A/N Det här underbara kapitlet är skriven av min mycket goda vän Avis Fortunae.

Det tackar vi för!

Kapitel 33 – 1978

Snapes perspektiv

Severus hatar inte flaskor längre. Åtminstone inte alla. Han har äntligen besegrat dem, och vet att de kan fyllas med vätskor som styr sinnet fullkomligt till ens fördel. Flaskor med den rätta drycken kan vara vägen till berömdhet, man kan brygga sig till ära och till och med korka igen döden. Inte för att han själv är så intresserad av att undkomma den - ibland kan han rentav tänka på den som en befrielse - och han tänker definitivt inte gå genom det eländiga livet likt en ynkrygg som fruktar slutet. Ingen ska någonsin kunna ge sig på honom igen, som när han fick ärren, eller förnedra honom, som den förhatlige Potter gjorde under de följande åren.

Att komma till skolan blev inte den förväntade befrielsen, tänker Severus medan han rör om i den bubblande brygden enligt det avancerade mönster som bäst får den att ta sig. Han vrider ner lågan under den någon millimeter och ser sig om i det tomma klassrummet. Det första som hände var att Lily hamnade i ett annat elevhem, det odrägliga Gryffindor fyllt av besserwissers som tror att de är modiga. Och James Potter, pojken som Severus råkat i dispyt med redan på tågresan till Hogwarts, var naturligtvis också där tillsammans med sitt gäng.

Egentligen är det ett under att Severus och Lily ändå förblev vänner så länge. De hade det mesta emot sig, från de två elevhem som konkurrerande allra mest med varandra. När han slänger en sista blick på den stora kitteln, för att försäkra sig om att värmen under den är precis rätt, tänker Severus att det aldrig hade gått i längden. Alltför många element i hans liv går emot honom för att hindra hans lycka. Visst var det han som begick ett ödesdigert misstag genom att såra henne, och i början visste hans förtvivlan inga gränser, men så småningom insåg han att sprickan länge hade funnits där. Han passar bättre på den sanna sidan, där det går att bygga upp en styrka som inger fruktan. När han lämnar kitteln svagt ångande i rummet, och går ut i korridorerna, är det många som viker med blicken från honom. Och han bryr sig inte om det, vill rentav ha det så. Han har funnit sin plats i tillvaron.

Även i stora salens myller vid frukosten får han en och annan skygg blick, mest från de yngre eleverna. Han låter den ödesdigra stämningen följa honom fram till det hatade gryffindorbordet, där det ser lika stökigt ut som vanligt med ugglor som sprätter omkring bland tallrikarna i en röra av omslagspapper och snören. Potters bäste vän, Black, skryter om något som kommit med posten, ivrigt påhejad av sina självgoda kamrater. Det är ett sådant hyckleri. De säger sig allesammans avsky svartkonster, och Severus har till och med hört Black skryta om mängden mörk litteratur som finns i hans hem och som han aldrig ens tittat åt. Men inte har deras avståndstagande hindrat dem från att plåga Severus under alla dessa år, med vidrigt förnedrande förhäxningar som ska föreställa roliga.

Han försöker undvika att se på gruppen eller bevärdiga dem med någon form av uppmärksamhet, men likförbannat vet han ändå att Potter håller Lilys hand under bordet, och för en sekund bränner smärtan till inuti. Dessa fördömda känslor - men en gång ska han bli fri från dem. Ouppnåelig och osårbar. Han koncentrerar sin uppmärksamhet helt och hållet på den person som ärendet gäller och lägger en benig hand, som han försöker göra tung, på Jessica Ravens axel.

Hon vänder tvärt på huvudet och klart ljusblå ögon möter hans. Med allt fokus han kan uppbåda håller han kvar hennes överraskade blick, trots att han märker att hon flackar med den mot sina gryffindorvänner.

"Professor Snigelhorn bad mig söka upp dig, för trolldrycken. Verkar inte som om Rosier kommer tillbaka", säger han kort med allt fokus på att ignorera det långa, röda hårsvallet i synfältets suddiga kant. Han kan känna den hatiska energin från pojkarna och tillägger bestämt: "Direkt, Raven."

Hon nickar och tittar ner i bordet, för att sedan snabbt samla ihop sina saker och resa sig.

"Rör du, dör du", säger naturligtvis den vidrige Black och för en millisekund får hotet i hans röst Severus att stelna till, men sedan vänder han snabbt på klacken och börjar röra sig bortåt korridorerna med snabba steg. Bakom sig hör han Ravens andfådda flämtande för att hinna med.

Väl tillbaka i det tomma klassrummet, med brygden som Raven gör i ett projekt tillsammans med Rosier, smäller Severus effektivt ner sin trolldrycksbok på bordet. Hans anteckningar i marginalen förbättrar recepten avsevärt, hon vet det och går med på att de arbetar efter hans instruktioner. Det kommer att göra drycken mer än endast godkänd. Men freden mellan dem brukar inte vara länge och det gör den inte nu heller. Han förstår sig inte på henne. När ångorna från brygden stiger tätare, och hon stryker bort fuktiga slingor av sitt mörka hår från pannan, fångar glittret på hennes finger hans blick. Severus kan inte låta bli att fråga: "Vad säger din vän Black om ringen du bär?"

Naturligtvis försöker hon bita ifrån, säga att Severus inte ska lägga sig i. Men han finner det så löjligt, så hycklande att den vackra Jessica Raven går där omhuldad av Potters och Lilys gäng, när hon samtidigt är bortlovad till Evan Rosier och har sin familj på den sida Severus numera tillhör med hela sin lojalitet. Är verkligen gryffindors så enfaldiga att de inte känner igen en ulv i fårakläder?

Snart är den hetsiga ordväxlingen i full gång över de mortlade ingredienserna och de slungar den ena förolämpningen värre än den andra mot varandra genom ångorna:

"Du kommer att gå sönder av dina val."

"Det är inte som att du vet något om att ha vänner."

"Hon var min vän!" fräser han, mot sin vilja träffad. Förbannade svaghet.

"Och du kallade henne för smutsblod", säger Lilys bästa vän obarmhärtigt, slänger den ångestframkallande sanningen rakt i ansiktet på honom.

"Jag älskade henne", hör han sig själv säga och är glad att ha använt preteritumformen. Hans känslor för Lily har ändå ingen betydelse längre, nu när de valt vitt skilda vägar en gång för alla. Jessicas ögon blixtrar ilsket mot honom.

"Vad i helvete vet du om kärlek, Snape? Det är något du aldrig kommer att uppleva. Inte i detta liv och inte i nästa. Du är patetisk."

Hon är verkligen irriterande och självgod, precis som de hon umgås med. Som om det där uttalandet ens skulle såra honom. Patetisk? Tala om att kasta sten i glashus. Nu rycker hon åt sig väskan och ska rusa iväg i någon barnslig protest. Severus kan inte låta bli att slänga de avgörande orden efter henne: "Vad hade de sagt om de sett märket på din arm?"

Hennes hand stannar på dörrhandtaget och hon vänder sig om, träffad. Severus drar flinkt upp ärmen på sin tröja, så att det mörka märket blir fullt synligt och dödskallen hångrinar mot henne. De stora, blå ögonen får en hinna av is. Så drar även hon sakta upp ärmen på sin tröja. De identiska märkena på deras tunna underarmar är ett faktum.

"Snape", säger hon och hennes röst är lika kall som isen i ögonen. "DU hade ett val att välja det här livet. Jag föddes in i det. Det är ett fängelse, ingen befrielse."

Och Severus ser på Jessica Raven, flickan som trots sin bakgrund sorterades rakt in i Gryffindor. Född i en renblodig familj, med brodern redan aktiv i herrens tjänst. Om de bara visste, de självgoda marodörerna. Raven är intelligent, hon skulle kunna nå oerhört långt om hon inte lät sig styras av sin löjliga tvekan. Känslorna som bara gör en bräcklig. Och Severus får lust att befria henne på riktigt, genom att såra och säga sanningen.

"Sirius Blacks hundvalpsögon och tomma hot är snart ett minne blott", slänger han ur sig mot henne. "Det kommer inte att spela någon roll vad du säger."

Hennes ögon är nästan genomskinliga nu, liksom hennes röst:

"Jag säger väl ingenting då."

Detta yttrande irriterar honom outsägligt. Varför plåga sig själv på det viset? Med ett sådant dubbelliv? Hur orkar man leva med sig själv i en sådan tvetydighet? Men frågan är om hon ens själv till fullo inser hur förvirrad hon är. Severus får lust att upplysa henne om det. Han ska precis öppna munnen då hon avvärjande och mycket bestämt håller upp en finlemmad hand mot honom:

"Håll käften, snorgärsen." Han ryser till vid deras välkända öknamn på honom. "Ett ord till någon om detta…" hon håller upp handen med märket, "och jag mördar dig personligen."

Det är ingen konst för Severus att följa hennes gråtande flykt upp genom slottet. Som en smal, mörk skugga håller han sig på det avstånd där hon inte upptäcker honom. Likt ett sorgset spöke väntar han i närheten av flicktoaletterna, där han hör hur hon låter vattnet forsa ur kranarna, innan hon kommer ut, i något lugnare tempo, och styr stegen mot biblioteket.

Han borde kunna lämna henne ur sikte nu, när han ser att hon inte är hysterisk längre. Det är en liten vana han har skaffat sig genom livet, att hålla människor under uppsikt så länge de är rasande. Men Raven tycks ha lugnat sig. Han ska just obemärkt glida bort längs hyllorna, när blicken fastnar på de boktitlar hon dröjer vid.

Severus behöver inte se dem på nära håll för att veta. Han har varit vid den där hyllan åtskilliga gånger i samband med sina intensiva studier av trolldomsgrenar som inte lärs ut i den ordinarie undervisningen. Raven anser tydligen att även hon behöver en del specialkunskaper i sitt liv. Egentligen förvånar det honom inte. Så ej heller att den fräcka flickan ser sig om efter bibliotekarien, för att sedan låta en av böckerna glida ner i väskan.

På väg ut ser hon sig oroligt om flera gånger, som om hon visste att någon iakttar henne, men Severus är säker på att hon inte har märkt honom. Hon har all anledning att ängslas och även att söka mer kunskap om magiska skydd. Severus vet. Han vet mer än de flesta om böckerna på hyllan och om den som nu befinner sig i Jessica Ravens väska.

Ocklumenering måste vara oumbärligt när man lever ett dubbelliv.