Kapitel 32.

Laras perspektiv

Jessica skrider sakta framför Lara i sin himmelsblå klänning. De svarta lockarna är samlade i en knut i nacken men ett par testar hänger över hennes skuldror. All osäkerhet har runnit av henne. Det syns på Laras finurliga leende att hon gläds av det. Lara blundar och vänder ansiktet mot himlens varma källa. De varma kaskaderna sköljer över henne. Kanske är det hennes sista chans att fröjdas av dess värme. De gula och vita rosorna i hennes händer kläms sönder av hennes nervösa, stenhårda, grepp och onekligen hade hon önskat bort nervositeten och svagheten nervositeten ger henne. Snart är det ett minne blott. Gästerna ställer sig upp när korpen och kråkan närmar sig och fastän Lara skymtar Avery bakom Jessica så har han inte sett henne ännu. Inte förrän Jessica väntar vid sista raden av gäster och låter Lara vandra först. Det långa vita släpet, fäst i hennes hår, är som ett vattenfall bakom henne och klänningen är luftig och stor runt hennes ben. Får midjan att minska i storlek med flera decimeter. Hon är väldigt lik en gräddbakelse. Hennes bara armar är bleka och längs vänster underarm är det svarta märket placerat. Hon bär det med stolthet. Avery har alltid varit vacker. Han har alltid sett på Lara som om hon vore en sagovarelse eller en mytomspunnen legend. Men denna bild av Avery kommer Lara alltid att bevara för sitt inre. Nu är han den mytomspunna legenden. Blicken han alltid gett henne, fylld av kärlek, lust och beundran är denna sekund – detta ögonblick – förstärkt i tusenfalt. Hans isblå ögon, som glaciären en sommardag, är fyllda till bristen av… Tårar. Mor Crowley ser nöjt på Lara och den sjuttonåriga flickan njuter av hennes prisande blick. Lord Crowley ser mot Avery med tankarna djupt försjunkna. Och när Lara möter Avery under spaljén tar han hennes varma händer i sina. Stryker pekfingrarna med sina tummar och ser in i hennes lila åskovädersögon.

Deras herre talar.

"Ädla samling. Ärade tjugoåtta med rent blod. Ni har slutit upp här denna marsdag för att bevittna giftermålet mellan Herr Avery Raven och Fröken Lara Crowley." Otroligt nog har herren på sig en mörk kostym, dagen till ära, och har vattenkammat sitt bruna hår åt sidan. Någonstans bakom Lara står Jessica med blicken emellertid riktad mot marken och ibland rakt mot Avery. Hon funderar över om Lara, med ilsket två, tvingat deras herre att ställa upp på detta. Jessica vet att hon aldrig hade sagt emot den petita, isblonda, damen om hon varit på sitt allra sämsta humör. Hela Lara är i sådana stunder som en vild, rasande, snöstorm. Beredd att skapa laviner för att få sin vilja igenom.

"Var goda och sitt." Herren är auktoritär till röst och sätt. Trots att det är en formell och högtidlig förmiddag. Han håller i ett ark, en sylvass liten kniv och ringar till brudparet.

" Sanningens starka renhet skall ni bliva förenade i. Maktens grepp inom er rena kropp och själ." Orden är neutrala och delvis stela. Herren verkar inte ha någon större förståelse av vad ceremonin ska vara bra för. Annat än att frambringa renblodigheten i Englands trollskarlssamhälle.

"Utbyt lovord för era rena hjärtans skull", nämner han och Avery håller upp båda Laras händer i sina.

"I detta liv, i denna död. Ett enda kliv, en enda nöd. För dig ska jag kämpa. För oss ska jag slåss. Dina tankar är mina, mina tankar är dina. Dina hemligheter jag bevara, dina frågor jag besvara. För alltid din. Vårt blod förenat. Min vackra himmel, mitt hjärtas slag, hela mitt liv, varenda dag."

Hade det inte varit för den högtidliga sakens skull och för att Herren säkerligen inte bryr sig alls så hade den mäktiga mannen i fråga säkert himlat. Jessica håller sina överväldigande känslor inom sig. Det blottade märket syns tydligt när hon bär den blå klänningen och kontrasten gör sig lika väl på den lilla korpens arm som på Laras. Publiken sitter tyst fastän ett tal som Averys hade kunnat få vilka mödrar som helst att gråta.

"För evigt din, alltid trogen. Vid din sida, skall jag skrida. Din rygg jag vakta, vaka sakta. Ditt blod är mitt. Mitt blod är ditt. Förenade i plikt och kärleksskikt. Bevara min hemlighet. Bara du vet. I sorg och lycka. Ett leende ska du smycka."

De håller fram varsitt ringfinger till herren och han trycker knivens vassa spets mot toppen av deras fingrar innan de tar ringarna från honom. Trär på varandras ringar och möter sina blodiga fingertoppar mot varandra.

"Förenade i blod."

Så tar han fram sin långa benvita stav. Höjer den och gestikulerar åt Avery och Lara att fatta varandras handleder. En sträng av vitt guld, genomskinlig och lysande, snörar sig runt deras sammanflätade armar.

"Svär du, Avery Raven, att vara trogen och aldrig svika Lara Crowley."

"Jag svär att vara dig trogen. Att aldrig svika din sida", säger Avery och ser djupt in i hennes ögon. Det lysande skenet fladdrar till som eld.

"Svär du, Lara Crowley, att aldrig svika och alltid vara trogen Avery Raven."

"Jag svär att aldrig svika din sida. Att alltid vara dig trogen." Lara tittar ner på deras sammanbundna händer och märker lågan fladdra till. Sedan försvinner snörningen in i deras hud, in i deras själar, och Herren sänker sin stav.

"Jag benämner er nu förenade i en obrytbar ed och villkorslöst giftermål. Lady Lara Raven och Lord Avery Raven. Fru och herre över Korpgodset" Han är noga med att inte nämna något om kärlek. Det håller de för sig själva.

"Släpp loss draken", beordrar herren, vänd åt två av sina följeslagare – längst fram i publiken. "Det är dags för Avery Raven att visa sin tapperhet i giftermålets namn."

Ett isande skri från den norsk ryggdraken som lyfter från kedjorna den varit fäst i på godsets baksida får äntligen den tysta publiken att haja till. Jessica står som stelfrusen tills Evan ställer sig intill henne och håller om henne med staven i högsta hugg. Avery är snabb med att kyssa sin fru och bege sig ut på gräsmattan med tappra steg. Den svarta draken är ilsken och dess vingslag slår som orkanvindar mot marken. Ett djupt andetag får den röda, glödgande, elden att spruta över alla bröllopsgäster. Men Avery är kvick och har framkallat en mäktig försvarssköld som skyddar dem alla. Sekunder senare har han kastat en snärtande förhäxning mot drakens vingar som får den att landa i smärta och vrede. Med tunga kliv fokuserar den nu på Avery med sina illröda ögon. Han stoppar in staven i sin frack och som från ingenstans glimmar ett svärd till som han dragit fram med magins hjälp. Dess stål glittrar till från solskenet. Avery parerar en av eldkaskaderna med att gömma sig bakom en av trädgårdens stenpelare i nästa ögonblick har han transfererat sig fram till draken, som om han vore skapt för detta, och svingar det enorma stålsvärdet över dess bröstkorg. Blodet sprutar neröver honom och ett öronbedövande, smärtsamt, skri får publiken att huka sig ner med händerna över sina öron. Lara ser på sin make med förundran och ingen som helst rädsla. Draken svingar sin breda svans så att Avery stupar och när Lara är på väg att springa fram blir hon stoppad av herren.

"Det är hans plikt att besegra den för dig."

"Ja, Herre", svarar hon och stannar i steget. Avery ställer sig strax upp igen och när draken sprutar ut eld över honom försvinner han in under den. Den hugger med sin enorma käft efter hans klena, i jämförelse med drakens bastanta hydda, kropp. Men Avery stoppar den med att sätta svärdet rakt upp ovanför sig. Rätt in i hjärtat på den enorma besten. Den faller åt sidan och med tunga ögonlock betraktar den sin omgivning en sista gång innan ögonen sluts. Lara rusar fram till sin man och slänger sig om hans hals så att den gräddvita bakelseklänningen blir fläckvist röd från drakblodet. Det är tradition. Och sedan hurrar dem. Herren är inne i ett djupt samtal med Lord Crowley. Allvarsamma miner hos dem båda visar att de inte vill bli störda.

En av de äldre männen i renblodssociteten är i full färd att stycka draken som ska serveras som bröllopsmiddag när dansen i flygeln är i full gång. Den blodfläckade klänningen är i synnerhet vacker när Avery snurrar runt henne till en uråldrig, vacker, pianomelodi. I ett blurr ser hon ut som hon är täck av röda rosor. Evan har bjudit upp Jess till dans men han kan inte undgå att trampa henne på tårna allt som ofta och Jessica kommer till slut på en ursäkt om att hon är snurrig. Vid bordet i trädgården där hon sätter sig, för att få frisk luft och komma från de dansande melodierna, är det tyst och skönt. Men snart inser hon att just detta bord är uppdukat med namn och stolen där hon sitter är tillägnad en Severus Snape. Och om ändå för en sekunds vila inser hon att det inte är en plats hon vill sitta kvar på.

Just som hon reser sig upp kommer den unga mannen gåendes och blicken han ger henne är tom och likgiltig. Ett fladder av avsky kan skymtas och hon undrar vad som egentligen försiggår bakom hans fasad. Undrar han lika mycket som henne.

"Raven." Säger han men hon ignorerar honom och skrider iväg till honnörsbordet där Fru Crowley redan är placerad. Under sitt enorma paraply som skyddar henne från solen.

"Ah, Jessica. Vad trevligt."

"Hej", svarar hon och placerar sig intill modern. Fastän platsen är tillägnad Lord Crowley. Det gör inget att sitta där för en sekund.

"Trivs du med tillställningen?" frågar Laras mamma behagligt och Jessica kan inte låta bli att nicka.

"Det är helt okej."

"Vilken vacker man du är trolovad till. Han verkar vara en riktig gentleman."

Evan Rosier, ja. Det är han. Tänker Jessica men det smärtsamma minnet av Sirius gör sig bekant. Trots nattens lärdomar av ocklumenering tror hon att smärtan är synbar i hennes ansiktsuttryck.

"Hur är det fatt?" undrar fru Crowley. Och hennes röda ögon och komplexfria hy känns så genomskådande. Som att hon vet men inte riktigt bryr sig fullt ut. Jessica hinner inte svara.

"Det här är temporärt. Livet skiftar ständigt. Döden likaså. Har Lara berättat för dig?" byter fru Crowley samtalsämne. Jessica vet precis vad hon menar och nickar stilla och lyhört. "Avery var väldigt accepterande och tycktes inte alls bry sig om hennes lott i livet. Det är vi tacksamma för. De är så unga och härliga. Kärleken är sannerligen blind."

När middagen är serverad äter Jessica lugnt och taktiskt av drakköttet. Det smakar bränt, så som det ska smaka, och är inte särskilt trevligt att äta middagen. Men det är en delikatess och bara det dyraste är bra nog vid en sådan här tillställning. Lady Crowley äter inget. Men hon dricker rödvin i mängder. Jessica kan knappt hålla tillbaka en rysning när hon ser frun i fråga att slicka bort det röda elixiret från sina läppar. Det är nog inte rödvin. Med en handkram till Avery och en kyss på Laras kind lämnar hon dem där och promenerar iväg mot godsets entré. Hon möter Severus Snape på vägen och hans bittra uppsyn får henne att ilskna till. Han tror att han är så jäkla bra.

Avery kysser sin fru ömt när kvällen får mörkret att lägga sig över nejden. Eldflugor från Zambia har släppts ur sina tusentals burkar och lyser upp i mörkret. Kylan är krispig men i hettan från dansen i trädgården är kylan inget annat än välkommen. Lara hinner knappt tänka på att Jessica är borta förrän Avery undrar över henne. Men de låter henne vara ensam, som hon alltid tyckt om. I stället ger de all sin uppmärksamhet åt varandra. Och när Herren erbjuder att fylla ett glas whisky åt Severus Snape nekar han artigt, alldeles för artigt, och understryker att det är viktigt att ha sitt full fokus vid alla tillfällen. Kanske är det just därför deras Herre prisar den unge mannen.