för någon speciell men så som de rör sig kan jag inte se vem.

"Miss Raven!" ropar en familjär röst och jag vänder mig om så mitt hår slår till mig på andra kinden. Nerför slätten kommer professor McGonagall springande med ena handen på huvudet, för att hålla i hatten, och andra för att hålla upp kjolen och klädnaden hon bär. När hon kommer fram och jag möter henne är hennes glasögon immiga av spurten. Hon ser oerhört upprörd ut.

"Miss Raven, jag fick nyss en brådskande uggla", säger hon och knappt ett spår av att hon sprungit finns i hennes andetag, "din mamma har hittats död."