Kapitel 30.

Lara måste vara rosenrasande. Jag drar täcket hårdare om min kropp och njuter av lugnet i min säng. Gardinerna är fördragna och fastän enstaka av mina sovsalskamrater varit förbi har de inte stört mig. Kanske vet de? Tårarna sinade till slut. När kudden blivit genomvåt prövade jag att vända på den till ingen nytta. Jag har inget val. Sirius sa att jag har ett val. Kanske hade jag det? Det fanns inget tvång i det jag gjorde – i märket som bränts fast på min arm. Jag hölls inte ner under hot eller olovliga förbannelser. Avery tog mig aldrig åt sidan och sa åt mig att jag var tvungen att välja sida för en gångs skull. Sa inte åt mig att gå med i deras inre cirkel. Hade han berättat för herren att jag var en naturbegåvning i svartkonster? När vi gick uppför alla herrgårdens trappor till kontoret där han satte sig ner och talade mig – hade jag kunnat vända i entrén och springa ut ur de stora portarna. Ut i friheten och försvinna. Vad gott hade det gjort? Vem kan ana vad som skulle ha hänt med Avery om jag gjort så. Fastän att han är min storebror och alltid tagit hand om mig så ligger det i min natur att ta hand om honom. Familjen. Hade det varit mor hade jag inte tvekat att vända. Intalar jag mig. Avery och jag gömde oss ofta som små. I biblioteket, nära köket, satt vi i ett skrymsle och byggde kojor. Far visste men brydde sig inte. Mor däremot… Barnsliga fasoner kallade hon det. Jämförde det med mugglarlekar. Alldeles för lågt för renblodsbarn att syssla med. Men Avery lovade dyrt och heligt att det var hans idé och fick allt stryk för det. Dubbelt upp – han tog ju även min bestraffning. Hade jag ett val? Jag drifter sakta iväg i sömnens drömlösa mörker. Drömlöst och inte det minsta behagligt. En sömn utan mening. De få gånger jag vaknar av törst eller hunger vrider jag på mig. Säkert alldeles för länge – innan jag somnar om i samma tröttsamma cykel. Innerst inne var detta bortom all tro för vad framtiden skulle ge. På något vis längtade jag efter umgänget med Avery och hans vänner efter mors bortgång. Längtade efter att herrgården äntligen skulle bli ett hem. Och med den tron har jag levt. Förträngt nyhetsartiklarna i the Daily Prophet som fått mig att kväljas och spy av motvilja. Trott att det inte var på allvar.

Men Sirius självklara hat har varit ett uppvaknande. Och jag… Jag är fast nu.

Vi reser tidigt på fredagsmorgonen. Det är mycket Lara ska hinna med och hon förbarmar sig över min frånvaro dagen innan. Hon pratar så mycket med mig att hon inte märker av att hon aldrig får ett svar. Berättar hur hon gjort med bordsplaceringen vid bröllopmiddagen – att hon i slutändan inte ändrade på något alls. Och om det gjorde något att jag skulle sitta vid honnörsbordet. Vilket jag aldrig hann svara på för hon skrattade bara vilt och svarade i mitt ställe. Självklart gör det inget. När vi anländer på herrgården är hela trädgården i ett enda tumult. Vita och scharlakansröda tält byggs upp och Laras far är i full färd att diskutera med societetens mödrar att det inte alls skall vara på ett visst sätt. Men Walburga Black är rosenrasande över faktumet att Lord Crowley inte tar spektaklet på större allvar. Liksom Narcissa stämmer in i. Hon gör sig fint som framtida fru Malfoy. Visst händer allt detta omkring mig. Men det är allt i ett enda svävande töcken som rör sig omkring mig. Färger och skepnader som skyndar över det alldeles för gröna gräset för mars månad. Rosenbuskarna står i full blom och helgen till ära är de alla pärlvita och utslagna som om de kände på sig att det var dags att visa upp sin prakt. I dörren möts jag av Evan. Åh Evan. Han tar mig i sina armar och kysser min kind försiktig och jag speglar gesten. Min pelare. Stadig och pålitlig. Känner han tyngden jag lägger på hans axlar? Han tittar nämligen på mig med granskande ögon. Alldeles för blå för att klara av att vara gjorda av lögn. Jag skiter i vad jag har för uppdrag att utföra i Laras namn. En hand på min axel från Avery och hur Lara genast beslagtar sin man sätter mig fri och utan en sekunds tvekan fattar jag tag i Evans fingrar och drar honom med mig. Uppför alla nittiofem trappor. Till min stora förvåning är rummet omgjort. Och bara den förvånande känslan får mig att tappa andan. Jag känner något? Vad som tidigare varit inrett i enkelsäng och skrivbord är nu inrett med dubbelsäng mot fönstret och det gamla skrivbordet är putsat och placerat mot en bortre vägg. Rummet är större och rymmer även en soffgrupp med tillhörande kamin. När jag snabbt tagit in de nya förändringarna faller ängslan återigen över mig. Det är någon – min bror såklart – som har tänkt på mig. Jag är en del av denna värld och min hemhörighet växer sig allt starkare. Tårarna som sinat verkar ha fyllts på och just när jag inser att allt trots allt inte är så hemskt tänker jag återigen på Sirius åskmolnsögon. Fyllda av avsky och ilska. Rosier är inte sen med att torka tårarna från mina kinder med sträva, hårda, drag och jag brister ut i fullständig panik. Faller ihop på golvet med hans armar om mig i lugnande, försiktiga, rörelser över min märglade rygg. Fan ta dig, Evan Rosier. Varför är du inte elak och nonchalant? Slå mig, skrik på mig, hata mig. Be mig dra åt helvete – såsom Sirius gjort. Evan är en trygghet och jag klamrar mig fast i hans armar med sylvassa naglar som först får honom att rycka till av smärta men sedan verkar han sluta att bry sig. Någonstans inemellan min hysteri och den oändliga gråten och vattenfallet till tårar så frågar han gång på gång på gång. Vad är det som är fel, hjärtat. Prata med mig. Hans ord får mig att må illa och tryggheten i Evan känns som både ett tvång och en fristad. Men ändå vet jag alltid vart jag har honom. Och han är snäll. Jag är av den fullständiga tron att han aldrig kommer att skada mig. Hans hjärta är ofläckat.

Det är mörkt och jag törstar ihjäl. När jag rör på mig stönar någon intill mig och jag inser snart att jag somnat. Somnat tidigt på morgonen och sovit bort hela dagen. Lara måste hata mig. När mina ögon vant sig vid mörkret tycker jag mig se ett glas vatten och en smörgås på nattduksbordet och när jag med en handrörelse tänder stearinljuset intill kan jag inte låta bli att titta vem som ligger intill mig. Ingen annan än Evan Rosier. I djup sömn. Iklädd smaragdgrön pyjamas och allt. Jag har på mig samma kläder som innan. Har jag somnat av fullständig utmattning? Rörelsen jag gör när jag sätter mig på sängkanten får mig att bli yr och skakig. Fort dricker jag vattnet för att lugna mitt snurriga huvud. Ett svagt sken kommer från en dörr i bortre änden av rummet – en dörr jag aldrig tidigare sett. Ännu en ny detalj. Mina betongfötter häver sig sakta över det knarrande ekgolvet. Ekgolvet som inte alls knarrar av den knappa tyngd jag har i mig. Skenet visar sig vara en fotogenlampa som trots sitt svaga ljus lyckas blända mig. Men när jag lyckas urskilja konturerna i rummet inser jag att jag fått ett eget badrum – om ändå jag kunde förstå varför. För att jag tagit detta valet? Mitt tunga huvud, mitt stenblock till inre, och mitt otvättade hår får mig att klä av mig omedelbart och kliva i badet tillsammans med min stav. Låta vattnet flöda ner i karet och snabbt höja vattenytan med en enkel aguamenti så att jag slipper vänta. Det är helande och renande. Att vatten kan vara så kraftfullt.

Försiktigt skrider jag i ett par varma tofflor som står inunder nattduksbordet. Låter det tjocka badlakanet falla från min nytvättade kropp. Sveper en mörklila morgonrock i siden om mina axlar och ryser av det kalla tyget mot min bara rygg. Mitt blöta hår kittlar ryggen med sina kalla droppar. Men i mörkrets sken tillåts jag vara ifred. Min skolväska står intill den enkla resväskan jag tagit med för helgen och när jag knäpper upp spännet hoppas jag innerligt att lätet inte väcker Rosier. Drar försiktigt upp den mystiska boken ur ett av bokfacken. Låter sakta dörren till rummet glida upp och tyst stängas bakom mig. En kylig vind drar förbi mina smalben, nerifrån trappan och uppför den, med ett tyst susande. Nerifrån hörs ett sorl och jag tycker mig höra att någon går i trapporna. Sjutton trappsteg upp så stryker jag försiktigt en tavlas ram och hör det bekanta ljudet av marmor som trilskas med sig själv. Med staven förberedd tar jag snabba steg in i mörkret och marmorn vävs tyst ihop igen. När allt stannat upp är det totalt ljudisolerat. Jag vet aldrig om människorna som vandrat i trappan tagit sig förbi. Men här i ett av Korpgodsets torn läser jag om ocklumenering. Att glömma och fördöma minnen ur min hjärna.
Att aldrig mer vara transparent.