Kapitel 12

Hela skolan visste naturligtvis om det innan helgen var över och på måndag morgon sökte Rosier upp mig för att säga hur ledsen han var för min skull. Sirius pratade ännu inte med mig men vi hade utbytt blickar, vilket var ett framsteg, där han rullat med ögonen åt alla människor som tyckte synd om mig. Han visste såklart hur fri jag kände mig. Det var som att alla mina problem hade lyfts från mina axlar och flugit iväg. Naturligtvis varade inte känslan länge. Den försvann när tisdagen kom och ett brev från Avery anlände. Han var väldigt formell kring det hela och skrev om hur begravningen skulle gå till men till min stora lycka var det samtidigt som en viktig milstolpe i vår elixir-bryggning. Jag behövde bara få tag i Rosier så han inte råkade försäga sig att han kunde göra det själv och att han var skyldig mig det. Men innan jag hade chansen att hinna ifatt honom när han lämnade stora salen hinner Sirius hunnit ifatt mig.

"Hej, kan vi prata?" han ler sitt allra genuinaste leende och blinkar med ögonen som bara Sirius kan, kanske James också, jag himlar åt honom men nickar.

"Jag antar att din romans är förbi, vid det här laget?" påpekar jag men han skakar på huvudet.

"Vi testar… Nya gränser bara och jag ville så gärna få prata med dig igen och nu när din mamma dog så tillät hon mig att prata med dig."

"Tillät dig? Sirius Black, hör du ens hur du låter? Inte ens James skulle sänka sig till din nivå. Väx upp." Jag ger honom en irriterad blick och vänder på klacken som i en halvvägs piruett och slår upp dörren som leder ut från stora salen. Jag läser Averys brev igen. Förutom begravningen har jag missat de sista raderna han skrivit. Han vill att jag kommer hem under helgen.

Jag letar halva förmiddagen efter Evan men finner honom ingenstans. Till slut måste jag ge upp och ta mig upp till klassrummet vi använder i försvar mot svartkonster. Det är med, eller mot eftersom vi är såna rivaler, Slytherin men hälften av dem är borta. Lara är däremot bland de som faktiskt infinner sig på plats. Liksom marodörerna men även Lily och Alice. Snape står i änden av rummet med armarna i kors. Jag förstår inte vad han gör här. Enligt ryktena är han duktig på svartkonster.

Professor Oogledon är gammal som graven och lika grå i ansiktet som en gravsten. Han låter oss para ihop oss själva, varpå jag och Lara genast placerar oss sida vid sida, sen muttrar Oogledon något om något vi ska öva på. Jag har däremot kommit på andra tankar. Det är så många slytherinare som inte är här. Rosier bland dem. Vi har förstås hört saker om svartkonster, och lärt oss en hel del, under åren på Hogwarts men det är först nu, den grå och snöfria, februaridagen 1978 som jag börjar förstå det. Svartkonsten är något människor dras till utan att de kan hjälpa det. Det är oftast inget fel på människorna från början. Som mitt egna kött och blod. Men det är något med svartkonsterna som lockar. Jag avger ett tyst löfte om att aldrig använda svartkonster – för om jag börjar kanske jag inte klarar av att sluta.

"Magi lämnar spår efter sig och svartkonster mer än någon annan magi", hade en lärare sagt för många år sen. Det skulle inte förvåna mig om det var ytterligare en orsak till varför han-de-inte-nämner-vid-namn, mörkrets herre, lyckas så bra med sin rekrytering.

"Jess?" Lara tittar frågande på mig, en rynka mellan ögonbrynen och munnen hopsnörpt, och jag nickar. "Börjar du?"

Jag rör mig närmre henne, "vad är det vi gör?"

"Craexspiravit, spökskalle-förbannelsen."

"Jaha." Jag uttalar formelns ord och snörper min mörkröda stav i en cirkel, startar nerifrån och gör hela rörelsen runtom och ner igen, innan jag snärtar till en rak linje genom den osynliga cirkeln. Ett ihåligt kranium rör sig efter min stavs rörelser och Lara är på sin vakt, med sin stav i högsta hugg, svart rök följer skallen runt när jag närmar mig henne försiktigt. Det svåra är förstås inte att framkalla skallen utan att ha koll på sin motståndare och fånga denne i ett ögonblick av oaktsamhet. Jag sliter staven snabbt genom luften så att skallen störtar mot henne men hon är snabb med att blockera. En hög smäll hörs när skallen störtar rätt in i en mur av ingenting alls, framkallat av hennes stav, och hon ler sniket.

"Min tur!" hon höjer sin stav återigen och jag låter mitt kranium dö ut. Hon frammanar skallen efter andra försöket men till skillnad från mig lyckas hon träffa mig med den. Jag dyker undan i sista stund när den kommer störtande mot mitt ansikte och den träffar min axel. Jag skriker till och hon får den att försvinna i samma stund som hon rusar fram till mig.

"Vi är tydligen bra på olika saker", säger hon, ler, och sträcker ut sin hand för att hjälpa mig upp.

Svartkonster.

Svartkonster är inte något för mig.

Svartkonster, ingenting för mig, intalar jag mig själv på väg från lektionen. Kanske jag kan få in den bit av information i mitt huvud innan jag gör något dumt. Som ansluter mig till en sekt som dyrkar mörkrets herre.

Ändå är jag så bra på det.

Kapitel 13

Det är fredag och jag går ner mot Hogsmeade tillsammans med Lara för att vi ska transferera oss till London och kåken, Raven-kåken. Hon har klippt sig, hennes hår går bara till axlarna, och har samma röda läppstift som alltid. Håret är tillbakadraget med ett mörkrött hårband. Snön har töat nu, det höll sig inte februari ut, så vägen ner till Hogsmeade är lerig och våra svarta snörade stövlar är inte lika rena som hade varit propert. Vi är på väg till diagongränden först, för att besöka Twillfits and Tattings och leta klänningar. Just när vi kommer utanför grinden tar vi varandras armar och med en smäll har vi transfererat oss till gränden. Det är inte mycket människor på gatorna och en klump ter sig i min mage. Det är sorgligt att se gränden sån här. På sin höjd kan jag skymta kanske femton häxor och trollkarlar när jag i vanliga fall inte ens brukar se ner till bokhandeln som jag nu kan se klart och tydligt. Lara är munter ändå. Hon har en lycklig aura runt sig som är svår att inte dras med i. Om människor omkring mig är glada, vad har jag då att ifrågasätta? Affären är svartmålad och fönstren har skyltexemplar av både smycken, kostymer och klänningar. Hon drar mig exalterat in genom dörren som ger ifrån sig ett pling när vi går in och knarrar när dörren stängs bakom oss. Den skulle behöva smörjas.

En äldre dam med mycket rynkor och känslokalla ögon möter oss. Hon har lång, dyr, klänning på sig som övergår i handskar vid händerna och möter hennes käkben vid halsen. Den skimrar i mörkrött och lila. Hennes gråvita hår är noggrant uppsatt i en uråldrig frisyr och på huvudet har hon en pytteliten svart hatt.

"Välkomna, mina damer. Ni är väntade. Önskar förfriskningar?" mottager hon oss med händerna knutna bakom sig.

Lara nickar glatt. "Eldwhiskey, tack. Jessica?" hon tittar mot mig och likaså butiksbiträdet, även om jag tror att hon slagit mig om jag kallat henne för det.

"Te. Tack."

Hon ler ett tajt leende, påminner om en elak version av McGonagall, och försvinner in bakom skynken.

"Vem väntar oss?"

"Avery och Lucius, såklart."

"Lucius?" frågar jag men Lara har redan dragit med mig in i affären, förbi exklusiva svarta klädnader och klänningar, in i ett rum fyllt till bredden av vita bröllopsklänningar. Där sitter Lucius och Avery, bådadera med knäna i kors, och dricker eldwhiskey. De luktar av lyx och deras kläder skriker av rikedom. Jag ler mot Avery som ställer sig upp och ger mig en kram, en varm sådan. Lucius reser sig och sträcker fram sin hand mot mig, varpå jag tar den, och placerar en kyss mot min handrygg. Sedan omfamnar han mig med en arm.

"Beklagar, Jessica." säger han och i en bråkdels sekund undrar jag vad det är han beklagar innan jag förstår att det är mammas bortgång. Jag påminns om att inte bara vifta bort det utan nickar och ler ett sorgset leende.

"Hon… Lärde mig mycket." säger jag i brist på annat.

Lara har tröttnat på artigheterna och efter att ha kysst sin blivande make på kinderna schasar hon iväg dem till ett annat rum. "Du får inte se mig i min bröllopsklänning innan vi gifter oss, förstår du väl. Det betyder otur. Och vi vill ju inte att du ska dö eller något annat hemskt."

Hon drar runt mig som en trasdocka genom rummet, men det gör mig inget, och visar upp klänning efter klänning som hon tänkt prova. Sedan visar hon upp alla de klänningar hon vill att jag ska välja bland. Det är säkert sjuttiosju stycken. Uppskattningsvis, så klart. Butiksbiträdet kommer tillbaka med förfriskningar på en bricka av silver som hon ställer ner på samma bord som Avery och Lucius haft sina whiskeys på. De befinner sig i rummet bredvid men gör nog inte mycket mer än samtalar och dricker. Det är ju ingen stor grej för männen, får jag för mig. Men hörs gör de, och skrattar gör de.

"Vad tycker du om den här?" frågar damen och håller fram en vit snoddad klänning. Den har pärlor från underdelen och uppåt, som avtar vid bysten. Den är oerhört vacker.
"Nej-nej, det sa vara något stort och luftigt. Som en gräddtårta." Lara svävar nästan i extas. Biträdet hänger tillbaka klänningen och tar ut flera stycken enorma klänningar innan Lara valt ut tre hon vill pröva. En av klänningarna är inte ens vit, påpekar jag mentalt.

Med en snärt av sin trollstav har biträdet fått på Lara en av klänningarna och hon ser ut precis som hon sagt att hon vill se ut. Klännings kjol dansar runt hennes ben graciöst och lätt. Tyget rör sig vid minsta rörelse och snart avslöjar biträdet för oss att det är tretusen lager av tunnaste siden som gör det så. Samtidigt snörper sig klänning vid midjan och ger en illusion av att hon är mindre än vad hon faktiskt är. Bysten är hjärtformad och hennes armar är bara. Det fattas bara juveler kring hennes hals. Det är något exceptionellt, magiskt, vackert över hela henne när hon bär klänningen. Hon vägrar pröva något annat. Biträdet vågar inte säga emot henne. Jag sippar på mitt te. Lara sveper sin eldwhiskey när hon fått av sig klänningen igen.

"Vi gör bättre whisky, hemma", säger hon och ler lurigt mot mig. Jag höjer roat på ögonbrynen tills hon konstaterat att hennes klänning är ordnad och klar så nu är det min tur. Med en suck får hon mig upp ur den bekväma fåtöljen.

"Vad kostar klänningen?" frågar hon innan vi börjar prova de hon valt ut till mig.

"Tretusensjuhundra galleoner, miss Crowley."

Lara söker upp dörren som är mellan oss och männen. "Älskling? Hörde du? Tretusensjuhundra."

"Ta vad du vill, hjärtat." säger han ömt tillbaka och mitt hjärta smälter.

Samtidigt hör jag Lucius säga något som får mig att flina: "Du får ha lite gränser, Avery, annars vet jag inte vad för kostnader jag kommer dra på mig."

Lara stänger dörren dem emellan och fixerar sedan blicken på mig och jag himlar roat. Vad har jag gett mig in på?

"Du behöver något i blått." säger hon och jag nickar, vågar inte annat än hålla med, "blått matchar dina vackra ögon."

Hon rotar snabbt fram rätt färg ur hopen av klänningar, en färg som liknar den av smält is på en glaciär. En lång, lång, klänning med släp. Släp som mer än kompenserar för att Lara inte har något. När de väl har fått i mig klänningen hänger den slankt på min vita kropp. Snören till band går över axlarna och ner på ryggen. Den är i silke och glänser som vatten när den rinner ner över min kropp och knyter an på rätt ställen.

"Ja… jag gillar den." säger jag och Lara nickar.

"Vill du ha den?" frågar hon och jag rycker på axlarna.

"Du får välja."

"Jag älskar den", svarar hon och vänder sig till biträdet, "finns det något i samma färg?"

"Nej."

"Då blir det den."

"Jag älskar den också, den är fantastiskt vacker", erkänner jag och rör mig fram till spegeln. Det var längesen jag såg mig själv i en spegel, inser jag. Det kolsvarta håret ramar in mitt tunna ansikte där det hänger som en slöja över mig. Jag… Ser äldre ut. Ser sofistikerad ut i klänningen.

"Du är fantastiskt vacker, Jessica." påpekar Lara där hon hänger över min axel och kramar om mig. Hon är systern jag alltid saknat. Jag får av mig klänningen och kommer i min egna kläder igen. Jag klär i blått, tänker jag glatt. Lara infinner sig i en vild diskussion med biträdet så jag styr mina steg mot dörren för att växla ett par ord med Avery om mammas begravning. Att jag inte kan komma. Jag hejdar mig dock med att öppna dörrhandtaget när jag hör mitt namn.

"Har du talat med din syster om Rosier?" Lucius röst.

"Nej, inte än." svarar min bror. Vad skulle han talat med mig om?

"Det vilar på dina axlar nu, Avery." påpekar Lucius.

"Ikväll Lucius, allt har sin tid."

Sedan vänder Lara mig om och jag kan inte annat än ryckas med i hennes konversation om klänningar och smycken och blommor och allt annat som hör bröllop till. Men jag kan ändå inte riktigt glömma bort det lilla jag hört av deras samtal.

Kapitel 14.

Trapporna är lika oberörda som de alltid varit men jag avskyr ändå att vara här – trots att mamma är borta. Det är något i väggarna som jag inte tål, som mitt psyke inte tål, och jag vill bara bort, bort, bort. Ändå hamnar vi i vardagsrummet till slut, med enorma askar med klänningar och kostymer. Avery hade överraskat sin blivande fru med ett oerhört vackert diamanthalsband som tydligen kostat en hel förmögenhet, enligt Lucius, men som varit en gåva från deras generöse herre. Orden, renhet före allt, dansar framför mig när jag tänker på hur denna mörkrets herre givit en sådan generös gåva. Naturligtvis var det för att de var renblod, och lät sitt blod förbli så, som han gett den. En tanke flyger förbi mina tankar, kan det vara mörk magi över det fina halsbandet? Jag skakar bort den obehagliga tanken och återgår till vardagsrummet. Avery har tänt en brasa och hämtat ner en radio. Mamma hade torterat honom för att använda en radio men det tycks han ha glömt när han ställer ner den och vrider på ratten för att stämma in en kanal han är tillfreds med. Det är ljuva stämmor som hörs, tillsammans med fioler och piano. Jag känner mig alldeles malplacerad där jag sitter i soffan med händerna i knät, med böjd rygg, och inväntar att tiden ska gå. Lucius rotar i barskåpet, på ett sofistikerat vis förstås, och får fram både vin av svartalver och eldwhiskey samt glas att fylla dryckerna med. Lara är inte sen med att hjälpa honom. Hon har visat sig vara väldigt glad i hågen vad det gäller just drycker. Särskilt lagrade drycker. Jag tänker på Sirius. Jag hade hellre delat ett glas med honom, vetandes att han kan hålla fingrarna i styr även i sina allra mest ovetande stunder. Lucius däremot, är någon jag inte vill vara i närheten av när han smakat glasen. Han är förstås förlovad nu, men jag litar inte på honom för det. Han är oberäknelig. Lara sätter sig ner med en hög duns i soffan mittemot mig. Avery viskar något i bortre änden av rummet där Lucius står och de håller varsitt glas i händerna. Avery har en enorm silverring på sitt vänstra pekfinger men på ringfingret infinner sig ett smalt förlovningsband. Det svarta håret ligger stilrent kammat med snedbena över vänster ögonbryn. De spända käkarna tittar mot vårt håll emellanåt och med ett leende på de mörkrosa läpparna försöker han få oss på andra tankar. Bättre, lyckligare, tankar. De isblå ögonen uppvisar däremot en oro. Han är oerhört stilren.

"Ni är fruktansvärt lika", säger Lara och räcker över ett vinglas till mig. Jag dricker förstås aldrig något men hon har lagt bena i kors och smuttar febrilt på sin eldwhiskey.

"Han har något mer självförtroende än vad jag har", påpekar jag men hon skakar bara på huvudet.

"Men det ska det bli ändring på nu. Det finns ingen som kan skada dig längre. Jess."

"Ändå känns det så fruktansvärt att vara hemma."

"Det blir bättre. Räkna ett par trappor." Hon blinkar åt mig.

"Hur vet du att jag räknar trappor?" frågar jag.

"Avery skvallrade." Jag slås av hur avslappnad vår konversation är. Det är inte alls samma känsla av tvingad artighet nu. Kanske är det ångorna från vinet? Jag tar en klunk. Hon har fyllt på sitt tredje glas.

"Har du pratat med Rosier?" undrar hon och jag blir underligt osäker men nickar ändå. Vet hon vad det är Avery ska tala med mig om? Hon öppnar locket till en ask med chokladpraliner och räcker fram till mig men jag skakar bara på huvudet.

"Jo det har jag ju gjort. Nej tack." Jag sätter mig bekvämare. Känner mig bekvämare i situationen. "Vi arbetar med ett elixir ihop. Annars pratar jag inte så mycket med honom."
"Tycker du om honom?" hon håller en stadig blick mot mig.

"Alltså… Jag vet inte? Han är trevlig ibland."

Hon säger inget mer utan ler bara ett lurigt leende. Lucius sätter sig intill mig och Avery intill henne. De byter en blick och sedan fäster Avery ögonen i mig.

"Jessica, du och jag måste tala."

"Okej." Det är en helt annan atmosfär nu. Jag önskar att Lucius inte var här. Han får min bror att bli någon helt annan. Jag reser mig upp och känner hur Lucius blick bränner i ryggen på mig. Averys steg ekar bakom mig där han följer mig ut ur rummet. Ut i hallen.

"Vart går vi?" undrar jag och han tittar uppåt.

"Vi går för att räkna trappor. Hundratre."

"Kontoret." Poängterar jag.

När vi väl är där slår han sig ner i stolen som pappa suttit i så många gånger. Som mor satt i ett fåtal gånger. Han sitter släpigt och spinner runt sin trollstav i båda händer.

"Det är mitt ansvar nu", säger han och jag bestämmer mig för att sätta mig i stolen mittemot hans. Ett ljus brinner på det antika skrivbordet. Alla böcker som pappa brukade ha liggandes där sitter på sin plats i bokhyllan. Väntar på att ha febrila fingrar över sina ryggar.

"Vadå för något?"

"Att hitta en lämplig man till dig."

Jag skrattar, vilket jag kanske inte borde göra. Jag vill inte vara elak mot honom. "En man, till mig?"

"Ja", han ser obekväm ut men talar med klar stämma.

"Har du hittat någon då?"

"Rosier", säger han och jag slår mentalt huvudet i skrivbordet. Självklart är det Rosier, varför skulle de annars prata om honom. Han måste veta om det. Inget annat kan förklara hans trevliga sätt gentemot mig.

"Jaha."

"Bete dig, Jessica. Pappa hade inte varit nöjd över ditt beteende. Mor hade kastat ner dig för alla trappor."

"Är det ett hot?" frågar jag och lutar mig framåt och fångar hans blick efter att ha stirrat på honom i ett par ögonblick.

"Aldrig. Jess. Men det finns vissa saker som förväntas av dig. Av oss. I en familj som vår. Och vi lever i oroliga tider. Du vet allt det här."

"Jag vet ingenting, Avery. Mor förbjöd mig från att veta något."

"Jag förbjuder dig inte från något. Tänk på det här med Rosier. Han är en trevlig ung man. Ung åtminstone och trevlig dessutom. Har du något bättre förslag får du naturligtvis säga till." Sirius flyger genom mina tankar men det är alldeles för befängt. "Hade du varit äldre hade jag föreslagit Lucius, min allra närmaste vän."

Tanken ger mig kväljningar, "han är trolovad", säger jag istället.

Avery nickar. "Tyvärr."

Jag spyr inombords. Glad över att Avery inte är någon talangfull tankeläsare. "Jag ska prata med Rosier. Bestämma mig för något." Lovar jag till slut. Och visst ska jag det. Ändå flimrar bilder av lemlästade kroppar förbi min tankegång. De är hemska människor. Allihop. Trots allt är jag glad att det är Rosier. Han kommer ju från en, i sammanhanget, bättre familj. När jag var yngre drömde jag om Lucius men nu får jag kväljningar av det. Han skrämmer mig. För att inte tala om hur stel han är och hur svårt det är att känna sig bekväm i hans överklassnärvaro. Nej, Lucius Malfoy är någon jag inte tycker om.

Kapitel 15

Det är lördag förmiddag och jag dricker te med Lara. Hon säger inte mycket utan läser tidningen för andra gången idag. Hon missade tydligen något den första gången. Avery och Lucius är iväg. Som om de sprang hand i hand som två femåriga flickor. Vi väntar sällskap till middagen ikväll. Narcissa och Rosier. Åh vad jag längtar. Jag undrar om Rosier vet om upplägget eller om det kommer som en förvåning för honom. Kanske hinner jag hugga honom innan någon annan. Så att jag kan berätta för honom att han måste täcka för mig vid min mammas begravning. Jag vet inte riktigt vad det är jag fruktar vid mors begravning. Pappas begravning var fin och känsloladdad. Han hade varit snäll mot oss. Mamma hade varit lik styvmodern i den kända mugglarboken Askungen. Jag önskar att jag hade haft pappa i försvar mot svartkonster. Avery hade honom ett år innan han slutade.

"Vad tänker du på?" frågar Lara och tvingar upp min blick till att möta hennes.

"Livet. Mina föräldrar."

Hon lägger sin lena, diamantprydda, hand över min. "De vakar över dig uppifrån."

"Ja, det gör dem säkert", svarar jag men känner hur hela jag ryser av obehag. Fy, det hoppas jag verkligen inte att mamma gör. Hemska kvinna.

Lara återgår till sin tidning men jag vill prata. "Vad blir det till middag?"

"Jag har ordnat en riktig festmåltid", säger hon med glittrande ögon när hon återigen tittar upp. Hon verkar inte upprörd över att jag stör henne så jag väntar på att hon ska fortsätta. "Ja med delikatesser från hela världen. Det är inte alltid man har treparsmiddag!"

Jag himlar med ögonen vilket hon ser och ler finurligt. "Är inte du och Rosier goda vänner?"

"Han… Är väl trevlig men jag har aldrig pratat med honom förrän i år."

"Jag trodde…" börjar hon men avbryter sig själv med att kröka på läpparna och rynka pannan.

"Det är okej. Han är okej", säger jag men påminns återigen om de hemskheter jag läst om i tidningarna. Han måste ha med det att göra.

Jag önskar att han inte hade haft det.

Det är en kall februarikväll när kvällen äntligen kommer och utanför piskar det underkylda regnet ner. Stearinljusen fladdrar från vinden som tar sig igenom sprickor i fasaden och får mig att må illa av obehag. Kylan kryper inpå märgen men jag ser lika samlad ut som Lara där vi står i entréhallen. De stora svarta dörrarna väntar på att öppnas för vårt sällskap och Lara har klätt mig i marinblå klänning med matchande klädnad. Jag ser proper ut. Som en renblodig dam ska se ut. Jag vet inte vad jag tycker om det. Samtidigt som jag känner mig bekväm är det inte riktigt jag. Lara däremot ser lycklig ut och leendet på hennes läppar är genuint. Hon är fruktansvärd vacker i sina röda läppar, det alldeles för vita håret uppsatt i en trettiotalsfrisyr, och den matchande blodröda klänningen.

Lucius och Narcissa kommer först. Klädda i matchande grönt. Han hälsar hövligt på oss båda och hon niger med ett snörpt leende och ser ut som hon luktar på något surt. Ett konstant ansiktsuttryck inser jag senare. Lara välkomnar dem exceptionellt bra. Som om hon vore född till att leva detta liv. Jag gör inte lika bra ifrån mig.

Rosier kommer sist. Inte försent, men sist. Lara välkomnar honom lika fint men han har bara ögon för mig och vet inte riktigt vad han ska säga till mig. Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Han ger mig ett leende som inte når ända fram. Det är varken artigt eller oartigt men bär istället toner av tonårsskräck. Han verkar vara lika förtvivlad som mig när det gäller detta.

"Jessica, trevligt att träffas", säger han med en glimt i ögat som får mig att bita mig i läppen för att hålla skrattet borta.

"Detsamma", svarar jag och ser hur hans läppar drar sig till ett smil med ett ofrivilligt ryck.

"Dåså, följ mig Rosier så ska jag visa vart vi äter." Han kastar en sista blick åt mitt håll och jag rör mig efter honom då han följer Lara. Narcissa tittar ut genom fönstret över Londons mörker. Ett oväder rör sig in. Avery och Lucius småpratar i ett mörkt hörn i rummet. Det hörs knappt ett mummel från dem där de smuttar sina whiskeys som aptitretare. Lara närmar sig Narcissa med en hand vid hennes armbåge och Rosier ansluter sig till de två männen med en stadig hand i fickan. De står alla i varsin dyr kostym, säkert inhandlade från Twilfitt and Tattings. Jag känner mig malplacerad men ställer mig så nära Lara och Narcissa som jag förmår. Lyssnar gör jag aldrig förrän Lara tillkännager att det är dags för mat. Vårt sällskap är inte obehagligt eller stelt såsom det varit under middagar som mor anordnat. Jag sitter intill Lara som i sin tur sitter på höger sida om Avery som sitter längst upp på bordet. Mittemot Avery sitter Lucius och på hans högra sida sitter Narcissa som i sin tur har Rosier intill sig. Bordet är egentligen längre en sex platser men Lara har förminskat det för att få till en mer intim känsla.

"Hur går det för er i skolan?" frågar Avery och jag ger genast Rosier en blick, svara åt mig, och han ger mig ett leende.

"Det går bra. Vi har fullt upp. Snigelhorn förändrar visst aldrig på sig? För ingen har väl andra intressen än skolan?" Rosiers svar möts av lågmält skratt från både Lucius och Avery men Lara passar på att dricka. Narcissa ler bara passivt som om hon inte hade något bättre för sig.

"Det finns ju de som har det", säger Avery och blinkar åt Rosier och höjer glaset samtidigt som ringen på hans finger klirrar mot det.

Jag får bita mig i tungan. Tänker på de döda människorna på ministeriet. Horribelt. Omänskligt. Rosier skrattar ett skratt som känns alldeles ihåligt. Allt de säger är tomma, likgiltiga, ord som inte tillför någonting med ointresserade skratt som ska göra den andra parten nöjd. Det är så falskt smicker att jag får räcka mig efter ett glas själv.

Kapitel 16

Oturligt nog blir jag salongsberusad av att försöka hålla läpparna förseglade under middagen. Jag har svårt för att göra likadant i vardagsrummet då vi samtalar i efterhand. Lucius och Avery kilar iväg för att tala med varandra. Som vanligt med andra ord. Lara är kvar med mig och Rosier men reser sig med ett finurligt leende.

"Jag sa ju att han skulle ordna till det för sin familj." viskar hon i mitt öra innan hon går med ursäkten att någon måste se till köket.

Jag och Rosier är kvar i rummet. Det är alldeles för högt i tak men gardinerna släpar ändå i det svarta ekgolvet. I fönstret fladdrar lågan från en fotogenlampa och utanför piskar Londonregnet ner och bakom det svarta, alltför spetsiga, järnstaketet springer mugglare med paraplyer.

"Det gick ju bra", säger jag och möter Rosiers blick.

"Det var det stelaste jag varit med om, någonsin. Är det såhär det är?" undrar han och jag får lägga handen för munnen för att inte skratta men jag tror att mina ögon avslöjar mig för han skrattar i mitt ställe.

"Tyvärr. Sådan är min uppväxt."

"Jag är ledsen för din skull", säger han och tar ett par steg mot mig så att han står intill mig vid fönstret. Han är något längre än mig. Håret hänger sådär över hans ögon som det alltid gör och lågan reflekteras i dem.

"Var inte det. Jag har kommit över det."

"Förlåt för det här", säger han tyst och rör vid min hand med sina fingrar.

"Vadå?"

"Det här med att vi måste gifta oss."

Jag tittar ner på våra händer. "Jag trodde att du bestämt det."

"Nej. Familjen. Pappa."

"Du visste inget?"

"Inte förrän mamma nästan ströp mig med slipsen och skickade ut mig genom ytterdörren med adressen nerkladdad på en liten bit papper."

Jag kan inte låta bli att le. "Hon verkar snäll – din mamma."

"Hon är underbar."

"Min var inte det."

"Jag har förstått det nu. Det där med trapporna var långsökt av mig. Jag borde förstått."

"Oroa dig inte." säger jag bara som för att avsluta det ämnet.

"Jag är inte ledsen över det här dock. Oavsett hur arrangerat det än må vara. Jag tycker om dig, fröken Raven, och tror att vi kan få det bra ihop."

Glöden i ögonen förstärks av lågan från lampan när jag åter fastnar i hans ögon.

"Du är godhjärtad, Rosier."

"Kalla mig Evan, snälla du."

"Om du kallar mig…" börjar jag säga men avbryts av att han flätar våra händer och placerar sina läppar över mina. Hans läppar är mjuka, som om de vore exfolierade, och kyssen, eller snarare pussen, är försiktig.

"Jess?" undrar han när han låter ett millimeterstort mellanrum ske mellan oss. Jag nickar och andas ett skälvande andetag. Så ser jag tidningsurklippet framför mig. De mördade mugglarfödda människorna. Smutsbloden. Jag tar ett desperat steg framåt och känner kylan när mina händer glider ur hans. Ser besvikelsen i hans blick liksom han säkert ser flyktigheten i mina ögon.

"J-jag borde gå."

"Nej? Varför?"

"Jag klarar inte av att se dig", säger jag och ser hur han ryggar för orden när jag nästan flyger förbi honom med det korpsvarta håret som en sjal bakom mig. Siktar mot trapporna. Nittiofem till mitt rum. Mina lungor drar smärtsamt ihop sig i smärta av spurten och innan jag hinner låsa tänker jag på hur arg mamma skulle varit. Hon skulle kastat ner mig för varenda trappsteg. Steg för steg. Nittioåtta brutna ben och nittoåtta blåmärken. Bara för att hela mig och kasta ner mig en gång till. Jag blundar och blinkar bort tårarna av minnen jag helst önskat bort. Går fram till fönstret och försöker förtvivlat öppna det förhäxade glaset med min knytnäve men det fungerar inte. Charmigt, mamma. Hon visste hur man låste in en korpunge. Jag kryper in under täcket och önskar bort världen så mycket att den nästan försvinner. Låter tidningsurklipp och blodiga trappsteg försvinna från närminnet och dras in drömmarnas ljuva smekningar.

Jag flyger. Flyger över en grå himmel. Ser de svarta bergen i fjärran. Bergen som påminner om ett hunds huvud. Vingslagen låter som bultningar. Taktfullt och rytmiskt.

Humpf, humpf, humpf.

"ÖPPNA DÖRREN JESSICA!"

Jag flyger upp ur sängen. Mina ögon har klibbat ihop sig av torkade tårar och jag gnuggar bort dem medan jag försiktigt, alldeles för sakta, går mot den förseglade dörren.

Reglar upp den.

Avery störtar in och kramar om mina axlar med sina, plötsligt, alltför vuxna händer. Stirrar in i mina ögon med en blick som borde varit ljusblå som himlen men som nu är svart som natten. Mörker.

"Du gör aldrig om det här", säger han med ett sådant lugn att jag börjar gråta. Paniken sprider sig som löpeld i min kropp. Aldrig har jag hört honom sådan här. "Tänk på vilken press jag har på mig Jessica. Ögonen som vakar över mig. Minsta snedsteg och vi är borta."

Borta.

Kanske hade det varit att föredra.