Kapitel 17

Att komma tillbaka till Hogwarts efter den korta visiten hemma var som att komma hem efter vinterlovet. Jag kände mig nollställd. Önskade att Sirius skulle prata med mig och att jag kunde prata med honom. Berätta, återigen, hur jag helst av allt hade velat stanna kvar här på Hogwarts tills världen var som den skulle igen. Det börjar regna på måndag morgon och slutar inte förrän söndag eftermiddag. Det är en sån vecka, med andra ord, och jag har aldrig varit varken lerigare eller i större nöd att använda magi för att tvätta mina kläder. Jag växlade ett par ord med Lara häromdagen men sedan dess har jag inte sett henne. Sirius Black har tydligen gjort slut med sin flickvän eftersom hon var tillsammans med Ravenclaws quidditchkapten. Trolldrycken har varit pest och kolera. Rosier har försökt prata med mig men jag har inte riktigt besvarat honom – det har säkert känts som att prata med en vägg i hans fall. Den bekymrade blicken, rynkorna mellan ögonbrynen, och hur håret fallit framför ögonen när jag stirrat dumt på honom. Tystnaden är så påtaglig att luften blir statisk. Så ser jag hur han är på väg att lägga i bergskristaller och får hejda honom med en hand på hans vänsterarm. Han rycker till och tittar sedan forskande på mig.

"Inte än Evan, lägg i de här i stället", säger jag och räcker honom en flaska med mörkröd puré.

"Visst, visst, Jess." Han lägger ner kristallerna igen, och flinet som sprider sig på hans läppar tyder på att han egentligen visste om att det inte var dags för dem ännu. När han väl hällt i den mörkröda purén lutar han sig mot bordet där kitteln står och jag likaså.

"Hur hade du klarat det här utan mig?" pikar jag och sneglar på honom samtidigt som mina fingrar gräver sig in i bordet jag står lutad mot.

Han ignorerar min fråga. "Varför stack du? Var jag så dålig?" Han sneglar tillbaka på mig och de blå ögonen lyser verkligen genom hårfallet.

"Du hade med hemskheterna på ministeriet att göra. Jag känner det på mig."

Han reser sig från sin tillbakalutade slapphet som om han plötsligt vore på spänn. "Jag har ju sagt att jag inte hade något med det att göra!" Jag varken svarar eller gör något som skulle kunna liknas i samma utfall som han. Jag förblir tyst. Eftertänksam efter helgen.

"Varför tror du inte på mig?" undrar han.

"För att du är så karismatisk."

"Och det är olagligt?"

"Det gör att det är väldigt lätt att tro dig. Du kanske lurar dig själv?"

"Du tänker för mycket, Jess."

Kalla mig inte Jess. "Någon av oss måste ju göra det."

"Så det betyder?"

"Att allt är som vanligt. Men jag är sån här och jag vill att du låter mig vara sådan."

"Fine. Jag gillar när du bits."

Torsdagen tar sig vidare och på eftermiddagen när jag gör en kort visit till Gryffindors sällskapsrum krockar jag med Sirius precis innanför porträtthålet. Det var typiskt. Mitt hår fastnar i hans klädnader och innan jag hinner reagera på vad det är som händer skrattar han.

"Stå still, Jess!"

"Låt bli, Black." säger jag och försöker knuffa bort honom men rycks bara med eftersom jag sitter fast. Vi snubblar över varandra och ramlar ihop på golvet.

"Redan?" frågar Sirius och jag klappar till honom på axeln när jag ser glimten i hans ögon. Sedan försöker jag resa mig och som tur är så har mitt hår lossat från honom.

"Du är så självupptagen!"

Innan jag hinner försvinna iväg från hans närhet säger han; "förlåt Jessica. Jag vet inte vad jag tänkte på. Och sen blir jag så förödmjukad när jag själv inte klarar av att se att min flickvän är otrogen mot mig? Och att hon ens är det? Alltså ja, jag kanske är självupptagen men vem är otrogen mot det här?" han gestikulerar med händerna längs sin kropp och jag kan inte låta bli att skratta.

"Hon tog nog inte dig på allvar, tyvärr."

"Ingen tar mig seriöst!" säger han och flaxar med armarna så att han ser alldeles för fånig ut. Det får mig på gott humör. "Men å andra sidan måste jag vara helt ärlig med att jag bara tyckte att det var en rolig sak att pröva på. Jag fick mig lite nya livserfarenheten, kan man säga."

Jag närmar mig trappan upp till flickornas sovsal himlandes över han svammel.

"Vänta!" ropar han och jag vänder mig om så håret snoddar sig runt min hals.

Jag kröker ett ögonbryn, "vad är det Sirius? Jag är trött."

"Ska du inte äta?" undrar han och jag skakar på axlarna.

"Jag tänkte byta om först."

"Ska vi gå ner ihop?" undrar han och jag tittar ner på mina leriga skolklädnader.

"Vänta då."

"Jag väntar alltid på dig, Jess."

Jag rusar upp till sovsalen och får hämta andan när jag kommit innanför dörren. Mitt hjärta slår hårt när jag lämnar mina skolböcker på min säng och byter om till jeans och stickad kofta. Tar en titt i spegeln och ångrar mig när jag sätter upp det svarta håret i en hästsvans. En blå skjorta kanske. Jag klär ju faktiskt i blått.

Bättre än flickan från Ravenclaw.

Sirius står lutad mot spiselmanteln när jag kommer ner och tittar frånvarande upp när jag kommer skuttande. Just som han leder mig ut ur sällskapsrummet kommer resten av Gryffindorarna för att byta om innan middagen.

"Du har hellre håret uppsatt än fastna i mig, alltså?" skrattar Sirius och lägger en arm om mig och jag kan inte låta bli att le.

"Jag rakar hellre av håret än fastnar i dig, Sirius."

Han berättar om James hysteri och galenskaper över planerandet inför sin nästa dejt med Lily och hur Sirius nästan varit tvungen att slita bort sina öron för att slippa höra mer.

"Och den där boken Remus gav honom – jag har alltid älskat Remus men allvarligt talat, ibland vill jag strypa honom."

"Var glad för James och Lily istället, äntligen har de omaka funnit varandra!"

Och apropå omaka stöter vi på någon jag helst bara samtalar med i mörka korridorer när vi kommer ner till entréhallen. Lara smyger förstrött in genom portarna till stora salen och jag lyckas fånga en glimt i hennes ögon och ett smil på hennes läppar innan jag blir stoppad av någon som ropar mitt namn.

"Jess!" smeknamnet ekar nästan och jag är glad att det bara är vi tre här när jag vänder mig om från mitt försök att följa efter Lara in till maten och värmen. Sirius tar ett beskyddande steg framåt.

"Vad vill du, Rosier?" undrar han och lägger armarna i kors. Staven tittar fram ur hans högra hand men det ser förstås inte Evan.

Han synar Sirius upp och ner och fäster sedan blicken vid mig och ler ett snällt leende som inte riktigt når upp till ögonen. "Jag skulle bara dela ett par ord med min blivande brud."

Sirius får tunghäfta och när jag trevar efter hans blick tittar han uppför trapporna där Remus kommer gående med Peter och James i släptåg. Fast James är mer i Lilys släptåg förstås.

"Självfallet", svarar Sirius med sådan högtidlighet att det går att frysa isbitar på kylan.

Sen tar Evan mig åt sidan för att diskutera exakt ingenting och låter mig sedan gå när han lojt ser att marodörerna försvunnit in i stora salens mat och värme.

Jag är inte hungrig längre.

Kapitel 18

Det är sent på fredag kväll och jag sitter i biblioteket med Lily när Lara bestämmer sig för att slå sig ner intill oss. Lily tittar avvaktande på henne och jag likaså. Hon brer ut sina studieböcker och anteckningar precis som vi gjort och ler varmt mot mig innan hon vänder blicken mot Lily och sträcker fram handen varpå Lily tar den. Lilys eldröda hår är uppsatt i en tajt hästsvans men testar av hår faller framför ansiktet på henne och i skenet från en fackla ser hon uppriktigt bekymrad ut innan hon skakar Laras hand.

"Hej, Lara Crowley", introducerar hon sig.

"Lily Evans", svarar hon.

"Jag hoppas att det inte göra något att jag stör er?" frågar hon och vänder sin uppmärksamhet mot mig med ett frågande uttryck i ansiktet. Hennes kritvita hår är samlat bakom öronen i ett dyrt silverspänne. Jag vänder blicken mot Lily som skakar på axlarna och vänder uppmärksamheten mot sina böcker igen.

"Det är klart det går bra, Lara." Hon ler och öppnar en bok med ett graciöst svep av fingrarna. Oj, det här gick ju bra. Bättre än förväntat. Knuten i magen löser upp sig själv när intensiteten i luften försvinner. Jag trodde nästan att Lara skulle börja spy upp galla över stackars mugglarfödda Lily. Vi som satt här och studerade i godan ro. Tydligen sökte Lara efter samma lugn. Men jag är inte helt övertygad.

Det är vardag förstås, att studera, och kommer vara det ett bra tag framöver. Tills FUTT-proven är över. Jag har hyfsade betyg. Inget att hurra över men inget att gråta över heller. Jag kommer aldrig ha användning av det eftersom jag ska gifta mig när jag tar examen. Gifta mig med Rosier. Sirius och jag har utbytt blickar sen gårdagen men har inte hunnit prata. Vad tror han egentligen?

"Jag skulle bara dela ett par ord med min blivande brud."

"Självfallet."

Sirius borde ha vetat att det var det här som väntade mig. Fast hur skulle han kunna ha vetat det? Jag visste det inte ens när vintern övergick i vår. Lyckligast är jag nog över det faktum att det inte är Lucius Malfoy som är min blivande man. Trettonåriga jag hade nog varit i extas om det varit Malfoy. Men jag är nästan vuxen nu. Rosier är snäll. Kanske. Om det inte vore för att han hade ett finger i röran på ministeriet.

Det måste han ha.

Jag är duktig på Örtlära har jag börjat förstå. Det är nog ett av de ämnen jag briljerar i förutom försvar mot svartkonster men där är det mest svartkonsterna jag lyckas med. Tyvärr. Fotogenlampan vi har vid bordet fladdrar till när biblioteksdörren öppnas och ett gäng stökiga pojkar kliver in. Det gillar inte Irma Pince. Hon hyssjar dem och de lyssnar i tre och en halv sekund innan de styr stegen mot vårt bord. Örtlärans sidor talar väl om Aloe Verans magiska krafter. Dess helande vätska. Högst effektiv mot brännskador när den används i trolldrycker.

"Lily." James Potter lutar sig nästan över hela bordet i ett försök att ta sig förbi renbloden som vaktar hans flamma. Bokstavligen.

"Jaaa, Potter?" Hon stänger boken med ett finger och tittar trött upp på honom.

"Har du pluggat färdigt för ikväll?" undrar han och rättar till glasögonen. Kliar sig i nacken.

"Det beror på", säger hon. Det hade hon aldrig sagt annars. Men det blev något av en stel stämning när Lara satte sig här. Hon har lutat sig tillbaka och lagt sina armar i kors så att den ringprydda handen syns väl. Stenarna reflekterar fotogenlampans ljus.

"Jag vill ta med dig ut på äventyr", säger James och höjer på ögonbrynen och ler ett snett leende. Hans krokiga tänder skvallrar om hans busighet. Lily rodnar när hon lägger ihop boken och jag kan skymta ett leende.

"Jaja, jag får ändå ingenting gjort."

Sirius står bakom James och iakttar mig. Remus letar efter böcker och Peter… Var är Peter? Lara flyttar på sig när Lily ska gå ut och är noga med att inte röra henne. Varken Lily eller James märker det men jag… Jag har ett öga för sådana detaljer.

"Vad har ni gjort?" frågar jag James som står nära nog att höra min fråga.

"Topphemligt. Du lär veta imorgon", skrattar James och får en glimt i ögat som avslöjar att det de gjort är något högst otillåtet. Marodörer. Är det därför Peter är borta?

"Toppen", härmar jag och himlar åt honom innan jag återvänder till boken. Men jag har inte kunnat fokusera sen Lara kom och lär nog inte kunna göra det nu.

"Ska jag ta din väska?" undrar James chevalereskt och håller fram en hand till sin flamma.

"Jag är ingen flicka, Potter." Det är något speciellt att tilltala någon med efternamn. Som att man inte riktigt tillåter dem att komma nära nog. Precis som det är otroligt intimt att tilltala någon med förnamn snarare än smeknamn. Som att man lindar in namnet i rosor och honung för att få fram vad man egentligen menar.

"Vart ska vi?" undrar Lily.

"Det är en överraskning men jag lovar dig att det kommer vara något speciellt", berättar han och tittar på henne med den där blicken när hon inte ser. Han är förlorad i lågorna.

"Vi drar till sällskapsrummet, Tagghorn", säger Sirius och söker Remus med blicken.

"Ses sen då", säger James och går iväg med sin flamma efter att ha gett Sirius en stor blöt kyss på kinden. "Sov sött Tramptass."

Sirius skiter i att säga något till mig. Han gör faktiskt det. Så går han och Remus också efter att Remus vänt sig om och gett mig en ursäktande blick och ett sorgset leende.

"Ojoj, det där var stelt", konstaterar Lara och snoddar sitt hår runt ett finger.

"Du anar inte", suckar jag, "hur kom det sig att du satte dig här?"

"Vad menar du? Jag ville studera med dig."

"Men Lily då? Att hon är…" säger jag. Det är öde här nu så jag tror inte att någon bryr sig om vad vi pratar om.

"Jag vet. Men det spelar ingen roll vad du har för vänner nu, Jessi, eller vad de har för blodstatus för snart är de ett minne blott."

Jag får nästan för mig att fräsa ifrån. Är det ett hot? Ett krav? Ett löfte? Hon håller åtminstone inte på så som Snape gör. Gå runt och kalla häxor och trollkarlar för smutsblod sådär. Det är inte okej. Hoppas han gifter sig med en mugglare.

Lara och jag skiljs åt en kvart senare då jag är övertygad om att jag inte kommer få något mera gjort. Hon rusar nerför alla trappor ner till fängelsehålorna där även Rosier huserar och jag pustar och kämpar mig uppför trapporna upp till Gryffindors sällskapsrum på sjunde våningen. Ibland önskar jag innerligt att jag spelade quidditch så att jag hade haft något man kunde kalla kondition. Det är ett helt träningspass att kuta upp och nerför de här trapporna dagarna i ända. Jag har åtminstone inte den dåliga vanan att räkna stegen här som i London. Hemma på Hogwarts har jag aldrig behövt räkna några steg.

Jag kliver in genom porträttet bakom den tjocka damen. "Sena kvällar med studierna ser jag. Välkommen igen, fröken Raven."

Väl inne i sällskapsrummet lyser bara en lampa svagt från fönstret. De flesta har gått och lagt sig. Underligt hur ödsligt slottet kan vara trots alla elever som huserar här. Framför elden, i den Gryffindor-röda soffan, sitter ingen mindre än Sirius Black.

"Vaken än?" frågar jag när jag passerar. Han tittar upp på mig som om det vore en chock att jag precis kommit in i rummet.

"Ska du gifta dig med Evan Rosier? Vet du vad han sysslar med?" Det är knappt en fråga, mer en poängtering, och jag stannar upp vid fåtöljens ryggstöd och lutar mig mot den och låter väskan falla till golvet med alla mina böcker.

"Vet du vad jag kommer från för familj?" kontrar jag.

"Slå dig loss för Merlins skull, Jess."

"Hur kan jag? Vad väntar mig?"

"Inte svartkonster och massmord – det kan jag lova dig!" Jag håller med honom. Jag gör det.

"Blev vi vänner igen bara för att bråka?"

"Ge dig Jessica, du vet att jag har rätt i den här frågan."

"Rosier är snäll. Följ hans exempel. Nu ska jag sova. God natt, Black."

Jag hinner knappt sätta foten på trappsteget upp till sovsalarna innan jag blivit stoppad av en gänglig figur med håret svajandes i ansiktet innan han föser upp det över skallen.

"Han är en manipulativ jävel, precis som de andra från Slytherin, och du vet det egentligen. Se bara hur han var tvungen att visa upp sig framför mig och kalla dig för sin brud."

"Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du var svartsjuk."

Han pustar och suckar dramatiskt och spärrar upp ögonen som om jag inte vore riktigt klok. "Slå dig fri Jessica. Skit i skitstövlarna."

"Jag har bara min bror. Mor var inte mycket till familj men min bror…" Jag tänker på Avery och hans kärleksfulla tillvaro i mitt liv. Hur stressad han måste vara av sin nya roll, han är ju alldeles för ung! "Avery är det bästa jag har. Han är min familj och jag vill inte lämna honom. Han är inte ondskefull."

"Regulus är inte heller ond men han har valt sin väg. Din bror har valt väg. Det är inte försent för dig än."

"Jag trodde att du skulle förstå, av alla människor, Sirius", säger jag trött och lågmält. Sänker blicken innan han ser tårarna jag försöker blinka bort. "Men du kan inte ens vara min vän."

Kapitel 19.

Ibland när jag blickar tillbaka över saker jag gjort och ångrat tror jag inte att jag ångrar dem ändå. De har lett mig dit jag är idag. Och just idag är jag i Hogsmeade för att jag en gång smög hit med Sirius. Men det är ändå en tagg i ögat att se Sirius strosa ner med Remus och Peter till Hogsmeade lördag morgon. Att han inte ens tittar på mig. Det är ju mitt fel.

"Men du kan inte ens vara min vän" hade jag sagt och lämnat honom nedanför trappan. Han hade ropat mitt namn efter mig en gång men det var lönlöst. Jag var inte på väg tillbaka. Våren har kommit med all sin kraft nu. Blommorna slår ut och solen står högt i skyn. Inte ett moln skymtas på den klarblå himlen. Det är iskallt men jag har min halsduk virad runt huvudet på ett sätt som kanske inte är så moderiktigt. Lara som går intill mig har ett linne på sig som visar ett dyrt smycke, en gåva från Avery förstås, som hänger runt halsen. Sin rock har hon inte ens knäppt och Slytherinhalsduken är mer en accessoar än ett klädesplagg för att hålla värmen.

Innan skolan flockades till Hogsmeade hade frukosten i stora salen varit högst märkvärdig. Vad var det egentligen marodörerna gjort? Förutom att Peter med ett alldeles för brett leende gjort entré på ett fullkomligt galet sätt genom att falla ner ur det förhäxade taket och studsa runt på golvet innan Dumbledore med glimten i ögat saktat ner honom. Det hela med rörelser med sin trollstav så att det mer såg ut som det var Dumbledore som studsade honom. För att inte tala om inbrottet på Filch kontor som förvandlat alla hans kläder till purpur och gett Mrs Norris matchande morrhår – det var hemskt kul att se. Tills McGonagall kommit till undsättning och fört ut den stackars Filch ur stora salen med en hand på hans rygg som tröst. Jag är helt värdelös på förvandlingskonst. Hade jag varit vän med Sirius kanske vi kunnat studera ihop. Eller om det var James som var så duktig? Jag undrar just om Remus också varit med på ett hörn – prefekt som han är.

Evan hinner ifatt oss på vägen ner och just som han kramar om mig, trots att vi setts samma morgon för att titta till vårt elixir, ser jag Sirius snegla bakåt. Det får mig att fundera över Evans timing. Han är ju inte dum precis. Men jag säger inget och han säger ingenting utan ger mig en kyss på tinningen innan han lägger armen om mig och följer oss ner till byn.

"Vill du gå till Madam Puddifots?" frågar han när vi börjar närma oss. Lara får vända bort ansiktet för att inte skratta och jag tittar på honom med ett brett leende.

"Är du galen? Aldrig i livet."

Han ser något besvärad ut men borstar bort frågan med ett: "Jag trodde det var alla flickors dröm."

"Vi kan väl ta en honungsöl på tre kvastar istället", konstaterar jag mer än att fråga. Egentligen vet jag inte varför jag prompt skulle gå hit idag. Det är ingenting jag behöver köpa. Förutom fjäderpennor kanske. Men det är knappt jag behöver det. Såvida de inte skulle gå sönder men hur ofta sker det?

När vi väl är framme vid puben slås jag av hur varm jag börjar bli och är tvungen att hänga halsduken lösare. När vi går in får jag ta av mig jackan för att inte börja svettas. Det är trångt här. En fin vårdag har lockat hela slottet hit. James, som inte gick ner med marodörerna, sitter vid ett bord med Lily. Tidigare än de som jagar madam Rosmerta för att få en sittplats.

"Kom", säger Evan och greppar min hand, "här borta." Det är ett mörkt skrymsle nära trappan och där sitter ingen mindre än Avery. Trots hans reprimander kan jag inte låta bli att le när jag ser honom och han ställer sig upp för att ge mig en varm kram.

"Åh, vilken överraskning. Vad roligt att se dig", säger jag.

"Detsamma kära syster", svarar han och kysser mig på kinden innan han vänder sig mot sin fru och ger henne en lättsam puss på läpparna. De sätter sig intill varandra och håller händer som om Avery fortfarande gick i skolan. Stämningen är inte alls lika tillgjord som vid middagen föregående helg. Det gläder mig. Men något är fel och jag kan inte sätta fingret på vad. Tiden går och tiderna förändras. Kanske är det bara det?

"Hur går det med skolan? Det är mycket studier nu va?" undrar Avery när madam Rosmerta ställer ner honungsöl till oss. På ett sätt förstår jag inte varför jag alltid ska hållas i mörkret vad det gäller möten som dessa. Det är alltid en budbärare som för mig till Avery.

"Det går bra men vi har precis börjat med en rätt så intensiv period. Trolldrycken bubblar vidare", svarar Evan och jag nickar när Avery vänder sig till mig. Han ler åt att jag instämmer. Det är något med hans bleka hy och vita skjorta inunder de svarta klädnaderna som skriker att han är bättre än resten på puben. Jag är åtminstone inte tvungen att sitta och dricka eldwhiskey med dem på svinhuvudet. Är det här lugnet före stormen? Dörren öppnas och in kliver ännu fler elever. Vårvädret lockar mig att fly ut i byn men jag är fast här hela dagen. Det talas om bröllop och Lara övertalar mig till att få planera även mitt bröllop till Evan. Någonstans i bakgrunden hör jag Sirius stämma och funderar över vad jag egentligen gör för något. Vad jag gett mig in på.

Kan jag ångra mig?

När vi går upp till slottet regnar det igen.

Kapitel 20.

Det är en intensiv period med elixiret och alltmer är jag och Rosier tvungna att ses. Det gör mig inget. Försöker att inte tänka på hemskheterna som skedde på ministeriet och det faktum att Rosier faktiskt inte varit här när han ändå varit här vartenda tillfälle sen dess. Ångorna från kitteln får hans hår att hänga mer som fuktiga stripor i hans ansikte och han blinkar bort vatten från ögonfransarna. Han är vacker att titta på. Just som jag tänker tanken tittar han på mig och ler pojkigt.

"Ser du något du tycker om?" Jag himlar åt hans fråga.

"Helt plötsligt känns det inte så dumt att vi ska gifta oss."

"Jag hoppades nästan att du skulle säga det", säger han och tar ett par steg närmre. Tar fram någonting ur byxfickan. Någonting invirat i grönt silke. Öppnar det försiktig och iakttar hela tiden byltet medan jag tittar upp mot honom. Jag känner hans varma andetag sprida sig mot mig. Det värmer i de kalla fängelsehålorna och jag kan inte låta bli att vackla på mina annars så stadiga fötter.

"Vill du bära denna?" undrar han och jag blir tvungen att titta ner på det han håller. En guldring med en ensam diamant. Enkel men prydlig. Väldigt fin.

"Självklart, Evan."

Så möter jag hans blick när jag återigen tittar upp och han trär på mig ringen. Sedan lutar han sig framåt och lägger handen om min midja när han kysser mig. Det är inte som första gången. Då var han tvungen att vara proper. Nu får han det mer att verka som om han aldrig någonsin rört en flicka innan. Det kanske han inte gjort heller och det har väl knappt jag heller. Två gånger har jag kysst en annan pojke och det har aldrig varit något speciellt.

Det är det inte denna gången heller och jag vet knappt varför jag är besviken men det är jag. Det är bekvämt. Rosier får mig att känna mig trygg. Trygg på en plats jag inte riktigt kan placera. Han är ingen bra kyssare. Blött och alldeles för mycket tunga. Så när jag bryter mig loss ger jag honom en kram och torkar av munnen bakom hans rygg. Utomhus brakar en storm loss. Gårdagen var verkligen lugnet före stormen för när slottet vaknade i morse svajade nästan tornen av blåsten som grep tag i murarna. Blixtarna slår ner i förbjudna skogen och åskan klapprar i takt. Det syns såklart inte här i fängelsehålorna men det hörs och det känns i marken.

"Är vi färdiga för idag?" undrar jag och släpper kramen om Evan som ler något som ska föreställa varmt men påminner mer om en hundägare som ser hundvalpar.

"Ja, fru Rosier, det är vi." Måste han verkligen kalla mig det där?

Han följer mig upp till entréhallen och någon stackars sate kliver dyblöt in genom portarna. Utanför står regnet som spön i backen. Innan vi skils åt stannar han mig i steget och vrider om mig i en graciös rörelse och placerar en kyss på mina läppar återigen. Men den här gången är det som i London. Mest för syns skull och ett försök till att vara romantisk. Han tar handen med ringen och kysser den gentlemannamässigt. Han har eld i fingrarna och jag känner på mig att han får akta sig för att vara klåfingrad.

"Ha en fin kväll", säger han och vänder sig om och återvänder till hålan där han kom ifrån. När jag börjar gå uppför trapporna märker jag att Sirius står vid dess topp. Han har säkert sett alltihop och innan jag vet ordet av det tar han tappra steg hela vägen nerför trappan, passerar mig med något som liknar en bedrövad och äcklad grimas, och går raka vägen ut genom portarna. Ut i regnet.

Ja, jag kan ju inte bara låta honom gå sådär. Naturligtvis skyndar jag efter honom, med en formel som ska hålla mig torr, ut på ägorna och ner mot sjön där han just är i färd med att ta sig ner i vattnet.

"SIRIUS BLACK VAD SYSSLAR DU MED!?" skriker jag efter honom. Han stannar inte först men när jag ropar ännu en gång och är på väg ner i vattnet vänder han sig om och vandrar tillbaka med tunga, blöta, steg.

"Jag tänkte att jag skulle ta och kyssa jättebläckfisken", säger han som ingenting när han passerar mig igen och precis som jag ska gripa tag i hans arm skuttar han en meter från mig. Det ser hysteriskt roligt ut men mitt hjärta bultar hårt. Han har gjort mig panikslagen och orolig.

"Varför i hela friden skulle du göra det? VAD TÄNKER DU MED?!"

"Jag tänkte att det skulle sudda bort den inre bilden av dig som fru Evan Rosier och den där fruktansvärt sliskiga kyssen han gav dig." Sirius skakar på sig som en hund som för att skaka bort tanken.

"Du är inte rolig, Sirius!"

"Jessica – vi har varit vänner i alla dessa år och du har alltid varit förnuftig. Men nu har du fan tappat förståndet."

"Du ska inte säga till mig vad jag ska göra!" Sirius börjar bli riktigt blöt nu. Det ser ut som att han faktiskt tagit en simtur med jättebläckfisken.

"Finemang – jag ska aldrig mer prata med dig."

Han vänder sig om och börjar gå upp mot skolan igen. Jag följer honom som om han vore livsglädjen och jag vore förlorad utan honom. Han plaskar i trapporna och facklorna han passerar fräser när han stänker vatten på dem. Jag försöker hela tiden få fatt i honom. Få honom att se på mig. Tilltala mig. Det är först när vi kommer in i sällskapsrummet som jag lyckas få honom att rotera hundraåttio grader och titta på mig.

"BLACK!" säger jag och tar tag i den nedkylda armen, "nu lyssnar du på mig!"

"Det finns inget du kan säga. Du har gjort ditt val. Vet Lily om det? Att du inte skulle bry dig om att hon blir mördad?"

"JAG BRYR MIG!"

"Men bevisa det då", säger han trött och stirrar rakt ner i min själ med ögon grå som stål. Stålsätter sin blick i min. Blixten river himlen i bitar utanför. River den grå himlen i bitar. Det är hundra centimeter mellan oss men på en och en halv sekund har jag klippt distansen. Tryckt mina ännu varma läppar mot hans nedkylda, nästan blå, läppar. Klamrat mina händer om hans nacke. Regndropparna han ännu har i ansiktet flyr till min hy och stänker den som färg på en kanvas. Hans ansikte känns som papper och rosenblad mot mina fingrar. Hans läppar är dränkta i honung och jag är förlorad. När vi bryter av kyssen är hans ögon uppspärrade som om han ser ljuset för första gången och han andas häftigt. Jag känner hur min läpp skälver och tittar ner mot hans bröstkorg. Han är dyblöt från regnet och ändå utstrålar han värme. Han kupar min haka med sin hand och höjer sakta och varsamt mitt ansikte mot sitt igen och innan jag hinner reagera på elden i hans ögon kysser han mig febrigt. Som om han väntat på detta i hela sitt liv. Hans hand trasslar in sig i mitt hår och mina ligger ömt på varsin sida om hans hals. Kanske är det inte han som väntat på detta – det är jag. Han får av sig sin tröja i ett ögonblicks paus och den hamnar intill honom på golvet med ett ljudligt plask. Den vita skolskjortan är mestadels torr. På något vis har jag lyckats få in mina händer under hans skjorta och håller honom om midjan och drar sakta med naglarna över hans mage. Hans tunga rör vid mina läppar och jag låter min möta den. Det här är magi. Något annat som är ren magi är att sällskapsrummet är tomt. Elden i eldstaden har falnat och bara glöd är kvar. Glöd som följer oss när jag hamnar under Sirius i soffan. Här skulle jag vilja stanna i en evighet. Här är allt bra. Bara bra. Men jag vet hur han är, vet vem han är, och han kommer dra sig undan precis som med alla flickor i sitt liv. Han är ingen man att luta sig mot i stormen. Men åh vad härligt det är att kyssa någon där det inte blir blött eller känns fel. Det känns bara som magi. Magi i dess allra renaste form. Jag vill luta mig mot honom i stormen. Bär mig genom stormen, Sirius Black.

Kapitel 21.

Jag ångrar det lika fort som det är gjort – och jag lär ångra det i framtiden också. Facklans sken slänger en skugga över hans ansikte. Får hans ögonfransar att se ut som spindelben över hans kinder. Får de stålgrå ögonen att glöda som upphettat järn. När han blundar och hämtar andan ser han fullkomligt rofylld ut. För ett ögonblick känner jag mig fri men just som jag låter mina känslor springa otyglade tänker jag på Avery. Vad han ska tycka, säga, och straffa mig med. Ringen på mitt finger bränner och jag vill inget annat än slänga den i elden. Jag sätter mig upp i soffan och han slår upp ögonen som om jag just väckt honom från en väldigt bra dröm. Kylan sveper runt mig som en tung filt när jag inte längre rör vid honom och mitt hår faller över mina axlar, öser ner över ansiktet.

"Det här går inte", säger jag tyst och hör hur han tar ett stötigt andetag.

"Vad är det som inte går?" frågar han med en ömhet jag aldrig trott at jag skulle höra från Sirius Black. "För om det vore upp till mig att bestämma skulle jag säga att det där var helt jävla fantastisk."

Jag kan inte låta bli att le och när han lägger armarna om mig och placerar kyssar på min tinning och ner längs mitt kindben. Han är mitt ankare. Jag sätter mig med benen i kors i hörnet av soffan och stirrar ner på mina fötter och undviker hans sökande blick. Så han tar mina händer i sina, smeker ömt över dess ryggar, och längs knotorna. Finner ringen.

"Det är försent för allt, Sirius", mumlar jag och håller tillbaka de brännande tårarna som hotar med att rymma om jag inte biter min läpp tillräckligt hårt.

Han tröstar mig. "Det är aldrig försent."

"Jag har inget val", säger jag övertygande. För jag vet att jag inte har något val.

Återigen säger han emot. "Du har alltid ett val."

"Det är försent för det här ", jag tar hans händer i mina, "och vad det här än är."

Han lutar sin panna mot min och jag släpper bettet om underläppen och låter tårarna falla fritt och ljudlöst ner över hans sträva händer. Som rosor och papper.

Och jag vet att jag övertygat även honom när han tar ett djupt, rossligt, andetag. "Varför gör du så här med mig, Raven?"

"Jag…" börjar jag men klarar inte av att avsluta meningen. Och han har inget tålamod.

"Du förvirrar mig. Du vänder hela min tillvaro upp och ner."

"Vi borde inte ha gjort det här", säger jag.

"Du. Du borde inte ha gjort så."

"Men… Jag", säger jag men avbryter mig själv för att inte börja hulka i panik.

Han släpper mig och återigen lindar sig kylans filt runt mina axlar. "Säg till hur du ska ha det. Allt jag begär till dess är lite lugn och ro. Du är som ett åskoväder."

"DU ÄR SOM EN STORM!" ropar jag efter honom, tårarna utom kontroll, när han lunkar iväg och i skenet från skuggan ser han ut som ett dåligt omen. I ren och skär panik pressar jag ansiktet i soffkudden och skriker allt vad jag orkar.

SIRIUS BLACK – din idiot.

Men det är jag. Jag är idioten.

Det talas ljudligt om de sju elever som saknas ur Slytherin vid middagen på onsdag kväll. Jag har varit helt komplett upptagen med att undvika Sirius. Tänka på Sirius. Planera mina rutter så att jag verkligen inte ska stöta ihop med honom. För att sedan planera mina rutter så att jag absolut och helt och hållet ska snubbla rakt in i hans armar. Hans läppar. Hans blick. Men ringen på mitt finger blänker till och jag vänder uppmärksamheten mot verkligheten. Sju elever saknas från Slytherin och en av dem är Rosier.

Evan Rosier – min trolovade. Nu kanske vi inte behöver gifta oss längre. Lara är kvar såklart. Hon sitter vid slutet av bordet, när de massiva dörrarna som leder ut, och ser ut att bry sig väldigt mycket om sin manikyr. Varför ska hon veta när inte jag vet? Dörrarna vid henne slås upp och hela rummet tystnar omedelbart. Facklorna fladdrar så att rummet mörknar något och flertal av stearinljusen ovanför oss släcks. Dumbledore har slagit upp dörrarna i ett enda skeende med båda sina händer på var dörr. Det grå skägget ser ut som det gått genom ett krig och tillbaka igenom igen. Glimten bakom glasögonen är som bortblåst. Utan hjälp från staven ekar hans röst som åskknallar i salen.

"Kära vänner och elever", påbörjar han precis då han börjar vandra genom dörren med en auktoritet som inte ens självaste Lucius Malfoy skulle rå på. "Idag är en mycket mörk och tragisk dag. Ondskan har penetrerat dessa väggar. Fäst sina sylvassa klor om våra allra mest dyrbaraste vänner och elever. Lindat in sin hemska propaganda i vackra lovord om en ljus och oövervinnerlig framtid." Lara betraktar inte längre sin manikyr. Laras blick är lika fäst vid Dumbledore som min är vid henne. "Ondskan har tagit sju av våra elever och förvandlat dem till monster. Idag har sju häxor hittats mördade runtom i England för sin inblandning i kampen mot de som vill tysta dem."

Evan Rosier – vad i Merlins namn har du gjort?

Lara

De talar aldrig om något för mig. Jag är en sådan perfekt liten prinsessa. Avery tycker om mitt långa hår. Mina underligt välgjorda middagar. Avery tycker att jag är perfekt att gifta sig med. Men ack, om han bara visste vad han gett sig in på. Stackars flickebarnet till lillasyster. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon är så vilsen. Det syns i hennes isblå ögon att hon snart smälter bort likt en isbit i gassande solsken. Styrkan Avery har i sina finns inte ett spår av i hennes. Svag is och osäkerhet är det enda jag ser hos henne. Hon gör som storebror säger. Tack och lov. Men jag undrar om inte smutsskallen och blodsförrädarna har någon effekt på henne. Tänk om hon säger ifrån. Är idag en sådan dag? Jag får helt enkelt vänta och se. Nagellacket ser fortfarande ganska bra ut. Tar febrilt över dess kanter och precis när jag ska peta bort lite smuts slår gammelfarbrorn upp dörren som om han var självaste Merlin och nagellacket flikar sig. Dåre. Jag kan tänka mig att det har något att göra med att mina kära klasskamrater är försvunna. Yaxley har väl lett dem i fördärvet. Men vad vet jag? Ingen berättar någonsin något för mig.

Men snart gör de det. Snart lär de ångra sig. Avery ska få sig en fru han sent kommer glömma. Det är ingenting fel med Avery egentligen. Han gör sitt bästa. Bättre var det innan hans hagga till mor dog. Hon var den vresigaste häxa jag någonsin stött på. Avery var rena rama drömprinsen och jag kan inte förstå hur någon så underbar någonsin kunde komma från någon som henne. Jag är glad att hon är död. Död på riktigt. Hon hade inte passat som halvdöd. Jag undrar om inte Avery kommer att återgå till drömprinsen igen. Gör han inte det får jag väl helt enkelt finslipa honom. Jag skulle aldrig tåla att bli behandlad som ett litet flickebarn – för det är jag inte.

Vad vet egentligen Jessica? När Dumbledore slutat tala om de sju döda häxorna iakttar hon platsen vid Slytherinbordet där Rosier alltid sitter. Vad vet Jessica som inte jag vet? Jag måste ta reda på det. De ska inte hålla mig utanför sina skumraskaffärer bara för att jag inte är en del av familjen.

Avery

"Er sista uppgift innan ni får märket är att välja ut ett offer. Om ni har svårt med det hjälper Lucius er gärna. Han har en lista signerad med namn. Namn som inte betyder något."

De betyder ingenting heller. Demonstranter för det trollkarlssamhälle vi ska bygga. Vill bygga. Om inte våra mest begåvade trollkarlar, och häxor, kan se allvaret i alla framtidsproblem som orent blod kommer att ge oss vet jag inte hur vi ska gå tillväga. Ibland tror jag inte att det är den visaste vägen att gå, att tysta dem, men vad har vi för alternativ? Det går inte att tvinga någon att ändra åsikt. Men det går att röja dem ur vägen.

"Rosier", kallar jag till mig honom, "jag har en specifik person för dig."

"En specifik?" undrar han.

"Hon är en särskilt motstridig häxa. De kan bli farliga."

"Självklart."

Yaxley hade lyckats bra med rekryterna. Det ska han ha eloge för. Men jag har sett sättet han ser på min blivande fru och jag gillar det inte. Han hade inte tagit skada av en del reprimander. Det får jag ta upp med vår herre. Han är ju trots allt väldigt bra på reprimander.

Kapitel 22

Det är början av mars. Sirius pratar inte med mig och har inte gjort det sen den dyblöta kvällen. Lara har undvikit mig sen incidenten med de sju häxorna och Rosier. Rosier är inte här. Han har skickat brev efter brev till mig och efter det tredje brevet fick jag även ett från Avery där han beordrade mig att svara Evan.

Och jag gjorde som han sa förstås. Evan hade skrivit i försvar att han och de andra blivit felaktigt utdömda av trollkarlssamhället och tidningarna för fruktansvärda brott de inte begått. Evan önskade med hela sitt hjärta att jag trodde honom. Att brottet i sig inte var så fruktansvärt i hans ögon spelade inte någon roll. Han hade inte begått det.

Och breven var öppnade minst en gång innan de nått fram till mig – men vad spelade det för roll? Han skrev ju ingenting av vikt förutom att han önskade min tillit och tilltro. Att han inte var en hemsk människa.

Häruppe i högländerna är det kyligt och vindarna biter tag i mina alltför tunna armar när jag tar ett kliv utanför entrédörrarna. Armarnas bleka hy knottrar sig och jag tvingas dra ner den stickade röda koftan som tidigare varit uppkavlad till armbågarna. Jag låter den svarta kappan svepas kring mig och drar halsduken två varv extra runt halsen innan jag sätter fart ner mot sjön och förbjudna skogens kant. De lövträd som växer på området har små gröna knopar i förberedelse för att den riktiga våren ska komma. Det är en månad kvar tills Avery och Lara ska gifta sig och då står väl våren i riktig blom. Jag har inbillat mig och hoppas att det skall vara vackert. Med Lara i en strålande vit klänning med släp bakom sig och rosor i rött och vitt om vartannat i trädgården till familjen Ravens herrgård. Men trots de fina bilder jag fantiserar fram så har jag en ond föraning om att det inte kommer vara lika drömlikt som jag tror. En ond föraning som lämnar en hård, mycket hård, klump i magen på mig.

Den iskalla luften ilar i tänderna på mig när jag tar ett djupt andetag och när en lika iskall hand tar mig i sitt grepp får jag panik och sliter fram trollstaven i högsta hugg mot djupt roade ögon.

"Andas, det är bara jag", säger hon och placerar sitt blonda hår bakom öronen så att hon föryngras med fem år. Hennes hud knottrar sig längs den blekvita halsen och hon har en tunn sommarkappa över axlarna och inget annat än ett linne inunder.

"Fryser du inte?" frågar jag och huttrar nästan som för att få henne att förstå att det här inte är något promenadväder. Inte egentligen. Hon skakar på huvudet och jag placerar staven innanför klädnaden igen.

"Jag såg att du flydde middagen", säger hon och ställer sig intill mig och blickar ut över sjön.

"Jag behövde luft."

"Du sa ju själv att det inte var något promenadväder."

"Snart är det dags för bröllop, Lara."

Hon svarar inte först och när jag sneglar på henne ser hon ut att vara djupt försjunken i tankar men så märker hon att min uppmärksamhet vilar på henne och spricker upp i ett leende – ett leende som inte riktigt når till ögonen.

"Det ska bli underbart. Jag har så mycket kvar att planera men allting faller på plats. Jag har hört så mycket solskenshistorier om bröllopsplanering men i verkligheten så verkar det som att alla utom någon enstaka lycklig själ har ett riktigt, hrmm, helvete, med att planera bröllop."

"De har inte lika mycket pengar att röra sig på", säger jag utan att tänka mig för och vinner ett skratt från Lara. Den här gången hade jag tur. På andra sidan Svartsjön stiger bergen högt mot skyn och en enslig topp river mörka moln itu. Molnen rullar över topparna i rask takt och förvandlas till mörka omen som vräker ner regn i horisonten.

"Jag har en sak att tala om för dig, Jessica. Nu när vi ska bli systrar."

Även om Lara märker att jag iakttar henne intensivt så är hennes blick fäst vid ovädret i horisonten. En underlig glimt får hennes ögon att anta en färg av purpur och mörkgrå som en åskhimmel innan hon blundar och fransarna vilar som korpfjädrar över kindernas högsta punkt.

Och hon delar sin hemlighet med mig. Och jag bevarar den för all framtid liksom hon alltid - alltid - håller mig om ryggen. Bland de mest oväntade av vänskaper byggs de starkaste band.