15 juli 1978

Löften

Den tionde juli inväntar Jessica sin partner i östra flygeln i Korpkåken och han är minst lika punktlig som han alltid varit. Som om han inte hade något bättre för sig. Som om hans liv inte var inplanerat i minsta detalj med dödsätaruppdrag och räder. Men Jessica har förberett sig. Övat ocklumenering varje vaken timme och de pauser hon tagit har ockuperats av lära i animagi. Men nu är han här och hennes inre är avstängt för yttre faktorer. Ingen släpps in. Ändå synar de svarta ögonen henne noggrant.

"Visst känns det som gamla tider, Rave- Rosier."

"Ja, visst, Snape." Hon synar hans otämjda, platta, livlösa hår där det hänger slappt över axlarna och den vaxbleka hyn. Det yttre reflekterar hans trötta inre. Om det inte vore för att han dolde sitt inre. Men det syns alltför väl. Och någonstans långt inom henne själv vet hon att hon ser trött ut också. De speglar varandra i sina sköldar.

"Alltid någon som tvingar in mig i ett trolldryckssamarbete med dig."

"Även detta", poängterar hon och släpper den svarta sammetsgardinen hon hållit undan för att låta handen falla från fönstret hon blickat ut genom. Sommarregnet har inte gett sig av på flera dagar. England är sannerligen regnets hemland.

"Och du vet vad allt detta handlar om?" undrar Severus Snape och möter flickans blick. Hon har ett iskallt skal och ögon lika blå som Arktis glaciärer. Kylan närmar sig honom och han gör allt i sin makt för att inte rysa.

"Du behöver mitt blod för en brygd." Hon låter klädnaden falla nerför axlarna till armbågen innan hon klär av sig den och med en snärt av staven flyger den iväg och placerar sig prydligt på en hängare vid dörren till flygeln.

"Och du vet vad den här… brygden som du så fint kallar det, går ut på?" säger han och höjer händerna i en undrande gest. Det är något med gesten som oroar Jessica. Men det kan ingen se.

Hon härmar hans gestikulationer med händerna. "Inte den blekaste."

"Nåja, ska vi sätta igång?"

Och dagarna går. Det omaka paret fortsätter sitt experiment i fullständig tystnad och Severus tillreder brygden som Herren blivit utlovad. Utvinner blod ur vener som tynar bort och finner nya att nyttja. När Jessica synar sig i spegeln är hon blekare än någonsin och de fula, rödlila, ärren från brustna blodkärl täcker hennes kropp. I sin tystnad undrar hon hur länge detta ska pågå. Om detta är vad hon måste genomgå som straff för det onda hon gjort. Som straff för att hon inte tagit rätt val.

Fem dagar senare, när lördagen är kommen, utbyter de ord och Jessica undrar för första gången vad blodet egentligen är till för.

"Vad är vitsen med allt detta? För just nu känns det mest som ett straff." erkänner hon och Severus synar henne från nålen han håller i. Han är ingen helare och hade ingen aning om hur man tar blod från kärl. Men han har lärt sig och nu tycks det gå bättre. Någorlunda. Han är snabblärd.

"Jag vet inte om du är befogad att veta."

"Jag lär lista ut det till slut."

"Du får veta imorgon."

"Imorgon?"

"En gåva, till elixiret jag framställer."

"Gåva…" väser hon när han prickar fel med nålen. Han tar ett fastare grepp om hennes ben och trycker in nålen oförsiktigt.

"Still, Rav-Rosier. Det blir bara värre annars."

"Du framställer något otäckt. Jag känner det på mig."

"Jaså, det gör du?" undrar han och sneglar upp på henne med en allvarlig blick. Tycks säga, om du anar så håll mun.

"Du framställer ett gift."

"Vad får dig att tro det?" säger han och sänker blicken till arbetet han utför. Hon struntar blint i hans fråga.

"Du vet väl om att gift är en kvinnas vapen?" skrattar hon skarpt och vinner en ilsken blick från den unga, mobbade, mannen framför henne. Hon har alltid haft svårt att ta honom på allvar. Pojken som jämt varit försjunken i egna tankar, i tystnad, med huvudet sänkt och inte gjort en fluga förnär… Åtminstone inte som någon märkt.

När han synar henne, med det långa håret slitet från dagarna hon varit en del av hans experiment, hennes ansikte magert, och hyn blekare än någonsin, så känner han inget medlidande. För hon var en gång en del av gänget som såg ner på honom. "Ditt blod är gift, Raven."

"Exakt vad menar du med det? Snorgärsen?" fräser hon och rycker sin kropp från hans grepp. Hans hårda, ilskna, grepp har lämnat röda märken i hennes vad.

"Svart magi rusar genom varenda ven i dig. Det är därför herren nyttjar dig. Du är inte värdefull någonstans förutom ditt blod", väser han och reagerar för sent när hon sparkar honom i bröstkorgen så han faller ner på rygg.

Hon skrattar gällt medan hon ser ned på honom där han samlar sig på golvet. "Och jag kan inte rå för mitt blod, jag föddes sådan. Medan du", han möter hennes iskalla blick och kalla kårar rusar genom honom, "du har förgiftat dig själv."

"Jag tog rätt val och belönas för det. Du kommer att straffas, Raven."

"Du bör passa dig, Snape, för du befinner dig i mitt hem. Mina regler. Och gör du något fel så är du ersättbar. Det är inte jag. Du är bara ett smutsigt halvblod och du förtjänar platsen du har. Golvet omfamnar dig." Hennes röst är likgiltig och när hon vandrar därifrån har hon trollstaven i högsta hugg. Redo för honom om han skulle våga röra henne i hennes egna hem. Hemmet som är bundet till henne via blodsmagi. Uppför alla nittiofem trappor till sitt – nej, hennes och Evans – rum. Det är tidigt, lördagsmorgonen den femtonde juli 1978. Men hon faller utmattat på himmelssängen och sjunker in i en mardrömsfylld sömn.

När hon vaknar vilar en iskall hand mot hennes feberbrända panna och hon slår panikslaget upp ögonen och känner hur kroppen rycker till. Den enda gången murarna inte är ordentligt uppbyggda är när vaket tillstånd slår till.
Karmosinröda ögon blickar ner på henne och vitt hår ramar in ansiktet på betraktaren. "Hur mår du, lillasyster?"

"Jag mår fint, Lara." Jessica reser sig upp från sängen och sätter sig vid dess sida. Lara händer är hopknutna i hennes knä. "Vad är det?"

"Du ser inte kry ut."

"Fint sa jag ju, Lara." Biter hon ifrån. "Sluta krångla."

"Jag vill att du ska veta att det kunnat vara värre än så här. Jag har tagit på mig alla uppdrag Herren velat skicka dig på. Du är trygg här hemma. Även om det tär på dig."

"Värre?" fräser den svarthåriga, märglade, kvinnan och blickar upp mot sin syster med ögon som ramas in av blått. "Det känns som jag aldrig kommer att repa mig", anförtror hon den blonda kvinnan. Allt är tydligen inte så fint som hon försöker intala sin brors fru.

"Ja, värre", upprepar Lara, som verkar trött på Jessicas barnsliga perspektiv på det hela. "Jag arbetar dag och natt för att hinna med allt som Herren begärt av både mig men även uppdrag ämnade för dig." Jessica blickar ner på sina knän. Drar ner en av tröjärmarna över de blåsprängda armarna. Minsta vidröring ger henne blåmärken nu. Och blodtagningen gör henne trött och ger henne yrsel. Varenda kant i huset har mött hennes kropp på ett eller annat sätt och lämnat kvar både gulnade och röda märken. Hon kan inte rå för det, ser inte hindren förrän det är för sent.

Hon svarar inte men lyssnar till allt Lara pratar om, lyckliga saker, Avery, livet. Ringen hon bär som hon anser vara den största gåvan hon fått. En gåva Jessica givit henne. Som låter henne vandra i dagsljus. "Jag har sammanställt helande elixir till dig, Jess. De finns i köket. Hela kallskafferiet är fyllt utav dem. Du kommer behöva dem. Du måste ta dem. Låt inte detta bli ditt fördärv. För även om Herren kunnat sköta detta bättre, kunnat göra det mindre smärtsamt för dig, så straffar han oss båda för att vi valt vårt eget sätt att göra saker och ting på."

"Det lönar sig i slutändan", svarar Jessica och lägger sig ned igen medan Laras hand vandrar upp mot hennes vamra panna och kyler febern.

"Jag har en plan, Jess. Men du måste vara starkare för att orka hjälpa mig med den. Lova mig att du tar elixiren?"

Jessica ser upp på de ständigt skimrande karmosinögonen som glimmar i eftermiddagssolens gyllene strålar. Lara är blek som snö men har ett fylligt leende och rosiga kinder. Isen smälter i Jess ögon när hon blundar och nickar. "Lovar du att allt blir bra?"

"Allt blir bra."