Kapitel 37.

Veckorna flyger förbi som en bok vars sidor bläddras alldeles för fort. Jag befinner mig i ett töcken och även fast Lara talar med mig uppfattar jag knappt något. Hon verkar ha förklarat hur upplägget för mitt bröllop ser ut. Jag kunde inte bry mig mindre. Häromdagen fick jag en korp från Avery. Han önskade mig lycka till med mina slutprov. Vad i Merlins namn jag nu ska ha användning för dem i.

Lara måste ha skrämt Snape ordentligt. Men för att vara ärlig är stunderna då jag arbetar med trolldrycken en av de då jag lyckas befinna mig i nuet. Kanske på spänn inför vad Snape ska hitta på härnäst. Men han säger och gör ingenting. Ingenting. Och när Snigelhorn bedömer min uppgift veckan innan examen får jag Utomordentligt som betyg. Det är Snapes förtjänst såklart. Långt inom mig medger jag det och ännu längre inom mig är jag en gnutta tacksam. Men det vet han såklart inte. Dock orkar jag inte, har jag insett, lägga energi på att ens blänga surt på honom – inte heller orkar jag slösa min tid på honom. Och ingen annan heller för den delen. Självfallet har Lara märkt det. Det är inte ofta jag talar men när jag väl gör det så tittar hon skeptiskt på mig och håller min varma hand mellan sina kalla. Ser mig djupt in i själen och lovar att det ska bli bra. Det väller inte ut några känslor heller, nej dem hålls i schack, men jag hade nog hellre brytt mig än varit så apatiskt likgiltig som jag är.

Snape tar mig åt sidan efter att Professor Snigelhorn betygsatt min trolldryck. Säkerligen i tron att vi har någon slags allians mellan oss. Han tittar på mig med de djupt svarta ögonen, flyttar ett svart långt strå ur ansiktet, och jag tycker mig se att han flackar med blicken. Men jag måste inbilla mig för någonstans djupt nere i mina tankar har jag förstått att han har försökt eller försöker eller rentav bemästrat ocklumeneringslära. Kanske är det för att vi är på samma våglängd som jag kan se bortom hans sköld emellanåt. Eller för att han vill få mig att förstå att han är uppriktigt skrämd. Skrämd för Lara.

Han tvivlar inte och han tvekar inte förrän orden skyndat sig ut över hans varmt rosa läppar. "Du vet om att hon är en vampyr?"

Jag blinkar hastigt flera gånger, som för att verka förvånad. Och jag hör i mitt undermedvetna hur ett flämtande slipper ur min mun. Han verkar tro att vi delar denna hemligheten men varenda barrikad som han släppt på byggs upp tusen gånger om när jag börjar flina.

"Du är inte lite stöddig som tror att du kan prata om sådant här", hånar jag.

Hans ögon smalnar och han rätar på sig. "Akta dig, Raven."

"Hotar du mig? Efter att du tror dig ha avslöjat min svägerskas identitet för mig? Som i ett försök att få mig mot henne? Vems sida är du egentligen på? Vem borde egentligen akta sig, Snorgärsen?" jag blir ställd av tonläget i min röst, som att jag tittar på långt bortifrån, och av hur jag känner något brinna inom mig.

"Och gör du mig till åtlöje en gång till…?" jag tystnar och han lyssnar intensivt men har backat från mig ett steg. "Gör du mig till åtlöje en gång till vet du vem – nej, vad – du har att göra med."

Innan jag går från klassrummet där den färdigbryggda trolldrycken står vänder jag mig om och niger. "Tack så hemskt mycket för hjälpen, herr Snape."

Det är alldeles för indrypt i sarkasm för att räknas som tacksamhet.

I min innerficka på klädnaden har jag en smal flaska, fylld med flera doser av flytande flax, som jag stulit. Jag vet inte vad reprimanderna kan bli men jag har inget att förlora. Det är en vecka kvar till examen och jag har redan lyckats med att hålla kvar Sirius fram till dess. Nu finns inget kvar här för mig. Och även om Snigelhorn skulle upptäcka det – så vet han kanske att jag är en olyckskorp i behov av nåd. Kanske låter han det slinka förbi. Som en examenspresent till mig. Mitt hjärta stannar när jag går förbi den sista facklan i fängelsehålorna och är på väg upp för trapporna till entréhallen. Examenspresenterna…

I början av år sju fick vi välja en person att ge en avskedsgåva till då vi tog examen. En hemlig gåva till någon vi höll av. Jag hade sneglat över klassrummet på Sirius som inte tog någon notis och sett hur han satt djupt försjunken i tankar och tittade ut genom fönstret. En av de få gånger då han svävade i det blå. Jag visste med ens vad jag skulle ge honom och hade redan förberett mig under sommarlovet. Det långdragna, hemska, sommarlovet jag tillbringat i den tomma herrgården. Det var en arbetad sten i kvarts som liknande en platt, fyrkantig, kaka och den hade en tvilling i skiffer. Och så fort han rörde vid den skulle det enbart vara han som kunde använda den. Dess användning var egendomlig och personlig. Personen som höll i stenen kunde framkalla ord på ytan varpå den andra stenen genast blev iskall vilket indikerade att det fanns ett meddelande att läsa.

Nu skulle det vara lönlöst. Det lilla meddelande jag skrivit på pergament och lindat in stenen i skulle förbises och han skulle med all säkerhet kasta den i sjön. Mitt hjärta sjunker när jag vandrar uppför de hårda, kalla, stenarna. I entréhallen nästintill tacklas jag av en glasögonprydd sjuttonåring som lägger armarna om mina axlar. James Potter fixar till sin rufsiga frisyr och skjuter upp de fyrkantiga glasögonen på näsan.

"Vi tar en promenad, du och jag", säger han och det är ingen fråga så jag antar att jag inte har något att säga till om – inte för att jag har någon lust att säga emot. Det är skönt att låta någon annan ta initiativet och av James ansikte att döma, det snirkliga leendet med de krokiga tänderna, är han inte arg. Sirius syns inte till någonstans och kanske är det meningen. James vill ifrågasätta mina mörka val alldeles själv. Hjärtat som sjunkit, och sedan slagit dubbla slag över tanken att Sirius sänt James för att hämta mig, sjunker ännu längre ner och verkar ha fastnat i ena lilltån.

Vi kommer fram till sjön, och det är en varm junidag, när han stannar och plockar upp en platt sten och skjuter iväg den så att den studsar ett flertal gånger över vattenytan. Om jag inte visste att jättebläckfisken lurade därunder ytan hade jag kunnat tänka mig att ta ett dopp. Solen får det svarta vattnet att glittra, som kvarts i skiffer…

"Jess", suckar James. "Jag vet inte vad som hänt eller varför Sirius undviker dig. Att varken nämna dig eller titta åt ditt håll." Orden svider men återigen löper mitt hjärta upp till strupen. Sirius har inte avslöjat min mörka hemlighet och det rör någonting känsligt djupt inom mig samtidigt verkar det som att jag slutat existera i hans ögon. Förmodligen är det enklare så, och jag funderar på att be Professor McGonagall att återlämna min examensgåva så att han slipper mig helt.

"Jess?" James väcker mig ur mina funderingar och jag sneglar upp på honom.

"Ja…"

"Vill du berätta vad som hänt? Eller ska vi låta det vara."

"James…" Jag tar hans hand och håller den vänskapligt i min. "Jag är lycklig över att vi varit så goda vänner och den tiden vi haft tillsammans. Ett par dagar till finns jag här. Men sedan kommer du antagligen aldrig att se mig igen. Lova mig att du tar väl hand om Lily. Det ni två har är det renaste jag någonsin sett. Ni lyfter varandra och är jämlikar som få lyckas skapa i en relation", jag pausar och slås av hur vuxen jag låter. "Jag är en fånge i mitt eget hem och jag kan inte fly, James. Sirius fick reda på det och jag har svikit både honom och dig. Men allra främst Lily. Det finns inget annat i detta liv för mig än att följa den väg som skapats för mig."

Han släpper inte min hand även om det känns som han vill det. James Potters bruna ögon tittar djupt i mig och jag låter legilimensen skymma mitt inre. Jag är ett blankt canvas.

"Lova mig James", ber jag. "Lova mig att skydda Lily till varje pris. Hon är viktig för mig liksom du. Men hon är ett mål i den här konflikten. Och jag är fången. Jag kan inte göra något."

"Jessica Raven! Hör du vad du själv säger!" utbrister han och får mig nästan att tappa balansen. I alla mina försök att hitta den så sänker jag min blick och stålsätter den i marken.

"Det är allt jag har att säga."

"Jessica – om du har nästlats in i detta så låt mig hjälpa. Vi är en grupp…" jag hör att han tvekar men till sist låter han sig inte hindras. "Som kämpar emot. En motståndsrörelse. Vi kan skydda dig. Låt mig hjälpa."

Jag tittar upp och möter James hindbruna ögon. Är på väg att nicka när jag stoppas av en plötslig tanke.

"Jag har förpliktelser. Mina nära och kära, den familj jag har kvar, kommer att lida om jag överger dem. Det vet jag med säkerhet." Och egentligen vet jag det för att vartenda ben i min kropp strålar av smärta när jag tänker tanken att gå en annan väg. Jag tänker tillbaka på spådomslektionen med Sirius – där vi valt vägar.

"Min väg är den raka vägen."

Han suckar uppgivet och stryker med tummen över min handrygg. "Om du ändrar dig vet du var jag finns. Så vänder han sig bort, klämmer min hand hårt, och vandrar upp mot slottet. Kvar står jag vid strandens kant och känner solens strålar bränna min kritvita hy.

Jag har gjort mitt val.