Kapitel 29.
Det stundande bröllopet har lugnat min ängslan. Något med Laras konstanta kvitter och bländande humör som inte kan få mig att drälla alltför långt nere i mörkret. Även om jag stundvis fruktar för att de mysiga kvällarna med Sirius – när han inte är upptagen med rackartyg ála marodörerna – ska övergå i att han finner märket som etsats fast i min hy för all framtid. Att fastän lust stundom lockar mig att slita av honom kläderna och låta honom klä av mig så kommer jag aldrig att kunna. Toaletten i sovsalen har blivit min fristad och när jag kräks av oro över vetskapen om att den oundvikliga dagen då jag aldrig mer kommer att se Sirius så är dess kalla ring min enda tröst. När duntäcken och överkast vridit sig runt min kropp i nattens onda föraningar och tankarna på framtidens ovisshet är det mot det kalla stengolvet jag finner ro. Tills morgonen kommer och knackningarna slås mot dörren som rappa käppslag rakt ner i marken därpå jag vilar. Ett hest svar är det enda flickorna får – jag sminkar mig och fixar håret, säger jag. Och när jag trippar ut ur badrummet i den röda morgonrocken har jag på magiskt vis fixat till mitt utseende på allt snabbare tid. Det är lätt att lära sig fort när en vill lura omgivningen att allt är bra. För allt är bra.
Och även om den relation jag har till Sirius kan ta slut när sommaren är kommen och vi tar examen så vill jag vårda den väl. Inte låta den ta slut förtidigt genom att riskera något – som att sova tillsammans. Drömma ihop. Men kanske kan det gå ändå? Nej, tanken är befängd. Det är en allt för våghalsig chansning. Och jag – jag är inte modig.
Det är två dagar kvar till bröllopet och den annars lugna och sansade fröken Crowley är i extas stundom panikslagen över bröllopet. Hennes naglar är välmanikurerade i safirblått som på ett märkligt vis får ringen på hennes finger att lysa upp hela hennes yttre. Det har till och med gått så långt att hon burit ansiktsmasker till lektioner för att vårda sin skönhet. Och inte en sekund ensam har jag fått till studier – eller något jag längtar ännu starkare efter, ensamtid med herr Black. Men just denna morgon har vi i Gryffindor studietimme, medan Lara har lektion, och Sirius har tvingat ut mig i det vackra vårvädret för att få andas. Andas den fräna doften av tobaken han röker. Mig gör det inget. Och för alltid kommer det att påminna mig om honom. Doften av läder och tobak. Det är vindstilla, så vindstilla det kan vara i högländerna, och han har ett par av sina slitna jeans på sig, en grå t-shirt och läderjackan väl passande över axlarna. Han har tvingat på mig sina solglasögon som skydd för den strålande solen och vi går genom örtlärans trädgård. Alla tidiga vårblommor i full färd att blomma ut. På hans midja vilar kameran som han inte släppt sen den levererades och remmen sitter som en smäck över axeln, ryggen och magen.
"Jess?"
"Jaaa?"
"Ska vi inte skippa lektionerna och ta oss ner till Hogsmeade?"
"Du vet att jag inte kan det, Lara dödar mig om hon inte får diskutera bordsplaceringarna under bröllopsmiddagen under försvar mot svartkonster."
"Jo…" säger han men verkar bita sig i tungan.
"Ut med det bara, Sirius."
"Du har ju ett val."
"Det är ju min familj vi pratar om."
"Varför kan du inte bara slå dig fri?"
"Slå mig fri?" undrar jag och vill skrika ut hur jag på alla sätt och vis aldrig kommer kunna slå mig fri. Märket bränner som om det vet att jag inte gör något annat än tänker på dess svärta mot min bleka arm.
"Eller så tar du med mig på bröllopet?"
"Är du galen?" skrattar jag men ser sedan allvaret i hans blick. Jag rycker loss ett löv från dess gren och knycker till på huvudet så solglasögonen nästan faller av. Men jag placerar dem i håret istället. Föser bort testar av hår som retas mot min kind.
"Jag hade aldrig velat följa med på ett societetsbröllop, det fattar du väl, Jess?"
"Varför säger du så då?"
"Ironi, hört talas om det?" Jag svarar inte på det – men är inte förvånad över att detta kommer nu. Någon gång måste vår fridfulla bubbla att spricka. Livet kommer alltid i vägen. "Kom igen, Jess! Flytta ihop med mig?"
Han vinner återigen ett skratt och när jag vänder mig mot honom, med en fullständig lycka i mitt inre, och föser av solglasögonen slås jag av en blixt. Han tar ett kort av mig i denna perfekta idyll i denna alltför allvarsamma konversation som jag inte alls vet om jag är nöjd med. Men när fotot framkallas ler han. "Du är så vacker, min korp." Hans ögon glittrar av lycka och bus. Håret hamnar framför ögonen men han är snabb med att fösa de svarta lockarna bakåt över huvudet. Och med sin tumme på min haka kysser han lätt min mun så att varenda nerv i mig skriker om att rädda mig från alla världens bekymmer. Min världs bekymmer.
"Jag känner mig inte hemma i din värld. Sirius", erkänner jag och vänder mig om och börjar gå igen. Drar den tjocka tunikan om mig för att få uppleva någon sorts värme – eller som ett skydd mot de tusenfaldiga känslorna som slåss mot varandra. Han hinner ikapp mig och vänder mig om så att cigarettröken kommer rakt i mitt ansikte. Jag kan inte låta bli att dra ett djupt andetag av den bisarra lukten. Som att jag försöker andas in en del av honom.
"Och du känner dig hemma bland renblodssocieteten? Eller är det så att jag bara är en leksak för dig? Någon att leka med nu när den där jävla Rosier inte finns i vägen?"
"SÅ ÄR DET VERKLIGEN INTE!"
"Det är svårt för mig att tro att det inte skulle vara så."
"Vi kommer ju från samma värld, Sirius. Du vet precis hur jävla svårt det är!"
"Det är inte svårt."
"Det har vi vilt skilda meningar om, Black."
"Du har blivit illa behandlad precis som jag! Och vi finns här för dig, jag och James och Remus och Peter! Lily också! Om du inte glömt av att hon finns nu när du är så härligt kompisaktig med den där förskräckliga lilla societetstanten!"
"Det är absolut inget fel på Lara! Hon är väldigt trevlig! De allihop får mig att känna mig som hemma. Det känns som jag har ett val!"
"Men är du helt borta, kvinna?"
"Vad kallade du mig precis?"
Sirius verkar ha insett just vad han sagt men innan han hinner säga ett ord till har jag knuffat mig förbi honom, så att han ramlar rakt ner bland mandragororna som i full panik börjar skrika högljutt och argsint. Jag hoppas innerligt att idioten svimmar av där. Men när jag tagit mig utanför trädgården ångrar jag mig och vänder tillbaka igen. Han verkar dock ha kommit upp från rabatten, med jord i hela ansiktet och över alla kläder.
"Jessica…" suckar han och drar in mig i en omfamning. "Förlåt."
"Du har ett sånt jävla temperament!"
"Jag förstår inte bara."
I mitt inre vet jag nog hur det här kommer att sluta. Men ändå vet jag att det inte finns några omvägar. Han måste få veta sanningen. Och mitt hjärta går itu innan jag hunnit tänka klart tanken. Han kommer att hata mig för all framtid. Om han inte förstår så ska jag visa honom. Och i stenvalvet mellan örtlärans trädgård och resten av Hogwarts vackra omgivningar kvittrar vårens fåglar ömt och betryggande. Här där ingen kan se oss och valvet kastar skuggor över mitt ansikte. Just här väljer jag att avslöja min hemlighet för den jag litar allra mest på.
"Jag har inte ett val längre, Sirius", viskar jag. Halsen får knappt ur sig orden av klumpen att döma. Det gör ont att andas. Varje andetag är tusen trappsteg i familjeherrgårdens trappor. Här i stenvalvets kyla rullar jag upp tröjärmen och avslöjar det svarta märket för pojken jag alltid älskat mest.
"Du är vidrig", väser han och stapplar ett par steg från mig. Orden är ett dödande gift av oförståelse. "Din falska, falska, lögnaktiga, häxa." Hans ord är på bristningsgränsen mellan ilska, hat, och absolut motvilja.
"Sirius…" bedjar jag och tunga tårar faller hårt mot marken inunder mig. Ekar nästan i valvet medan jag snabbt drar ner tröjärmen igen. Han knuffar bort mig från vägen där jag står.
"Dra åt helvete, Jess. Visa dig aldrig för mig igen."
Jag bor i helvetet. Vi dricker te på onsdagar.
Med herren av helvetet.