25.

Det är vackert lördagen den tionde mars. Fåglarna kvittrar och solen speglar sig i mitt morgonte där jag sitter i ytterkanten av herrgårdsträdgården. Det är snarlikt en labyrint för att komma in till den här delen av trädgården, med höga murar med magisk murgröna klättrandes över kanterna, och orkidéerna här är i full blom trots vårkylan som finns i luften. Säkert magisk jord från Nicaragua. Pappa älskade sin trädgård. Det är så lugnt, tyst, och skönt här. Jag märker inte ens när den isblonda påfågeln spatserar in i min lilla fredszon.

"Avery sa att jag skulle finna dig här. Han har full koll på vart hans lilla fågel befinner sig." Olyckskorp byter jag tyst ut ordet mot.

"Hans favoritflicka." Lucius slår sig ner på stenbänken intill mig. "Vad har du på hjärtat, Lucius?" Jag knackar otåligt naglarna mot porslinskoppen. När han inte svarar sätter jag ner den och vänder ansiktet mot honom. Han betraktar mig med stålgrå ögon. Det går inte att undgå att förstå att Lucius Malfoy är släkt med en lika stålgråögd ung man. Men Lucius saknar livsglöden.

"Vad funderar du egentligen på?" Frågar han hest och fäster mitt svarta hår bakom öronen. "Att inte du och jag gifte oss, Jess."

"Du har Narcissa. Du är lyckligt lottad."

"Hon är en färdigmålad tavla. Du är en komplex kanvas."

"Det var rar sagt…" Jag hinner inte avsluta min tanke.

"Malfoy. Om jag får be om egentid med min fästmö." Evan Rosier – räddaren i nöden. Det trodde jag aldrig. Aldrig att jag skulle vara så lycklig att se honom.

Lucius reser sig med sådan hast och med näsan pekandes mot vädret att en skulle behöva vara blind för att undgå att det här – det här skulle den som stört få sota för. Lucius rättar till rosetten i håret och trycker myndigt ner sin käpp i marken.

Evan nickar hövligt men Lucius skiter fullständigt i honom. Sedan sätter sig Rosier intill mig.

"Malfoy är en kuslig typ", säger han efter ett par ögonblick. Så fort vi slutat höra stegen och käppen slå i marken. Klumpen jag inte visste att jag hade i halsen löses genast upp av Rosiers närvaro. Jag et inte varför han har den effekten på mig.

"Är du redo för begravningen?" Undrar han.

"Helst av allt hade jag sluppit."

"Det är över snart." Han smeker försiktigt min handrygg med tummen. "Jag borde ha förstått det där om trapporna", säger han tyst och fumligt så en knappt hör orden.

"Oroa dig inte", säger jag och när han är på väg att placera en kyss på mina läppar vrider jag undan huvudet. "Inte en dag som denna", viskar jag. "Snälla."

Jag blinkar bort ilskna tårar bakom slöjan av svart hår och ser hur han nickar i periferin. Jag tycker mig höra en suck. Tur han inte ser tårarna. De bränner ilsket i önskan att mitt liv hade varit annorlunda.
"Okej, Jess. Jag väntar på dig vid muren, med de andra."

När han går skymtar jag något mörkt längs hans vänstra arm – något lyser genom den vita skjortan. Just som jag vänder bort blicken ser jag hur han förvandlar den vita skjortan svart. Ville han att jag skulle se?

Det är varmt för att vara mars även utanför den gömda trädgårdsoasen. Knoppar sprudlar här och där och ger liv åt Englands trista landsbygd. Trots att varma vindar värmer så är det för kallt för kortärmat. Den information har lyckats undgå Lara där hon står intill sin framtida man. Hon bär en lång sammetssvart klänning som släpar i marken och slutar vid halsen. Den täcker inte axlarna så hennes kritvita uppenbarelse mot det svarta tyget är som kontrasten mellan natt och dag. Hon hade kunnat vara Lucius syster. De står där allihop och väntar på mig. Trots knopparnas tappra försök att liva upp tillvaron står dödsätarnas dystra uppsyn i full kontrast mot växtligheten som försöker sprudla men inte lyckas. Evan räcker mig sin hand när jag närmar mig och jag tar den. Sveps in i den mörka kretsen. Tillsammans vandrar vi i tystnad ner mot gravplatserna. Någon enstaka gång hörs klapprandet från Bellatrix klackar där den grusvägen frusit.

Jag undrar hur Avery tagit Laras bekännelse men knappt märks kylan mellan dem av. Kanske är det dagens begravning som gör att stämningen mellan dem verkar annorlunda. Men de håller inte ens hand vilket till och med jag gör för synes skull. Min bror och Lara älskar ju varandra. Mer än vad det går att säga om pojken vars hand håller hårt om min. Men jag trivs med hans sällskap. Evan Rosier är rar.

Mammas kista är så svart det bara går. Simpel, svart, snordyr. Det finns inte ett enda träd på ängen som är gravplatsen. Ett staket går runt hela ängen och här är gräset kortklippt och grönt. En välskött minnesplats. Bortom staketen växer vetet högt och otyglat. Solens ännu lågt hängande strålar kastar ett kusligt sken över nejden. Om kistan mor ligger i är svart, då är ögonen på mannen som håller i begravningen ännu mörkare. Blicken är så svart att det är svårt att se en enda känsla i dem. Det går kalla kårar utmed min ryggrad – och när han ser på mig med sin spjutlika blick vet jag. Jag vet. Vet att han ser rakt genom mig. Rakt genom den bräckliga isen och fallfärdiga fasaden. En ryslig tanke far genom mig. Vi är inte här för någon begravning, tänker jag. Det här är något helt annat. När han viker bort blicken andas jag ut. En kraftig utandning som syns tydligt i den numer kalla luften. Det där är något jag aldrig mer vill uppleva. Uppleva att någon ser rakt genom mig. Jag lovar mig att det aldrig mer ska ske. Men det här – är något helt annat. När jag ser på Avery är han långt från Laras sida. Lara själv står rakryggad och blinkar knappt när mannen som håller i begravningen fastnar på henne med spjutögonen. Istället möter hon hans blick och de två vackra varelserna ser på varandra. Han är vacker, trots att han säkert närmar sig fyrtioårsåldern, men det hänger något illabådande över hela hans varelse. Det är något med hans mystik som bygger karisma. Han viker inte med blicken men när hon väl gör det stirrar hon rakt in i mina ögon med sådan intensitet att jag kippar efter luft.

Aldrig mer vill jag vara så transparent.