Kapitel 23.

Hennes alltid lika rosenröda läppar var som istappar mot mina örsnibbar. Jag som frusit innan blev kyld till den grad att jag inte längre hade känsel kvar i fingertopparna. Hennes hemlighet var som en kallsup som aldrig slutade. Det mörka djupet drog mig neråt och neråt. Tills jag insåg att det inte var någon fara. Hennes mjuka och lugna röst drog mig upp mot ljuset och med sammetslen beröring tog hon min hand i sin.

"Jess?" viskade hon och orden lät som frost en kall novembermorgon. Trädens grenar rasslade till av en vårvind och jag mötte hennes blick.

"Vad sa du?" Jag visste inte om orden tog sig förbi mina läppar.

"Du hörde mycket väl, Jessica."

"Och Avery? Vet han?"

"Han ska få veta ikväll."

"Vill…" började jag säga men avbröt mig själv. Lara tycktes veta vad jag hade tänkt ställa för fråga.

"Jag vet inte om han kommer vilja stanna kvar med mig. Jag älskar honom och hoppas att han älskar mig", svarade hon. Som om hon läst mina tankar.

Marskvällen övergår i underkylt regn och Hogwarts mest ödsliga korridorer lyckas inte hålla ute den fuktiga kylan helt och hållet. Det var här vi hade gått, jag och Sirius, innan vi smugit oss ner till Hogsmeade. Och han hade frågat om jag hörde, hörde ljudet av frihet. Visst hade jag gjort det. Men nu stryper samma frihet mig. Och jag slås av att den frihet jag strävat så efter i början av året numer är ett minne blott. Innan var jag utestängd och nu är jag fångad. Fångad i min brors klor. När allt kommer omkring är det inte så farligt med den här världen. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara.

Just som jag rundar ett hörn börjar en fackla att röra på sig och den fräna doften av cigarettrök tränger sig in i min näsa. Regnet som smattrar mot Hogwarts stenfasad är förstärkt av att fönstret är öppet. Och trots att det är mörkt ute är det som att det faller ett ljus över honom och jag hinner betrakta honom ett bra tag innan han märker att jag är här. Lutar mig mot hörnet och känner den kalla stenen mot min bara hud på axeln. Min kappa hänger vid armbågarna. Jag är halvt varm och halvt kallt. Som ett åskoväder av positiv och negativ energi. Sirius Black stirrar ut i natten. Glöden lyser upp hans ansikte emellanåt och ibland sträcker han ut handen som för att känna regnets droppar attackera hans handflata. Något drar i mig. Och mina tysta steg styr sig själva över det kalla golvet. De tysta ljud som avges från mina fötter hörs inte över det piskande regnet och när jag smyger upp mina händer inunder t-shirten och runt Sirius midja stelnar han först till innan han slappnar av igen och släpper ut ett spänt andetag och mjuknar i mina armar. Jag vet inte om han känner igen min beröring och mina nerkylda händer eller om våra själar samspelar i varann på ett sådant sätt att han bara vet – vet att det är jag.

"Vad ser du?" viskar jag, tror inte att han ska höra mig.

"Framtiden", svarar han kryptiskt och jag blir osäker på om det faktiskt är herr Black jag står och håller om. Hans alldeles för ansvarsfulla stämma passar inte in – även om jag vet att hans lycka ibland är en fasad. Livet är inte den nöjespark som han ibland låtsas som att livet är. För att inte tala om resten av marodörerna. Man kan tro att hela deras liv är ett tivoli med berg och dalbanor, pariserhjul och tårtkastning. Så smyger sig sakta mörkret på och tar fäste i den lyckliga fasaden och raserar den – sten för sten.

"Vad menar du?" frågar jag och blickar ut över samma sky som han. Och jag slås av att man inte ser särskilt långt när det piskande regnet väller över världen. Borta vid bergen slår blixten långa krokiga mönster över himlen som försvinner på blott ett ögonblick. Värmen som försöker ta sig in över högländerna rår inte på kylan här. Oväder av olikheter. Inte allt för ovanligt.

"Min Farbror Alphard dog. Han lämnade ett arv till mig med en väsentlig del av galleoner. Så att jag klarar mig även utan min familj. Mamma skickade ett illvrål där hon skrek så att en knappt förstod hälften i bästa fall. Men det var något om att Alphard blivit bränd från familjeväggen precis som jag blev."

"Fick du reda på det idag?" frågar jag och smeker tröstande mina händer längs hans midja.

"Imorse."

"Hur känns det då? Hur mår du?" frågar jag och trivs i situationen. Luften är inte spänd så som den alltid är när vi hamnar i luven på varandra utan ett naturligt lugn infinner sig som en skyddande sköld omkring oss.

"Det var tråkigt att höra att Farbror Alphard gått bort. Jag ska gå på hans begravning nu om en månad. Hoppas att en del av släkten dyker upp trots det han gjort. De som inte är rädda för Walburga Black, förstås. Men samtidigt som jag är ledsen över att min enda levande familj som velat prata med mig nu är borta så är jag glad över möjligheterna han gett mig. Att kunna köpa en lägenhet. Eller en motorcykel. Kunna leva lite."

Jag kan inte låta bli att le in i hans ryggtavla och han tycks märka skrattet som jag nästan stoppat. "Vad är det, Jess?" frågar han och vänder sig om och lägger armarna om mina axlar.

"Du är så underbar, Sirius. Mitt i all elände och misär tycks du finna en guldklimp att söka dig till. Vad i all sin dar ska du med en motorcykel till, Sirius Black?" säger jag och lägger mina händer om hans ansikte snett ner mot hans hals.

"Flyga, såklart."

"Bort från alla problem", säger jag – mer för mig själv än som ett konstaterande till honom.

"Till en annan värld."

"Hur får man en motorcykel att flyga?" Sirius tar försiktig om mina handleder och håller mina kylda händer i sina varma ugnsvantar.

"Man improviserar", svarar han och ler snett så att han får glädjerynkor i ögonvrån och ett ljus i ögonen. Ständigt på jakt efter adrenalin, herr Black.

Sirius farbrors död och kommande begravning fick mig att tänka på mamma igen. Den stundande begravningen skulle ske tionde mars och om jag haft minsta lilla tur hade Rosier kommit tillbaka. Då hade jag kunnat kalla honom för Evan och hoppats på att jag skulle slippa klä upp mig och låtsas sörja Fru Raven. Snigelhorn hade gjort upp med en annan elev om att stötta mig vid bryggandet av det flytande flaxet. Och vem annars, om inte Severus Snape? Han höll sig tyst. Sa det han behövde och tillrättavisade trolldrycksboken emellanåt. Jag undrade hur länge han skulle lyckas hålla sig från att fråga något om Lily.

Han var ju naturligtvis placerade med Lily i bryggandet av samma flytande flax. Men inte hade han tur för det.

Kanske kunde Lara täcka för mig vad det gällde begravningen? Men just som jag hade tänkt fråga föreslog hon att vi skulle bege oss till Diagongränden helgen innan och arrangera med blommor och kanske köpa en mörk klädnad att bära vid ceremonin. Och jag kunde inte säga nej. Lara hade till och med tagit på sig rollen att sköta allt som hade med Ravens ägor, status, och sociala träffar att göra. Avery hade varit iväg i affärer. Skumraskaffärer, förstås. Och Lara hade ordnat allt som hade med begravningen att göra. När vi ändå begav oss till Diagongränden kunde jag ju köpa en bröllopspresent till dem båda.

Ångorna stiger över kitteln och Snapes harklande tar mig tillbaka till verkligheten.

"Jag går nu", säger han.

"Tack, Snape. Jag vet att du inte hade behövt – men jag uppskattar det verkligen."

Han gör inget annat än nickar åt det jag säger innan han nonchalant snurrar hundraåttiograder på plats och hans klädnader fladdrar ilsket bakom honom.

Redan då var han någon jag aldrig skulle förstå mig på.