Kapitel 31

Klockan är nästan fyra när jag kryper ner intill Evan igen. Värmer min kalla kropp mot hans uppvärmda kroppshydda. En kyss, som säkert var menad för min panna, hamnar i mitt öga och situationen ter sig besvärligt. Innan jag krupit ner under täcket igen har jag klätt på mig min pyjamas och han lyckas inte låta bli skjortans kant. Råkar snudda vid vänsterarmen och får ur mig ett rappt andetag som jag inte alls ville låta honom höra. Men han tycks vara djupt försjunken i sömn igen och nämner det inte.

Jag väcks av en hysteriskt skakande rörelse när Lara rycker upp mig ur sängen. "Jess! Nog med vilandet!" väser hon och reser en sömndrucken mig upp. Föser på mig morgonrocken igen och innan jag hunnit fatta att jag inte sovit mer än en halvtimme sen jag kröp ner intill Evan så har hon börjat trippa nerför trappan med ett hårt grepp om min handled.

"Lara!" ryter jag till slut när det värker i hela armen av det konstanta ryckandet av min arm. Hon stannar upp just som vi är i färd med att göra entré i stora Sovhallen som tidigare var mors.

"Ja?" undrar hon och blinkar ursäktande med alldeles för vackra ögon. Hon är en slående skönhet.

"Vad är meningen med detta?" suckar jag och gnider min handled där hon lämnat kvar ett ljusrött märke. Men knappt hinner hon svara innan mitt medvetande är på plats igen. "DET ÄR IDAG!"

"JA!" säger hon och slår upp dörrarna in i den vackert dekorerade salen. Det känns som att gå in i en annan värld. Allt – allt – allt är i vitt. Alla möbler går i samma antika vita färg, himmelsängen är draperad med flera lager genomskinliga gardiner som skapar en molnig känsla. Soffgruppen med tillhörande fikabord, kontorsbordet bakom sofforna samt bokhyllan går alla i samma färg. Men morgonrockar och sängkläder går i mörkt sammetsgrönt. Soffkuddarna är svarta och pläden över fotpallen är som hämtad ur Salazar Slytherins elevhem. De gröna färgerna är det enda som avslöjar att vi befinner oss i vår egen magiska värld. Narcissa dricker te vid soffbordet. Eller det står åtminstone en kopp, med tillhörande fat, intill henne medan hon smidigt, precist, och med ett öga för detaljer sätter samman brudbuketten åt Lara. Bellatrix befinner sig i rummet. Jag har ingen aning vad hon gör men hon är här åtminstone. Och plötsligt känner jag mig inte alls lika ensam i min totala trötthet. Hon ser ut att vara helt tappad på energi. Lara studsar från mig där jag lämnas – utan att ha en aning vad min roll numer kommer att vara. Fru Crowley står intill dockan iklädd brudklänningen Lara ska bära vid ceremonin. Men klänningen har jag sett innan – Laras mamma däremot. En helt oförglömlig syn. Hon är klädd från topp till tå i svarta, heltäckande, klädnader som svajar om hela hennes uppenbarelse i varje rörelse hon tar. Hennes komplex är fläckfritt och hon är vit som elfenben. Ögonen, som hon synar mig med, är som i ett dunkel och när hon skrider fram som en himmelsk skepnad i svart mot mig känns det som jag tappat förståndet. Hon tar min högra hand i sina iskalla, arktiskt kyliga, händer. Kysser handryggen på ett moderligt, överdådigt, vis. Det bränns att övervälmas av de två helt olika känslorna och jag kan inte låta bli att le. Le för att jag vet. Hon är vad Lara ska bli. Hennes övermänsklighet går inte att ta miste på.

"Unga fröken Raven. Korpen som flyger. Vilket enastående nöje att få möta dig. Du är lika ljuvlig som jag hört talas om", rösten är sylvass men len. Orden är dramatiska men lågmälda. Jag känner mig helt överskuggad men samtidigt så accepterad.

"Fru Crowley, det är mitt nöje."

"Stå in där och spill tid! Vi har massvis att göra!" poängterar Lara och rycker i både sin mor och mig. Innan jag vet ordet av det har jag blivit satt framför en spegel och en kvinna, ett par årskurser över mig, men under Avery, som jag vet heter Parkinson i efternamn, är i full flärd med att ge mitt ansikte diverse behandlingar. Snötäckt lavapulver från Himalaya rört samman med holländska tulpaner. På tjugo minuter har jag förvandlats till en ny individ. Åtminstone utåt sett. Och det ger mig energi att jag ser så pigg och fräsch ut. Varenda spår av trötthet är bortsuddat och medan ansiktsmasken gjort sitt, har Evie, som hennes namn tydligen är, börjat behandla mitt hår. Lockar och hårnålar om vartannat. Jag ser fullkomligt magisk ut – och ändå har hon bara börjat. Jag försöker se Lara i ögonvrån och genom spegeln men allt jag ser är ett svep av händelser. Ena stunden har hon klänningen på sig och ser lika ögonväckande ut som sin mor och andra stunden sitter hon djupt försjunken i sina armar mitt på golvet med krokodiltårar sprutandes åt alla håll och kanter. Sen är allt bra igen och hon susar förbi mig, placerar en kyss på min kind, och tvingar sedan en motstridig Bellatrix Lestrange att ta hand om hennes hår. Motstridig fram tills att hon fått tre stränga blickar från sin yngre syster. Blickar som tvingar fram hennes propra sida. Dolohovs fru är här. Och trots att mannen i fråga ger mig kalla kårar är hon en ömsint tant. Försöken att få barn har tydligen varit förgäves. Jag har hört pratet under min uppväxt. Något säger mig, när jag synar den unga tanten, att hon är mycket klokare än vad som förväntas. För hon är knappa trettio, möjligtvis trettiofem, men uppför sig precis som en äldre tant skulle göra. Ypperligt och ytterst noggrann med hur teskeden ligger på faten där tekoppen står. Om jag fått gissa skulle jag kunna tro att Narcissa skulle vara likadan när hon blir en gammal hagga. Dolohovs fru väcker inga misstankar hos den vanliga eliten. Men mina långa timmar under nattens läsning av ocklumeneringen har fått mig att se saker… Annorlunda. Tvillingarna Carrow, sju år fyllda, är klädda i citrongult dagen till ära och ser alldeles för onöjda ut för att jag ska trivas av deras närvaro. De påminner mest om något ockult. Deras mamma rycker i deras hår för att tämja dem och i likhet med brodern gör Alecto motstånd så gott hon kan. Dolohovs fru vet hur hon ska tas med rackarungarna. Trots att hon själv inte har någon erfarenhet tycks hon veta precis hur en handskas med barn i den åldern. Innerst inne har jag en känsla av att fru Dolohov gjort något som förhindrat henne från att avla fram renblodsungar till denna värld. Men det låter jag vara en otalad tanke inom mig. Åtminstone en sådan här dag. När morgonsolen gryr i Lara och Averys ära. Solens strålar strilar genom de handgjorda, antika, fönstren och får det vitmålade golvet att se ut som pärlande vatten. Himlen är rosa i kärlekens tecken. Yaxleys bastanta fru, som han enligt skvallret aldrig vidrört, rycker upp mig när jag är uppdonnad och klar. Börjar ivrigt, med sina korvar till fingrar, att klä mig i tärnklänningen. Fru Crowley schasar snart bort henne och hennes istippade fingrar är magiska gentemot fru Yaxleys rispiga hud.

"Du ser fantastisk ut", viskar hon i mitt öra, en stilla bris, och vänder mig om så att jag ser mig i en helfigursspegel. Och visst gör jag det. Jag klär i blått. Inte som flickan Sirius beundrade och gav all sin uppmärksamhet åt.

När allt är i sin ordning tycks Lara lugna ner sig. Det är trots allt hennes stora dag och ingen kan få henne ur balans. Stressen från morgonen är som bortblåst och där hon står och synar sig själv i spegeln är hon nästintill eterisk. Det ljust ljusblonda håret ringlar sig nerför hennes axlar i lösa, små, lockar. I håret har hennes mor fäst en gyllene tiara med miniskula smaragder som lyser som blod mot hennes bleka hår. Tiarans grenar snirklar sig som om självaste Afrodite tillverkat tiaran åt henne. Brudklänningen är nästan toppen på i:et. Men ingenting hon bär kan leva upp till den skönhet Lara Crowley har med sig naturligt. Hon är onaturligt vacker. Jag står och blickar ut genom fönstret. Inväntar att gästerna och familjemedlemmar ska inta sina platser i den utblommade rosenträdgården. Förutom rosenbuskarnas vita blommor är tält, stolar och brudparets spaljé täckta i citrongula rosor och liljor. Solen stiger allt fortare nu. Fru Crowley vandrar under ett enormt svart paraply till sin plats under ett märkligt vitt parasoll. Där sitter redan Lord Crowley. Lutandes mot en käpp vars utstrålning kunnat bära ett mausoleum. Och vem gifter paret om inte herren själv. Det är som ett outtalat uppdrag som han tagit åt sig. Men mig lurar han inte, detta är ett sätt för honom att styra och ställa. Det är herren som beordrar och vi andra lyder.