Kapitel 36.

På torsdagen har jag knappt orkat mig genom morgonens lektioner innan Snape fångar upp mig för att vi ska hjälpas åt med trolldrycken. Lara återvände till skolan men är upptagen med sitt så jag sitter ensam vid Gryffindorbordet. James tycks ha förstått att jag och Sirius inte pratar mer. Och ingen av dem ifrågasätter vår numer fientliga status. De håller sig från mig ännu mer med tanke på vad som står i tidningarna och min brors allians. Jag är inte helt säker på att Sirius avslöjat för dem vad jag avslöjat för honom men de kanske har räknat ut det själva. Lara ger mig styrka – de få stunderna hon ger mig sin fulla uppmärksamhet. Men dagar som denna är jag så matt att jag helst av allt velat fly. Severus hjälper mig under tystnad. Snigelhorns uppgav att det var ett krav som ställts på honom när han motsa sig att hjälpa mig under tisdagens lektion. Jag sitter tyst medan han gör det han ska och sedan säger han åt mig att göra ett av de tiotals steg han själv gjort. Antagligen för att jag ska göra något. Jag är ensammare än någonsin. Och utelämnad åt mina egna, mörka, tankar.

"Jag märkte att Evans inte talar med dig", säger Snape plötsligt och fördjupar mörkret inom mig. "Har du avslöjat något?"

"Som att ni talar med varandra?" hånskrattar jag utan att tänka på det. Hans blick är lika mörk som jag känner mig inombords. Kanske är vi bara två vilsna själar som är arga för varandra just för att vi är långt nere i helvetet tillsammans. Varför motarbetar vi egentligen varandra?

"Händer det något spännande i biblioteket?" frågar Snape och vinner en ilsken blick från mig. Han har uppenbarligen märkt att jag varit där lite för ofta. Och det stör mig att han är nyfiken.

"Det har väl inte du med att göra." Konstaterar jag.

"Du beter dig konstigt, tänk på vad du gör. För allt du gör ser både jag och andra. Och det finns de som skulle vilja veta precis vilka fel du gör nu", poängterar han och han tittar menande mot min arm.

"Eller så slutar du att förfölja mig, snorgärsen", fräser jag. "Du är lika mycket i det här som jag, så du kan lika gärna sluta upp med hoten."

Hans ansikte skrynklar till sig av öknamnet jag kallat honom och han smäller ihop sin trolldrycksbok. Den som är full av hans anteckningar och korrigeringar. Med en sista, skarp, blick mot mig, kastar han sin väska över axeln och går graciöst ur rummet.

På eftermiddagen samma torsdag, på väg mot lektionen i försvar mot svartkonster, hör jag höjda röster och stannar precis innan jag rundar hörnet. Jag har ingen ork att lägga på dramatiken som verkar ske. Men ändå är jag tvungen att vara en central del av den.

"Fatta att hon inte tänker prata med dig, Snorgärsen", ryter James och jag hör Lilys sänkta röst be honom att låta det vara.

"Känns det bra, va? Snorgärsen?" hör jag Sirius röst fräsa därefter och en duns indikerar på att Sirius knuffat till Snape. "Att mugglarfödda tvingas gömma sig och ha beskydd för att inte råka illa ut, va? Fyfan vad vidrigt. "

"Passa dig, Black", väser Snape i fråga tillbaka. Men tonen i hans röst tyder på att han inte tagit så illa upp och just som jag tänker lägga mig i hör jag hans nästa ord. "Att du själv svansat efter Raven medan hon fått dig utskrattad av varenda person i hela trollkarlsvärlden är inte mitt fel, ta inte ut det på mig Black. Hon var inte sen med att förklara just hur dum du sett ut för sin framtida man, Rosier, och de skålade och skrattade över att du släppt på garden. Du har löjliggjorts", skrattar han men hinner inget mer förrän professorn dyker upp.

"Vad sker här, gossar?" undrar Professor Oogledon. Genast tystnar dispyten men till och med från bakom väggen kan jag känna den hårda spänningen i luften. En hand läggs på min axel.

"Det där kommer han att ångra", viskar Lara när hon glider förbi mig. Och jag följer henne. Alla blickar är mot oss när vi öppnar dörren men Sirius vägrar titta åt hållet. I stället ser jag James skjuta fyrverkeriblickar mot mig. Han är rasande. Lily klappar försiktigt på hans arm innan hon blänger mot mig. Jag sjunker. Någon har gett mig ett knytnävsslag i magen. Men syns det utanpå? Nej – aldrig. Så djupdyker jag in i svartkonsterna och låtsas lyssna på Professor Oogledons avlägsna röst. Vi är i olika världar och världen kring mig snurrar vilt. Med fokus på boken lyckas jag så småningom få världen att vara ett mindre virrvarr och tar ett djupt andetag när Lara lugnande, med kylig hand, stryker min handled.

Vad var det där? Med varje strykande rörelse som Lara försiktigt och långsamt placerar längs min arm återtar lugnet mig. Och jag är ännu mer orolig över faktumet att hon har denna effekt på mig än känslorna jag hade innan lugnet sköljt över min själ.

"Det är skrämmande, Lara."

Hon lutar sig närmre, "vänj dig." När jag synar handen som hon smeker min arm med märker jag att silverringen som hon fått i bröllopsgåva pryder hennes pekfinger. Jag rör den med min tumme och känner kylan från hennes benvita, smala, fingrar.

"Redan?" viskar jag och tittar djupt in i de mörka ögonen. Lysande karmosinröda ögon ser tillbaka på mig. De svarta, tjocka, fransarna blinkar snabbt och hon får ett leende på sina målade läppar. Fäster en slinga av sitt isvita hår bakom örat och tittar sedan tillbaka på Professor Oogledon. Hennes mungipa drar sig snett uppåt som om hon bar på en mycket stor hemlighet.

"Lillasyster", viskar hon till sist och kastar med huvudet framåt och manar mig till att lyssna till vår lektion.

Efter lektionen har vågorna av panik sköljt all typ av känslor ur mig och den lilla del av Gryffindoraren jag har i mig frambringar modet. Modet att snappa tag i Sirius. Han försvinner såklart iväg efter dagens sista lektion men jag är fast besluten. Larvandes och skrattandes med James, Peter och Remus. Lily följer dem småleendes och de verkar vara på väg mot stora salen för eftermiddagste innan middagen serveras. Lara går intill mig och när jag synar hennes silhuett har hon knivskarpa kindben och håller huvudet högt. Hon ser evig ut, som om inget kan rubba henne. Kanske stämmer det till viss del. Hon håller mitt mod uppe. Hade jag gått här ensam tror jag att blickarna eleverna från Gryffindor kastar på mig hade varit min undergång. Sirius har klippt sig, det är precis till skuldrorna, och i nacken lockar sig håret. Tänk att röra vid dem. Att lägga min hand runt hans nacke. Mitt hjärta slår snabbare och jag känner hur min kroppstemperatur hettar upp. Han slänger av sig klädnaden och hänger den över axeln. Skjortan sitter lite för tajt, han borde införskaffat sig en ny men har förmodligen inte brytt sig om det nu när skolåret lider mot sitt slut. För alltid. Den smiter åt runt armarna och midjan och skjortan visar hans skulpterade ryggtavla. En hink med vatten hälls över mig och jag blir genast nervös av den plötsliga kylan. När jag tittar upp är det dock inget vatten där – och jag är inte blöt. Men mina kalla fötter får mig att vända om och skynda upp mot gryffindortornet i panik. Lara ropar men jag svarar inte.

Jag tror hon förstår. Ändå vet jag att ingen annan ser.

Det är underligt hur utmattad en blir av att hålla allt inom sig – att stänga in det där som absolut inte får synas. Kanske finner jag svaret ju längre in i studerandet av ocklumeneringen jag kommer? I hur man håller känslorna i schack även inombords? Men jag vet att anledningen till att de oumbärliga känslorna stannar på insidan är för att jag lyckats bemästra ocklumeneringen och det lugnar mitt inre. När jag nästan är framme vid gryffindortornet ändrar jag kurs som om ödesgudarna dragit i en av trådarna de bundit fast vid mina lemmar. Biblioteket är tyst och tom. Någon enstaka elev bläddrar i en bok och pappret som böjer sig är det enda lätet jag hör. Trots att tystnaden borde göra mina tankar ännu mer högljudda finner jag ro här. Stillheten är som en tidig höstmorgon. Krisp, ensam och kylig.

Ändå är det snart sommar och värmen som borde vara inom mig är i ett fjärran minne. Jag försöker sova med gardinerna fördragna och hör hur människor kommer och går. Till sist hör jag dova snarkningar och med en djup suck finner jag mig själv kravla ur min självömkan. Trapporna ner till sällskapsrummet är evighetslånga men här knastrar brasan livligt och sprider värme. Trots att jag inte är kall känner jag en dragning till dess sken och lågornas dans. Blickar in i träkubbarnas glöd och hur de spricker av värmen och spottar gnistor från sig. Ett par välbekanta steg tycks höras vid porträttets ingång och jag vänder mitt huvud och får ögonkontakt med pojken i fråga. Det lockiga håret är vått och något säger mig att han varit ute på promenad. Kanske en lång sådan? Det är bara ett duggregn som försiktigt tar farväl av himlen för att välkomna marken. Han ägnar mig knappt en sekunds blick innan han vänder den igen och skyndar fram mot trapporna. Eldstadens värme har lyckats få mig att samla mod och jag ställer mig snabbt upp från golvet där jag suttit.

"Sirius!"

Han stannar kort upp. Inget svar.

"Sirius, snälla tala med mig", vädjar jag.

"Nej." Ett hårt och märkligt auktoritärt ord när det trillar från hans läppar och han tar åter upp sina steg.

"Gå inte iväg, Sirius."

Han skrattar kyligt. "Du lärde mig hur, Raven."

"Och nu ber jag dig stanna", säger jag högt och tydligt. Orden studsar mellan stenväggarna och tycks landa på hans axlar då hans steg vilar just framför trappen.

Han vänder sig om och de grå ögonen har ersatts av orosbådande svarta. "Jag vill inte ha dig i mitt liv, Jessica. Försvinn ur min åsyn."

Jag faller ner på knä och han lämnar mig där. Duggregnets sakta droppande hörs inte längre. Tårarna som rinner snabbt över mina kinder och lämnar hakans tipp våt faller med höga plums i golvet. Jag får aldrig stopp på det.