Kapitel 24.

Marsmorgonen den nionde bjuder på strålande solsken och Lara sitter tätt intill och kuttrar som den allra lyckligaste fågeln i världen. Det är nästan lite kusligt att hon är så glad när morgondagens begravning står på schemat. Det är alldeles för tomt i stora salen så här tidigt på morgonen men Lara envisades med att vi skulle mötas här klockan sex för att planera vår avresa till diagongränden. Dessvärre hade Snigelhorn sökt upp Lara innan hon tagit sig hit och berättat att vår flyttnyckel krånglat. Vi skulle inte kunna åka förrän klockan ett.
Men inte ens det hade förstört hennes humör. Bara min skönhetssömn. Nu står istället spådomskonst först på schemat. Något jag gärna hade undvikit, för en gångs skull. Men inte. Samtidigt var jag glad att jag hade ett par sista timmar kvar för att andas på Hogwarts. Timmar jag gärna fyllde med en viss persons sällskap. Nu när jag inte behövde titta mig över axeln och söka efter Rosier. Vi har spådomskonst ihop den här morgonen. Och hela vägen upp för spiraltrappan skrattar vi och bara är. Är lyckliga. Solen kastar sina varma lycko-önskningar genom fönstret och Sirius ögon ser ut som kvicksilver när solen faller över hans väg. Han har orakad stubb och en cigarett bakom örat. Håret är lite för långt och i nacken lockar det sig. Slipsen hänger, liksom James slips gör, löst runt halsen. Ett par steg framför oss spatserar självaste James Potter och hans flamma. Hon har sitt röda hår tämjd i en tjock fläta som studsar mot hennes ryggtavla i takt med trappstegen hon bestiger.

Vi har varsin tekopp framför oss. Sirius tittar på mig med ett halvt flin och en road blick som om han tycker att hela alltet är ett stort påhitt. Men så har vi ju behandlat det också. Men ibland tror jag mig tycka att sumpen i koppens bott talar om något för mig. Själva téet smakar pyton. Som om det vore gjort på granbarr och plaststol. Sirius slår förstrött upp sin bok och lutar sig tillbaka så att håret faller över ansiktet på honom och den vita skjortan sträcker sig över hans överkropp. Det är något med den dåliga hållningen jag trots allt inte kan låta bli att dras till. Och när han, trots att han sitter med huvudet ner i boken, plötsligt vänder sin blick upp mot mig och ser mig stirra kan jag inte låta bli att rodna och vända bort blicken. Vanligtvis när vi har spådomskonst börjar vi med att dricka te och undersöka våra färdigdruckna koppar. Sirius visar en hund – som den alltid gjort.

"Du har grimmen", säger jag och han spricker upp i ett pojkaktigt leende, "men det gör dig naturligtvis inte rädd."

"Jag har alltid grimmen, Jess", svarar han finurligt och rör vid sin underläpp med tummen.

"Vad har jag då?" undrar jag och han vänder sin kopp och räknar till tre tyst. Men samtidigt rör han på läpparna.

"Tre streck", avslöjar han. "Resor och förändring. Både och kanske."

Jag vet att jag ska resa men jag kan inte låta bli att undra om det är ett bra tecken eller dåligt. Förändring. Mot det sämre eller till det bättre?

"Kan vi veta mer?"

Sirius bläddrar lite uttråkat i boken och sätter sig sedan rakt i stolen.

"Du går längs en väg och vägen delar sig i två riktningar. Väljer du vägen som går genom skogen, med snår och mörker, eller den som går rakt fram på den upptrampade stigen?"

"Stigen, såklart", svarar jag. "Vad hade du tagit för väg?"

"Skogen förstås. Ett äventyr lockar alltid Sirius Black", flinar han och spelar över så att ett flertal kastar blickar mot oss. Jag sjunker halvvägs genom golvet innan hans förlåtande blick drar upp mig igen.

"Vad betyder det?"

"Att den enkla vägen gör dig dåligt förberedd för svårheter i ditt liv." Är svaret jag får från Sirius Black efter en stunds betänketid. "Medan den svåra vägen hjälper dig att ta rätt val." Jag ser på sättet han fäster sin stålgrå blick i mig att han vill diskutera det här. Argumentera för att jag måste släppa taget om min bror. Släppa taget om Averys viljor och beslut över mitt liv. Att Evan Rosier kanske verkar som en enkel väg som Avery lagt fram till mig men som inte alls kommer att hålla hela vägen. Det syns på hur stearinljusets låga speglar sig i de stålgrå ögonen och får dem att likna överhettat järn att hans hjärna går på högvarv.

"Men du har redan gått en svår väg", säger han till sist med en låg suck, som om han bestämt sig för att inte säga något alls. Ovanligt för att komma från hans sida.

"Du också, Sirius."

"Vi fortsätter vandra, Jess."

Lara har en lång elegant pennkjol i mörkgrönt och av någon outgrundlig anledning är hennes hår uppsatt i en knut i nacken. Det får henne att se stel och hård ut. Läpparna är mörkt röda som vanligt men ger ett annat sken än de brukar. Nu ser hon hundra år äldre ut – om det ens hade räckt. Hon som normalt sätt bär urringat har en quiltad tröja i svart och vitt på sig. Ingenting känns som det brukar göra med henne. Men när hon snurrar runt på en av sina klackade stövlar och ser på mig med ett vitt, brett, leende känner jag genast igen henne.

"Jag vet att det är hemskt av mig att vara så lycklig, Jess. Men samtidigt vet jag att er mor inte var den snällaste mot dig. Hon förtjänar trots det en begravning men jag har inget annat i tankarna än mitt stundande bröllop."

"Jag förstår det", säger jag och synar henne länge. "Kommer Evan vara där idag?"

Hon nickar stillsamt och vänder sig om när hon ser att min blick fastnar på något. Det är Snigelhorn som närmar sig.

"Ja, han är där", säger hon lågt och pratar med Professorn som har med vår flyttnyckel. Han önskar oss en trevlig resa innan han kommer på att det kanske inte är så trevligt med begravning och med ett hummande och rodnande öron vänder han sig om och skyndar iväg som om han hade något väldigt viktigt att göra.

Diagongränden är bister och grå. Folk håller sig inne från gator och torg men här går vi. En vit svan och en svart korp. Lara passar inte in i omgivningen men jag gör det desto bättre med min långa svarta kappa och alldeles för midjehöga jeans.

"Jag har ett ärende till Borgin & Burkes", berättar jag för Lara som själv är på väg att styra sina steg mot Twillfitts and Tattings.

"Vart ska du?" frågar jag.

"Jag måste se om allt är bra med min klänning", erkänner hon och ser lite skamsen ut. "Jag är rädd att allt ska gå fel inför det här."

Jag kan inte låta bli att ge henne en kram och faktiskt se henne för min jämlike – något hon faktiskt är. "Det kommer bli helt fantastisk för du är helt fantastisk."

Hennes blålila ögon glänser till som ädelstenar. "Får jag hjälpa dig att anordna ditt bröllop, Jessica?"

Utan en sekunds eftertanke får hon svaret: "Självklart."

Jag ska gifta mig med Evan Rosier.

Men först – ska jag köpa en bröllopspresent till min bror och hans blivande fru. Fröken Lara Crowley blir Fru Lara Raven.

Det är mörkt och dålig sikt inne på Borgin & Burkes. Snart hör jag en mörk rosslig hosta som jag känner igen från när jag var liten. Det skrämde mig då men jag har sett värre saker nu. Det är Herr Borgin. Han har kammat sitt flotta hår bakåt och i skenet från stearinljusen ser hans hy ut som olja och vax.

"Och du är?" beordrar han barskt.

"Raven", svarar jag med en viss ton och sträcker på ryggen. Han ser inte ursäktande ut men biter sig i tungan. Jag är tydligen välkommen. "Jag söker en bröllopsgåva till min käre bror."

Han får en illvillig glimt i blicken och skyndar fram för att be mig följa honom. Genom labyrinter av skåp och antika klockor. En glasdisk med juveler i alla regnbågens färger. En flätad silverring fångar mitt intresse och jag tvingas nästan lägga en hand på Herr Borgins axel. Istället harklar jag mig elegant och får honom att vända sig om.

"Vad är det för ring?" frågar jag och pekar ett långsmalt benigt finger på den silvriga ringen.

"Jag kunde nästan tänka mig att du skulle fastna för den", skrattar han dovt och mörkt. "Det är en rumänsk familjeklenod. Fastän det är silver sägs den skydda vampyrers döttrar från solens strålar."

"Jag tar den", säger jag genast. "Sätt upp det i mitt namn."

"Självfallet, fröken Raven." Han stannar upp vid glasmontern för en stund innan han kommer på sig själv efter att jag gett honom en mycket frågande blick, fylld av irritation. "Ja visstja – er bror."

"Vad har du att visa mig?"
"En kostym, italienskt mästersydd som varit i Sibirien och vänt. Den fäster sig vid sin ägare på ett sätt som ingen annan kostym kan göra. Men när han en gång burit den – är kostymen hans och han är kostymens."

Det osar mörk magi om den stora rektangulära asken. Själva asken är i mörkgrått material och är len som sammet. Med snirklig, handskriven, handstil står det Invicta.

Jag nickar stillsamt, hänförd av magin som strålar från asken och vet. Vet att det här förändrar mycket. Jag vet det samtidigt som jag inte vet varför.