Kapitel 35.

En rädsla har såtts hos mig. En rädsla om att Herr Rosier ska se igenom mig och en olustig känsla av obehag i hans närvaro. Är det ocklumeneringen som får mig att se och känna dessa förebådande känslor? Och kommer jag någonsin att kunna låta honom röra mig? Behöver jag låta honom göra det? Jag låser badrumsdörren om mig och kliver in i badkaret och låter duschens strålar strila över mig. Tanken på vinägerdoften och chilielden och Evans obehagliga beteende när dessa dofter uppenbarade sig får en våg av illamående sköljer över mig. Han har ingen rätt till att röra mig innan giftermålet ändå och när jag nyduschad men utmattad kliver ur duschen och rör mig tyst över sovrumsgolvet sitter han tyst i soffan. Det är en slags spänning i luften härinne och ingen av oss tycks vilja bryta tystnaden. Jag virar överkastet om överkroppen när jag trätt i ett nattlinne och faller vilandes mot min huvudkudde.

"Jess", säger han och smeknamnet låter inte helt rätt när det är hans läppar som yttrar det. Han rör sig med bestämda men auktoritära steg mot sängen och sätter sig intill mina ben. Lägger en hand på mitt lår och vi synar varandra. Inombords rycker hela jag till av den otäcka beröringen. Men på utsidan ler jag svagt åt Evan och stryker hans fingrar med den hand jag har ovanför överkastet. "Jag ber om ursäkt för även om jag inte minns så har jag en känsla av att allt inte är riktigt okej."

"Det är okej, Evan", säger jag så övertygande det går. "Jag har fruktansvärt ont."

Han lägger en hand på min mage och denna gången får jag hejda mig från att inte kräkas rakt på honom.

"Är det här?" undrar han och stryker försiktigt och jag nickar stilla.

"Jag hade tänkt fråga om du ville följa med hem till min mamma idag. På eftermiddagste – innan det är dags att åka till Hogwarts igen. Jag tänkte att jag kan transferera dig till Hogsmeade och så tar du dig därifrån och upp."

Hans förslag är inte alltför dåligt och jag trivs av tanken på att komma bort härifrån. Från tystnaden och den tunga, rika, atmosfären som inte riktigt försvunnit ur luften ännu.

"Det låter fantastiskt, hjärtat mitt."

"Du är en ros, Jessica. Jag ska göra iordning lite saker så åker vi sedan", säger han och reser sig upp och kysser ömt och gentlemannamässigt min kind. Men jag låter mig inte luras av vänskapscharadern. När han går mot dörren kastar jag en tyst confundus mot honom. För att säkerställa att han inte hyser något agg mot mig eller misstänker något underligt. När han stänger dörren efter sig låter jag en lång, djup, suck lämna mina läppar. Må Merlin hjälpa mig.

Rosiers familjehus är en vanlig villa på två våningar med hög taknock och en trädgård full av äppleträd och syrénbuskar. Påskliljor växer under nästan alla fönster och hans mamma står i dörröppningen när vi närmar oss. Hon har ett vitt förkläde på sig, märkt med T&T från Twilfitts and Tattings, och har sitt ljusbruna hår i en lång fläta som hänger över hennes rygg. Hennes smala armar och beniga fingrar håller om varandra och hennes rosamålade läppar är hårt sammanpressade men ögonen utstrålar glädje, lycka, och värme. Hon kramar om mig försiktigt men kraftfullt och trots att Evan inte riktigt varit förtroendegivande så är det som att hans mamma är pusselbiten som fattats i mitt liv.

"Äntligen får jag träffa dig. Du bekommer ditt rykte. Du är vacker som en saga." Berömmer Fru Rosier mig och leder oss in med varsin hand placerad på våra ryggtavlor. Hemmet är välstädat och fullt av vaser fyllda med gröna växter och vårblommor. Ett botaniskt hem. I ett glasat rum bland ännu fler växter står téet redo för servering på en silverbricka. Små rosa fluffiga kakor är uppdelade på fat och guldskedarna ligger tjusigt placerade intill. Var och en av oss har varsin vit rottingstol till vårt förfogande. Från tekitteln ringlar sig ångan sakta uppåt. Vi har utsikt över den vackra gröna trädgården som är i full färd med att slå ut.

"Åh, Jessica", säger Jeanelle, Evans mamma, medan hon häller upp te i en av de små porslinskopparna. "Jag är så glad att min pojke träffat dig och du honom."

Evan bjuder in mig till min sits med en gest av sin hand och när även hans mamma satt sig ner sätter han sig slutligen.

"Det finns inte ett ont knorr i min pojk", lovordar Jeanelle och räcker ett fat med nybakta scones till mig. Jag synar Evan som har en svagt rosa nyans över kindbenen och när han smyger mig en blick glimmar något till i hans ögon och han får ett blygt smil på läpparna. Fru Rosier talar i all oändlighet och jag tycks för första gången på hela veckan glömma bort allt som har med mörka märken och en viss herr Black att göra. Jeanelle pratar om sina blommor och sina odlingar. Sina pelagonier och sina tulpaner. Om blåkulletraditionen med påsk som skandinaverna firar. Hennes syster som flyttade dit för många år sedan och gifte sig med en mugglare. Det är först när hon nämner det som hon tycks ha glömt av sig och Evan sträcker auktoritärt på sig.

"Det gör mig inget", får jag ur mig när hon börjar ursäkta sig och skuldbelägga sin syster. Evan synar mig noga innan han släpper på garden. Någon gång under eftermiddagen tycks jag förstå att Jeanelle har tankarna i det blå emellanåt. Att hennes hjärta är på rätta stället men huvud på vift. Och Evan tycks veta det. Det visar han i varenda fiber i sin kropp och i sättet han rör och för sig på. När vi senare på kvällen lämnar hans barndomshem och vandrar nerför gatan för att transferera bort oss så fattar jag hans hand. Tränger bort minnena från natten innan och nöjer mig med vetskapen om att Evan har ett gott hjärta och hårt skal. Samtidigt kan jag inte låta bli att se honom som en pjäs på ett spelbräde. Herrens att nyttja och spela med.

"Jess?" säger han tyst och stannar vid gatans sista buske. En varm bris värmer i den annars så kalla kvällen.

"Ja, Ev?"

"Har du något emot mugglare egentligen?"

"Vågad fråga", poängterar jag och synar mina naglar medan jag tänker tillbaka på hans mammas tvivelaktiga åsikt om det hela.

"Min mamma är mycket sjuk. Hon har varit det hela livet."

"Jag insåg det, Ev. Men hon är trots allt din mamma och en av de ljuvligaste människor jag mött. Det finns inget ont i henne." Jag tar båda hans händer i mina och stirrar honom rakt in i själen. "Och vi är till för att skydda henne från de som vill henne illa. Även om vi kanske inte borde. Det är kravet vi måste ställa på oss själva."

"Vår hemlighet", säger Evan och lutar sig fram och kysser min kind försiktigt. "Förlåt för igår."