Kapitel 38

EXAMENSDAGEN

Det har regnat hela natten i högländerna men solen spricker fram tidigt på torsdagsmorgonen. Inom mig är det storm och jag har ingen att bära mig. Kofferten är packad och sovsalen är städad. Jag har kvar den mörkröda klädnaden med guldstrass ovanför kofferten tillsammans med skolklädnaden och den spetsiga hatten. Liksom mig har de andra gjort likadant. Men klänningen Lara gett mig i gåva tycks ha en slags elegans som ingen av de andra flickornas kläder har. Även om jag inte bär upp plagget så bär det upp mig. Jag synar det ovala och rundade rummet.

Årskurs sju har sina sovsalar i Gryffindortornets högsta våning liksom förstaklassarna har sin på första våningen. Alla sovsalar slingrar sig runt sällskapsrummet vars takhöjd når ända upp till torntinningen. Där stormarnas tjut och blixtarnas tunder ekat mellan de kraftiga stenarna i nästan tusen år.

Sovsalens alla himmelsängar i ek har sina rödguldiga gardiner åtknutna i stolparna. Alla fönster är putsade och trots att det är slutet av juni så brinner brasan i den lilla kaminen. Lilys flammande hår löper i stora vågor ner över hennes rygg och dagen till ära bär hon matchande örhängen och halsband i guld. Har hon fått det av James? Hon ler mot mig, men det når aldrig ögonen, och sedan tar hon, Alice och Marlene följe ner till stora salen. Igår åkte alla andra årskurser hem med Hogwartsexpressen och den har ångat sig hela vägen tillbaka till Hogsmeade för att hämta hem de elever som inte har släkt och vänner på plats under examensceremonin. Jag synar mig själv i spegeln ovanför min byrålåda. Dess silverram en ständig påminnelse om att jag inte hör hemma i det höga tornet. Om fönstren var större och man kunde klättra ut ur dem hade jag nog hoppat för längesen. Jag skakar bort tanken och fäster slingor av mitt hår bakom öronen och rättar till häxhatten så att den sitter litegrann på snedden. Ger mig själv ett vågat leende och blinkar med de isblå ögonen så att de svarta fransarna flaxar som över tunn is.

Jag är vacker.

I stora salen är det ett brett tumult av människor som har lyckorus över att sluta skolan och lärarna står förnöjt vid lärarbordet och smuttar på drinkar av olika slag. Professor Snigelhorns röda kinder lyser upp ansiktet under glasögonen ända från ingången till salen. Han är säkert berusad på annat än lyckokänslor. Åtminstone av den bärnstensfärgade drycken i hans glas att döma. Jag ler förnöjt inombords och placerar mig vid änden av Gryffindorbordet. Tänker på mitt flytande flax som ligger nerstoppat i kofferten. Sirius och James skrattar högst av alla i rummet men trots att Sirius skratt ringer i mina öron kan jag inte låta bli att vara glad. En person ska väl vara glad på den sista dagen av sina sju år av skola? Den senaste veckans många håltimmar i väntan på examen har jag ägnat mig åt främst ocklumenering men även legilimens. Ocklumenering i allra högsta grad. Och jag kan tränga bort alla otäcka tankar nu. De i gråsvarta nyanser. Så jag ler åt glädjetjuten och ropen i stora salen som tyst avtar när Professor Dumbledore ställer sig upp.

"Kära elever! Ert sjunde år har fått sitt slut och Hogwarts sörjer förlusten av en så talangfull elevskara. Ni ska bege er ut i världen, söka yrken som ni drömt om i många år, och ta val i livet som bestämmer framtidens riktning. Ni har mött vänner för livet under er tid här på Hogwarts skola för trollkarlar och häxor." Från hela vägen över salen syntes det att Dumbledore, med alla sina välvalda ord, inte kunde låta bli att tala om sanningen. "Jag vill tala om för er att det inte är trygga tider som väntar er", sa rektorn och det märktes mycket väl att han inte menade vuxenlivet.

"Mycket fasansfulla ting sker just nu i trollkarlsvärlden och många av er går osäkra ut i framtiden. Liksom en del av er redan tagit ett mycket hemskt beslut." De sista orden var hårda och han tog ett djupt andetag innan han fortsatte. Inte en blick åt något håll som avslöjade vad den gamle mannen hade vetskap om.

"Jag ber er nu, i denna svåra tid av hot och mörka makter, att söka er till ljuset. Att ni som tagit ert beslut fortfarande har ett val."

Min blick studsade från Dumbledore till Sirius som ryckte på huvudet i vad som verkade vara en ofrivillig rörelse att söka efter någon vid bordet som han inte tycktes se. Tills hans ögon fästes i mig. Mörka av avsky men av något annat likt förbannat. Aningen fortare än han sökt mitt ansikte i mängden vände han tvärt tillbaka det. James höll blicken fäst vid honom och såg sedan mot mig och log ett mycket sorgset, beklagande, leende.

Stämningen i stora salen var tung och om det inte vore för min nya kunskap i ocklumenering hade jag nog fallit genom golvet av luften som verkade ha tappat syrekapacitet.

"Nog om det!" Befall Dumbledore och stämningen verkade lätta ögonblickligen men det var någonting som hängde kvar som en tunn hinna över oss. "Ni som vill söka ett annat öde till mötes kan söka upp era respektive elevhemsansvariga under examensceremonin på Hogwarts ägor. Nu vill jag be er att resa er upp och följa de som varit en del av ert hem i sju år ut på ägorna och söka upp era bordsplaceringar!"

Den gravallvarliga stämningen hängde kvar bland alla elever tills vi kommit utanför entréportarna. Återigen hördes jubel från alla elevhem och vissa sprang mot de uppdukade borden nära svartsjön medan andra kastade sina spetsiga hattar högt och lågt omkring sig för att sedan sätta på sig dem igen. Jag fann snabbt mitt namn vid bordet och satte mig och märkte med ens att våra lärare och elevhemsansvariga varit generösa med både mat och dryck. Här fanns inte bara pumpajuice och honungsöl utan även eldwhiskey och svartalvsvin. Inte mig emot då jag tar ett alldeles för stort glas av det purpurfärgade vinet. Men hur i Merlins namn har de tänkt att eleverna ska ta sig över sjön i den traditionsenliga båtturen? Båtarna är visserligen självstyrande och förhäxade att ta sig genom det lömska vattnet. Men en knappt vuxen trollkarl eller häxa som fått i sig för mycket av dryckerna som gör huvudet till kolsyra? Tanken hinner inte klar innan jag upptäckt namnlappen intill min plats.

Sirius Orion Black.

Glupskt häller jag i mig vinet och hör hur pojkarna närmar sig. Vi sitter ihop allesammans. Som en ödens lott som jag egentligen vet är Professor Minerva McGonagalls skarpsynta öga. Hon borde använt sina glasögon de senaste veckorna. För trollpackan kunde varit blind så vitt jag vet. Den mörka blicken, under de alldeles för vackra ögonfransarna, som ögnat mig i stora salen är om möjligt ännu mörkare när han inser att han blivit tilldelad platsen intill mig. Visserligen sätter han sig ner, och innan jag hinner få ut ett enda ord lyckas jag bita mig i tungan, för han har satt sig med ryggen vänd mot mig. De mörksvarta, toviga, lockarna knappt ovanför skulderbladen. Jag fyller på vinglaset och tömmer det lika rappt igen. Medan eleverna från årskurs sju tar för sig av mat från alla fem kontinenter så ropar Dumbledore upp namn på elever som i tur och ordning får möta honom vid lärarbordet närmast den lilla bryggan som leder ut över svartsjön. Det tar inte lång tid förrän herren intill mig skjuter ut sin stol, med en eldwhiskey i handen och den spetsiga hatten på sned, för att möta Dumbledore.

Han ragglar fram till rektorn vars ögon glittrar under halvmåneglasögonen och ett leende sprider sig i mungiporna på honom.

"Dumblis, Dumblis, Dumblis", tar Sirius till orda i stället för att låta Dumbledore föra talet om honom och lägger armen om den ökända, mäktiga, trollkarlen som är aningen kortare än den fruktansvärt snygga mannen jag älskar så mycket. Professor Albus Dumbledore har en persikorosa trollkarlsklädnad med illgröna stjärnor medan Sirius Black, dagen till ära, är klädd i en svart t-shirt med lila Black Sabbath-tryck och ljusblå utsvängda jeans med skolklädnaden löst omkring sin figur. "Tänk att du, vår rektor, inte relegerat mig för den gången vi- jag…" rättar Sirius sig själv men vinner ett tjutande skratt från resten av marodörerna. "Förvandlade ditt kontor till ett träsk och gav Snigelhornet polyjuice elixir så han blev en padda." Alla elever skrattade och Horace Snigelhorns ansikte blev tomatrött. "Tänk att vi", obrydd om att berätta för alla om att det inte bara varit han på egen hand som hittat på spratt, "exploderade varenda toalett på hela skolan samtidigt som magsjukan gick och alla fick uträtta sina behov i hinkar utspridda över skolan. Medeltiden på nytt!" Sirius slår ihop sitt glas med eldwhiskey mot Dumbledores vinglas så att det klirrar till över havet av elever. "Jag tackar dig ödmjukast för dessa år." Sirius tar en djup klunk och Dumbledore smuttar på sitt vin. Sedan tar han ordet.

"Vi utbringar en skål till Sirius Black, upptågsmakare utan dess like. Men inte utan sina kompanjoner, som vi alla veta vilka de är." Dumbledore klappar den äldste brodern Black på ryggen så han nästan sätter sin whiskey i halsen medan elever busvisslar och ropar högre än de gjort hittills. "Men inte att förglömma, en fantastisk elev och god vän. Som, om det inte vore för hans kamrat James Potter, hade hållit förstaplatsen för främsta elev i transfiguration" Dumbledore räcker över honom pergamentrullen med betyg och skakar hans hand stadigt medan Sirius kastar sin trollkarlshatt högt upp i luften innan den exploderar i ett hav av svarta fjärilar. Fjärilar som fladdrar iväg mot Svartsjöns ände innan de försvinner och Sirius bugar sig djupt innan han kastar av sig trollskarlsklädnaden och återvänder till sin plats intill mig. James skrattar så han får hålla för magen av smärta och Lily ser roat på de två när de kramar om varandra. En bris får mig att huttra till. Högländernas klimat är inte nådigt och till och med en varm sommardag som denna kan kräva ylletröja. Jag är beredd att lägga handen på Sirius axel när jag påminns om hans råa, hatfyllda, blick mot mig och hejdar mig innan jag hunnit lyfta handen. Innan jag ens lyckats röra fingertopparna ur fläcken. Lily lägger inte märke till mig utan fnittrar åt något med Marlene och Alice. Jag tar djupa klunkar ur mitt fjärde glas vin och följer betygsceremonin som om mitt liv hängde på det. Tränger bort de lyckliga rösterna intill mig och hör knappt hur mitt eget namn ropas upp ett par minuter senare. Jag glider fram mellan stolar och människor som verkar ägna mer uppmärksamhet åt sina vänner, mat och dryck nu när marodörernas betygsutdelning skett. Kanske det mest spännande för dagen. Ingen bryr sig väl om korpens sakta, men starka, steg mot rektorns fasta handslag. Han tycks ha insett detsamma för när han talar så talar han bara till mig.

"Utomordentligt arbetat, fröken Raven", berömmer han och skakar min hand lite för länge medan han betraktar mig över glasögonen som tycks sitta på nästippen utan en tanke på att falla av. Ögonen tränger djupt inom mig och väggarna jag lärt mig att bygga upp står i vägen för vad han än letar efter. Han vet lika väl som jag, vilken sida vi båda står på. "Du är en mycket talangfull häxa", berömmer han. Jag nickar och tar emot pergamentrullen han erbjuder. Tar av mig häxhatten och placerar den försiktig på marken intill oss, såsom en del andra gjort.

"Tack", säger jag kort.

"Du har valet att vara rädd om ditt liv och att vårda det väl." Dumbledore rör inte på läpparna utan orden är osagda och jag vet att han planterat orden inom mig. Albus Dumbledore, kraftfull som han är, lämnar inte ett spår ifrån sig av att han läst av mig – trots höga murar och ståltråd över kanten. Jag nickar och vänder mig om.

Jävla gubbe.

När jag återvänder till bordet och placerar mitt hår bakom öronen synar Sirius mig. De andra talar glatt med varandra men hans blick är stålsatt i mig. Jag spänner ögonen lika hårt i honom innan han rycker äcklat på näsan och vänder blicken åt sina vänner igen. Marlene har just skämtat om något och han skrattar högt över alla andra åt hennes, säkert korkade, ord och drar retfullt i den gyllenblonda hårslingan hon råkat doppa i sitt vin. Min mage hoppar ofrivilligt till av svartsjuka och en våg av illamående sköljer över mig. Just som jag ska sätta mig ner och lyssna på de sista eleverna få motta sina betyg tar James tag i min arm.

"Ett par ord?" undrar han och ler mot mig med en sorgsen hint i ögonen. Jag ser allt tydligare nu. Och trots att världen varit alla färger i färgskalan tidigare har ocklumeneringen fått mig att se den i gråskala.

"Naturligtvis, James." Han drar mig undan och jag känner en svart blick bränna i min rygg. Det är säkert den mugglarklädda mannen jag känt så starkt för. Jag tillåter mig själv att låta en suck rulla ut ur halsen. Vi går inte allt för långt från samlingen och kan samtala tyst utan att någon hör oss.

"Visst vet vi om din förlovning till Rosier. Lily poängterade senast igår att det är varför hon inte tänker prata med dig. Hon vet ju vad Snorgärsen och han sysslat med. Och hans mystiska försvinnande från skolan i samband med att sju häxor i Storbritannien försvann… Jag förstår att han har något med det att göra och förstår inte hur du kan lägga det blinda ögat till. Jag är inte dum och det är inte Lily heller. Lily antar att du gått i god för honom och ert kommande giftermål men jag fattar, jag fattar att det är planerat. Och du behöver inte gifta dig med det svinet bara för att din familj tvingar dig Jess. Det är ju din bror som tvingar dig för Merlins skull! Åk inte hem idag. Följ med oss. Sirius är sårad och arg och det är klart jag vet varför. Han älskar dig. Han vill inte förlora dig. Det vill inte jag heller! Ingen av oss vill det."

Jag kan inte låta bli att lägga armarna om mannen med de fyrkantiga glasögonen och det oändligt trassliga och bångstyriga håret. "Åh James, du vet ingenting om det här."

"Jag vet att du ser olycklig ut."

"Jag är redan förlorad", viskar jag och låter känslorna välla över muren. Enbart för min gode vän. "Jag är förlorad för jag är märkt. Ta hand om Lily. Skydda henne."

James backar och sneglar mot min arm. "Så det är sant, som de säger?" säger han lågt.

"Vad säger de?"

"Att en grupp utvalda har ett märke på vänsterarmen."

Jag suckar och lägger händerna över ansiktet. "Det var inget val. Det var en plikt jag föddes in i. Och jag har allt att förlora nu."

James tar tag i mina händer och stirrar mig rakt ner i själen. Murarna spräcks och rädslan i mina ögon chockar honom.

"Du har märket", talar han om för mig som om det inte vore uppenbart. "Men när du har kraften, och jag vet att du inte besitter den nu, så är jag här. Och oavsett vad du tror om Sirius så är han också där. Där för dig."

Jag irriteras av hans oförståelse, både av livet jag är fast i och av vad det egentligen betyder att märkas. Sirius fattade – det var och är anledningen till föraktet han hyser mot mig. "Jag kommer dö innan jag tar valet att byta sida." Han släpper mina händer och jag vandrar tillbaka till min plats. Just som jag går hör jag honom muttra: "Du är en överlevare och jag är där för dig när du inser det."

Sirius är arg när vi återvänder till bordet och det märks att han lägger all självbevarelsedrift han besitter, och det är inte mycket, till att inte skälla ut James framför dem alla. Och i förhoppning om att Black inte ska märka det smyger jag mig in i hans huvud och känner hur hela jag faller isär av de hårda tankarna som finns där. Tankar jag bestämmer mig för att lämna där de är. Jag är en förlorad själ och han hatar mig och kommer att hata mig in i det sista. Det finns ingen återvändo.

Dumbledores röst bryter upp samtalen som avgångseleverna har. "Kära elever! I början av erat sista år här på Hogwarts gav era elevhemsförståndare er chansen att ge en gåva till en av era kamrater som ni håller av och idag avslöjas den gåvan!" Som på beställning får nästan alla elever ett paket framför sig. Till och med jag. Och Sirius förstås men jag förväntar mig att han ska kasta stenen i sjön så fort han förstått vad det är och vem det är från. Jag tar försiktigt upp mitt paket och vecklar upp de noggrant vikna kanterna som snart avslöjar en liten ask med en ring i. En smaragd invirad i korpklor av silver som matchar bandet i silver. En liten anteckning ligger i.

James tänker inte ge mig någon gåva – han har bestämt sig för att Lily ska få gåvan utifall hon inte faller för honom under vårt sista år här på slottet. Vilket är mycket sannolikt med tanke på att vår käre James påminner om ett träsktroll och inte kan tala en mening till henne utan att få hennes nerver att brista. Och Peter och Remus talade om att ge varandra gåvor… Så – du får min. OCH FÖR MERLINS SKULL DET ÄR INGEN FÖRLOVNINGSRING. Jag tyckte bara den var passande eftersom du är en korp. Och om jag ska vara helt ärlig så är du en av mina närmsta vänner och jag värderar dig högt. Jag har ibland trott att jag varit förälskad i dig. Men visst är det bäst om vi är vänner för livet?

Sirius.

Jag håller känslorna i schack bakom murar som murar sig själv högre och högre för varje känsla jag förtränger. Men i djupet av mitt hjärta brister en artär, åtminstone känns det så, och min mage gör mig oroväckande nervös. Jag kan inte hålla allt detta inne? Kan jag det? Ett djupt andetag. Så. Klart att jag kan hålla det inne. Jag vågar snegla åt Sirius håll som placerat kvartsstenen framför sin tallrik med mat. Jag hör och ser hur han knycklar ihop pergamenten som jag skrivit till honom. Förklarat att vi alltid kan hålla kontakten genom våra stenar. Aldrig vara isär. Han kastar det knycklade pappret högt upp i luften innan det transfigureras till aska. Jag är aska. Men han låter stenen ligga där. Och det låter en mycket liten gnista av hopp tändas inom mig.

När det är dags för avgångsturen över sjön, i båtarna vi färdades hit i första gången, annonserar vår rektor att vi ska åka med den vi givit vår gåva till. Fan. Fan. Fan. Merlin's vrede må vara över mig om det är så här mitt liv slutar. Sirius som dränker mig i sjön och lämnar mig åt mitt öde och jättebläckfisken. Jättebläckfisken skulle åtminstone krama mig. Det är aldrig något jag kommer får känna igen. Sirius Blacks armar om mig. Hans varma, stora, armar om min midja när han kysser mig febrigt. Jag önskar jag kunde sjunka genom marken. Eller sjunka ner till svartsjöns botten.

I fjärran står tallarna och granarna i den förbjudna skogen som spjut mot den ljusblå himlen. Dagen närmar sig eftermiddag och solen står högt på himlen. Par efter par sätts i båtar och när Minerva McGonagall ropar upp mitt och Sirius namn blundar jag hårt, tar ett djupt andetag, och höjer murarna. Hon synar oss med ett slugt leende men efter en blick på Sirius anar hon att något är fel och ser aningen bestört för knappa sekunden. Men jag uppfattar det. Och hon har förstått. Men nu är det för sent.

"Ni kan kliva i båtarna, herr Black och fröken Raven", säger hon högtidligt, "och vänta på att alla är förberedda."

Sirius är först i och snavar nästan i vattnet när han ska sätta sig på båtens ena sida. Jag går försiktigt i, känner ruset av alkohol i kroppen, och världen snurrar omkring mig när jag sätter mig ner och iakttar honom. Spritlukten känns tvärs över båten. Han är riktigt full. En önskan om att livet vore annorlunda konstrueras inom mig. Jag undrar om kvartstenen ligger kvar på bordet där vi ätit vår examensmiddag och håller min blick fäst vid Sirius medan han gör allt i sin makt för att hitta något annat att titta på. När båtarna börjar glida över det mörka vattnet vet jag att jag har tjugo minuter på mig att övertyga karln om allt jag knappt vet att jag vill övertyga honom om.

"Sirius", börjar jag och han låtsas som att han inte hör mig. Stirrar upp i det blå och ner i det mörka vattnet om vartannat. "Sirius lyssna på mig. Du har alltid sagt att jag har ett val. Men sanningsenligt så har jag inte det. Min bror är under stor press", jag förbannar mig själv för att jag avslöjar det men det är en sanning jag vet gjort Avery på helspänn, "och jag klandrar honom inte för de hårda ord han ibland öser över mig. Men han är den som varit min mänskliga sköld i hela mitt liv. Han är min familj och den jag älskar mest i hela världen. Jag hade inte valet att ta märket, Sirius, och hade jag nekat det hade jag blivit mördad. Eller torterad till bekräftelse."

Jag talar lågt, för över vatten färdas tal långt och jag vill inte att någon hör mig. Men i alla de andra båtarna skrattas och kysses det gladeligen. Ilskan bränner till inom mig när han fortsätter att ignorera mig och en plötslig impuls att kasta ut honom ur båten med all kraft jag förmår väcks inom mig.

"LYSSNA PÅ MIG!" beordrar jag men han rycker inte ens till. Skänker mig ett enda ögonkast innan han äcklat ser bort igen. "Klandra mig inte, för om jag inte ställt mig i linje så hade fler personer än jag dött. Det finns värre saker än det här Sirius. Och jag föddes in i det, liksom du, men du har haft chansen och inte haft en inre pliktkänsla att följa. Jag är beredd på att erkänna…" Ja? Vad vill jag erkänna? Att herren skapar en fantastisk utopi där vi alla, renblodiga, lever i harmoni? Jag tror det knappast själv.

"Jag måste erkänna…" jag känner halsen klumpa sig. Murarna rivs.

"Vad har du att erkänna, korpfan?" säger han med låg, giftig, ton. "Det enda jag tycks höra är en mygga surra irriterande i mitt öra. Så jävla mycket är dina ord värda. De är så falska och indrypta i lögner att det inte kan liknas något annat än en myggas surrande." Han vänder tvärt bort blicken mot skyn igen. Hans utstrålning är höljd i sorg och ilska. Och mina murar är nere. Jag har aldrig kunnat vara så ärlig som mot han.

"Jag erkänner att jag inte vill det här", säger jag så lågt att jag inte vet om han hör. "Jag har ju sagt hela tiden att jag inte haft något val. Jag kan inte göra något längre. Jag är fast. Jag… Jag."

"Ja, exakt", fnyser han irriterat åt myggan han hatar, "du, du, du. Inte en jävla tanke annat än din egen egoism."

"MIN EGOISM?" ryter jag, "du kan ju inte ens se saker ur något annat perspektiv än ditt eget."

"Jag känner igen en idiot när jag har en framför mig", morrar han och stirrar ner i mörkret.

"Och trots min egocentriska sida så erkänner jag att jag inte vill detta. Men du vägrar tro mig. Du har bestämt dig för att tro på en enda sanning. Din egna."

"För allt jag vet kan du vara i maskopi med din löjliga bror, hans vampyrfru, och resten av anhängarna till din herre och det här är bara ett försök att ta reda på information och få mig att sänka min gard. Skäms du inte, kvinna?"

Jag skrattar ett ihåligt och fruktansvärt kallt skratt. "Du måste vara inbillningssjuk."

Sirius tänder en cigarett med staven och drar ett djupt bloss innan han askar i sjön. Han vilar sina armar på knäna som är brett isär och stirrar på mig genom den tjocka röken som lämnar cigaretten och hans mun.

"Den här diskussionen är färdig. Jag vill inte ha dig i mitt liv."

Och jag stänger av. Höjer mina murar och blickar ut över sjön under resten av båtturen.

När vi kommer ner till Hogsmeade väntar Avery där på mig och Lara. Han är klädd i mörka klädnader och omgiven av en auktoritär aura. Jag kastar en blick mot det röda ånglokomotivet där Lily, Marlene, Alice, Peter, Remus, James och Sirius Black. Men jag styr stegen mot Avery. Och han möter mig och Lara vars arm numera är krokad runt min. Även om mina murar är skyhöga så är det en fågel som pickar på den. Pickar på magkänslan som känns helt fel. Men det är det ingen som märker. Allra minst Avery när han kysser min kind och gratulerar mig. Ännu mindre Lara, med silverringen på fingret, när hon kysser sin man kyskt innan han transfererar oss hem. Hem.