Kapitel 26.

Englands väder skiftar ständigt. Herrgården ligger som i ett dunkel av det fallande regnet. Det är ett mjukt men ihärdigt droppande. Hellre hade jag suttit i min oas med en varm kopp te i kupade händer och en luva över huvudet. Istället sitter jag tyst med svalnat te, te av den lite finare sorten, ståendes på bordet framför mig. Flygeln är full av människor. Ett ohörbart mummel fyller rummet från vägg till vägg. Det är ovanligt för att vara den här gruppen av människor. De som jag minns som stökiga och oanständiga från skolan. Som alltid lät lite för mycket, som det gick alldeles för många rykten om. Som gick klädda i de mest avslöjande kläder. Här sitter de som aristokrater och låtsas som ingenting. Plötsligt fina och korrekta. Det är osmakligt och ger det fina téet en bitter eftersmak.

En stadig, bestämd, hand tar tag i min axel men tvingar inte runt mig utan inger en känsla av att jag har ett val. Sakta vänder jag mig om och möter kolsvarta ögon. De är nog bruna egentligen. Återigen är jag transparent. Han vet om det. Hans leende, kusligt och utan glädje, avslöjar det.

"Fröken Raven", säger han och det blir genast tyst i flygeln. Allas ögon bränner min plats på jorden, "eller vill du måhända bli tilltalad Fru Rosier?"

"Vilket som går bra", säger jag och försöker låta vördnadsfull.

"Ett ord?" Det är ingen fråga från hans sida – det är ett krav. Men jag kan inte låta bli.

"Inte en dag som denna", försöker jag som ursäkt. Någon flämtar till och när jag blickar över rummet viskas det. Tills han gör likadant och det tystnar. Jag söker Averys blick och när jag möter den är hans blå ögon hårda och något ilskna. Han håller det inom sig och förutom ögonen märks det inte på honom. Men det ändras fort och hans fingrar vitnar i greppet om glaset eldwhiskey när Avery håller min blick. Jag vänder mig mot mannen intill mig igen. De bruna ögonen avslöjar ingenting. På studs, osmakligt måhända, reser jag mig ur min stol och som om han vore beredd på det håller han ut sin arm för att eskortera mig. Greppet om min arm är stadigt men inte påtvingat. En illusion eller en fara? Det underliga sällskapet som håller min arm får mig att känna mig trygg trots att jag vet min exakta plats i världen. Han vet var han har mig. Bakom oss stängs de tunga ekdörrarna med ett högt duns och sedan ett klick. Det ekar kusligt genom hallen. Han träder framför mig som om han visar vägen. Men jag inser snart att han faktiskt gör det. Han tar med mig till herrgårdens kontor.

"Du har ett val", säger han. Hans röst är lugn och bestämd. Precis så är det. ETT val.
"Jag vill poängtera att du inte ska tilltala mig så som du gjorde där nere. Aldrig igen."
"Jag ber om ursäkt", säger jag och sänker blicken mot golvet.

"Vad är mitt val?" Undrar jag.

"Anslut dig till mig, framtida Fru Rosier." Jag nickar stilla utan att förstå vad det är som får mig att göra det. Nicken kommer jag aldrig förstå. Men jag försöker.

"Kom närmre, Korp."

Stegen jag tar är ljudlösa. Jag liksom svävar fram över parketten. "Räck mig din arm. Vänster."

Han tar ett grepp om min underarm och tyget försvinner när hans kalla fingrar snuddar vid det. En temporär illusion. Hans hand är iskall. Som en dödens omfamning. Hans stav är hårt tryckt mot min bleka hy. Smärtan är som en sylvass egg när en orm slingrar sig ur staven ut på armen liksom en kran som öppnas sakta och kyligt vatten faller porlande mot ett handfat. Konstrasten, kolsvart mot likvitt är vacker men smärtsam. Jag är märkt. Märker han att jag darrar?
"Jag är din herre", säger han och lägger en tung hand på min axel. "Det kan verka som fel val nu, fröken Raven, men framtiden är ren och ljus. Vi skapar vår egen värld. En värld utan hot från smutsskallar och orent blod. Ett hot mot all den magi vi besitter. Din första och främsta uppgift är att låta blodet gå vidare. Ett barn."

Hans iskalla tumme torkar bort en tår.

"Visa inga känslor." Orden är en order.

"Du har begravt din mor idag. Men andra dagar ska du inte visa dig sårbar. Det kan de andra dra nytta av. Och som min följeslagare måste du skydda dig. En mur omkring dig."

Tystnaden ligger som ett tjockt snötäcke över rummet. Den är olidlig. Lara skyndar fram till mig. Tar mina händer i sina. Ännu pulserar blodet i hennes ådror.

"Kom. Följ med mig och sitt."

Det slår mig nu att jag var beredd på tortyr och smärta. Är det vad Lara tror har skett?

"Behöver du något att dricka?" En snabb hand på axeln från Lucius som ställt frågan påvisar en gest att han är en aning orolig.

"Jag hämtar en kopp te till dig Jessica", säger Evan och vinner ett leende från mig. Just som han försvinner iväg ut i köket som en mystisk skugga lägger min bror en hand på min axel. Inga ord behövs utan jag reser mig upp när jag möter hans blick i full förståelse för att han vill att jag följer honom. Avery tar med mig till köket där Evan befinner sig. Han ordnar med téet men med en blick och nick åt Averys håll slinker han iväg. Precis som skuggan han är. Den varma koppen värmer mina kallar händer då jag sätter mig på bänken och dinglar med benen.

Han säger inget utan lägger en slinga av mitt hår bakom örat och tar min vänstra hand i sin och låter tyger glida uppför den bleka hyn. Averys tumme stryker den svarta markeringen.

"Vad har du för uppdrag. Vad är ditt mål?"

"Uppdrag?" Hans fråga gör mig konfundersam. Men hans tumme trycker till märket och jag kvider till av ilsk smärta.

"Nej, Ave. Han..- herren sa att jag var hans följeslagare."

"Du måste göra dig förtjänt."

"Vad gjorde du?"

Avery tar ett samlat andetag. "Jag dödade vår mor."

En klump klättrar ner i mitt svalg och täpper till strupen innan den bosätter sig i maggropen. Egentligen är det inget som väcker känslor hos mig vad det gäller mor. Men att Avery gjort det gör mig gråtfärdig. Var är min bror? "Vad bra", säger jag.

"Fick du ont, när du var däruppe?"

"Ont?" återigen är jag konfunderad. Varför skulle jag ha ont?

"För tilltalet mot herren."

"Nej. Han bad om min arm och gav mig märket."

Avery tittar misstänksamt på mig. Som att det jag säger är lika orimligt som att påskharen finns. Men sedan nickar han och släpper min arm. Låter mig dra ner tyger över märket själv.

"Du har förstått att ingen kan se det här? Ditt märke?"
"Inte ens Evan?"

Avery, som vänt sig för att lämna köket och mig, vänder sig skarpt om. "Var inte dum, Jessica. Du förstår vilka och vad för typ av människor jag menar att du ska dölja det för. De förstår helt enkelt inte."

Dörren slår igen efter honom. Téet intill mig ryker pittoreskt och när jag klättrar upp på köksbänken med benen och sitter uppepå bänken med koppen i händerna ser regnet utanför väldigt välkomnande ut. Ogenomträngligt. Så som jag ska bli.