Kapitel 34.

Jag hör musiken ända in. Den är så lycklig och jag är så olycklig. Jag viker sidans översta högerkant så att jag ska minnas vart jag ska fortsätta läsa. Jag har läst om sidan trettiosju gång efter gång men lyckas inte förstå ett enda ord. Det enda jag kan göra är att ge upp. Det kanske är tanken med ocklumeneringsläran – att hjärnan och de inre tankarna ska påverkas av det på ett särskilt sätt. Att bokens lärdomar lyckas få mig att förstå att jag ska ta det lugnt för att få förståelse för informationen jag läser. Dörren till rummet är låst så ingen ska kunna ta mig på bar gärning. Ändå vet jag att min frånvaro har uppmärksammats. Inte minst av Lara själv. Det är hon som står på andra sidan dörren och bultar nu.

"Snälla Jessi! Du kan väl släppa in mig?" ber hon och jag suckar tyst för mig själv innan jag kilar ner boken i sitt fack i väskan. Sedan tar jag mig mot dörren och låser upp den för min svägerska.

"Förlåt mig Lara", säger jag när vi synar varandra. Jag har en kofta på mig mot kylan men hon har ännu bara armar – trots marskylan. Hennes ansikte mjuknar och hon leder mig in igen med en hand på min ryggtavla. Låser efter oss och leder oss bort till soffgruppen där jag just läst. I skenet från bordslampan ser hon allvarlig ut. Allvarlig och bekymrad.

"Be inte om ursäkt, Jess. Jag vet att något är fel. Hela din uppenbarelse skriker det."

Jag nickar stilla och väntar på att hon ska säga något mer men det kommer aldrig. Istället lägger hon sina armar om mig och jag fäller en ensam tår mot hennes blodiga klänning.

"Vi är svurna av ed att vara familj, Jessica. Du såg det själv. Och nu ska jag berätta en sanning för dig som aldrig får lämna detta rum. En sanning som du och jag ska dela – och bara vi."

En stilla nick mot hennes bröstkorg är mitt enda svar. "Lovar du?" frågar hon.

"Jag lovar, Lara."

Så tar hon ett djupt andetag så att mitt huvud höjs mot hennes bröst. Och sedan flyr luften hennes lungor. Som om det är konstgjort eller sista gången hon andas.

"Jag vet hur fel det här är. Jag vet vad de håller på med. Avery men även Evan. Jag ser allt, Jessica. Och de tror mig vara så jävla naiv. Men jag älskar Avery och jag…" Hon pausar ett tag innan hon återupptar sina ord igen. "Jag har avlagt ett löfte jag aldrig kan bryta. Men det här är inte ett slutgiltigt val", säger hon och håller fram sin arm och blottar det svarta märket. "De håller mig i det tysta. Till och med du vet mer än vad jag gör", säger hon. "Men jag ser också Jess. Jag ser hur du plågas av det. Du plågas av det på ett sätt som jag aldrig kommer att behöva göra. Inte i detta liv och inte i nästa. För i nästa liv behöver jag inte ens bry mig. Då kan ingen ställa krav på mig. Och jag har sett Jessica. Jag vet att du älskar honom."

Den stilla tåren har ersatts av ett lågmält och stilla snyftande. "Det gör jag inte", viskar jag mot hennes lockar.

"Jag menar inte Evan", säger hon skarpt som om jag vore uppriktigt korkad.

"Gör du inte?" piper jag.

"Jag är väl inte blind heller", fnyser hon och drar min lilla kropp mot sig igen när jag ska se henne i ögonen. Hon håller mig i ett hårt grepp som säkert ska likna en kram men jag känner mig mest fångad.

"Snälla… skada mig inte", säger jag men tror knappt att hon hör mig. Greppet om mig släpper och nu känns det mer som om hon omfamnar mig.

"Jessi", säger hon och stryker mitt hår med en försiktig och helande hand, "jag skulle aldrig skada dig. Vad får dig att tro en sådan hemsk tanke?"

"Mor. Och Averys hot", viskar jag mot hennes hals. Öppnar upp mig som om det vore hon som legillimerade mig.

"Jessica", beordrar hon och tar ett grepp om min haka med sina varm, smala, fingrar. "Jag tänker inte rättfärdiga din brors hot mot dig även om jag är fullt medveten om att han är under stor press." Lara tar ett djupt andetag. "Men om han någonsin rör dig eller nämner ett enda litet hot så tar jag itu med det. Vi kvinnor måste hålla ihop."

"Vet han ännu?" frågar jag och Lara nickar.

"Självklart. Det är ännu ett skäl till bröllopet och vårt eviga band. Innan min förvandling sker ska jag dricka hans blod för att bli resistent mot doften av honom och frestelsen att sätta mina tänder i honom. Och det blodsbandet räcker sig till dig med. Det finns ingen risk i att någon av er skadas. Och det är min högst plikt att utföra för att hålla er säkra."

"Lara?.."

"Du är min syster nu, Jessica. Låt mig behandla dig som sådan. Jag kommer aldrig att skada dig för att du älskar någon du har djupt förtroende för. Men för Merlins skull, jag hoppas verkligen inte att du brister i tusen bitar av din olycka. Du är sannerligen en olyckskorp."

Jag ryser till av hennes ordval – har hon, av alla dessa människor, genomskådat mina tankar. Hur proper och tämjd denna petita renblodsdam än verkar så är Lara den som granskat mig mest. Och nu – lovat mig mest.

"Jag måste återgå till att fira mitt obrytbara äktenskap till din bror, Jessica. Vila dig lite. Det har du förtjänat", säger hon och smeker min kind medan jag utmattat faller mot kudden på soffan och hon sveper en filt över mina axlar. Luften tar sig inte ur mina lungor och syret når inte ända ner. Det är tungt att andas precis som om jag skulle behöva öppna ett fönster men det är alldeles för kallt för att jag skulle vilja.

Det är inte av syrebrist jag försvinner bort i tomhetens dunkel utan av total utmattning. Mitt hjärta är en flammande sten och Sirius var krutet som sprängde det. När allt jag bad om var vatten. I nattens svalkande vindar knakar ekgolvet till och en strimma av ljus faller över golvet när en frän lukt sprider sig in genom den gamla dörren som precis öppnats. Jag sätter mig direkt upp och inser att jag hamnat i sängen på ett eller annat sätt. Evans slips är oknuten och hänger löst om hans hals. Det luktar ättika, brännvin och bränt om honom och kavajen han har slängd över axeln faller mot golvet någon gång på färden från dörren fram till himmelsängen. Med sin stav i en klumpig rörelse kastar han en formel mot dörren som verkar låsa den. Sedan kryper han upp intill mig där jag sitter med överkastet draperat över axlarna. Klämmer sig ur skorna lika osmidigt som han låst dörren och klättrar över till mig ståendes på sina knän. Han borstar vårdslöst bort slingor från mitt ansikte med klumpiga fingrar i ett försök att fästa dem bakom öronen och kysser vattnigt min kind och det är som glödgat järn mot min kylda hy.

"Snälla Evan, inte nu", ber jag försiktigt. Men han verkar inte ha hört eller låtsas inte om mitt bedjande. Istället placerar han en ny frändoftande kyss i min tinning och en annan i min mungipa. Vrider min käke mot sig för att placera en tungvrickande kyss på mina hopklämda läppar.

"Sluta, Rosier!" kräver jag och rycker till och förflyttar sig en centimeter från mitt ansikte.

"Vadå? Gillar du det inte?"

"Det är fel tid på månaden för det", ursäktar jag mig och drar överkastet hårdare om min frusna kropp.

"Oj", harklar han besvärat och kliar sig i nacken. Hans andedräkt är eld och chili blandat med vinäger och jag får vända mig för att inte spy. Utan ett enda ord till faller han mot kudden och ytterligare ett par ögonblick senare snarkar han. Men jag? Jag kommer aldrig att uppleva sömn i detta hus som Merlin glömde. Men jag tar mig till sidan sextiotre i ocklumeneringsboken. Där författaren nämner att en häxa eller trollkarl som bemästrat animagusformen har ännu svårare att få sina tankar lästa. Och jag vet vad min nästa plan är.

Inte förrän solen vandrar upp över horisonten och soffans tunna filt ligger om min kropp igen. När jag vaknar av att Evan sätter sig vid mina fötter tror jag att jag drömt alltsamman. Om det inte vore för kavajen som ligger placerad precis där han tappat den under den gångna natten. Han tar min hand försiktigt när han ser att jag synar honom trött. "Förlåt, du."

"För vadå?"

"För att jag var alldeles för berusad. Sa jag något olämpligt eller varför la du dig här?" Han ser uppriktigt besvärad ut så jag sätter mig upp och lutar mig mot hans axel. "Jag går i sömnen, Evan."

"Lovar du?" säger han lågmält och tittar ner i marken. Han är nyduschad och luktar nässlor och nypon. Mörka toner av ek förnimms emellanåt. Jag lägger vardera hand om hans hals och vänder hans ansikte mot mitt. Ser djupt i de blå ögonen, mörkblått spräckliga, full av avsky mot sig själv och en sorg i det blå havsdjupet, och vet att han inte vet. Sedan placerar jag en mjuk, bestämd, och fyllig puss på hans läppar.

"Jag lovar, Evan."