Kapitel 39. Examenskvällen.

Suget i magen slutar omedelbart när tre par fötter möter marken. Gruset knastrar under oss och magin från transfereringen sköljer av mig när Englands varma juliregn dränker mig. Jag får en underlig känsla av att det bara är Avery som kan transferera sig så här nära herrgården vi kallar hem. Uråldrig magi som fäster sig i honom, ger honom styrka. Vi håller fortfarande Avery, eller om han håller oss, i varsin armkrokning och går med raska steg uppför grusgången. Så fort vi kommit uppför de tre entrétrappstegen och genom dubbeldörrarna i svart ek möts vi av Evan. Lara dröjer kvar vid Averys sida men jag skrider plikttroget fram till herr Rosier och lägger armarna om hans hals i en kram. Han kysser försiktigt min kind med armarna om min rygg innan han backar och jag får möta hans blick. De himmelsblå ögonen är en skarp kontrast mot honom som person, men visst klär han i dem.

"Äntligen är du här", viskar han när han återigen kysser min kind. Jag delar inte hans glädje över att vara här. Korpkåken känns mest som fyra svarta väggar som klättrar närmre och närmre mig.

"Äntligen", svarar jag och kysser hans läppar.

"Behöver du hjälp att ta upp din koffert till vårt rum?" undrar han och jag nickar stilla. Kastar en blick bakåt mot Avery och Lara som om jag söker tillåtelse. Avery nickar kort med armen om sin frus axlar medan han kysser hennes panna. Så Evan tar med sig min väska med en snärt av sin trollstav och håller min hand i sin andra. Hans hand kläms av ringen han gett mig för jag hamnar jämt två steg efter och det känns som han drar med mig. Och knappt har vi hunnit komma innanför dörren innan min koffert hårt träffar golvet så jag tror en planka brutits av. Han trycker sina händer om mitt ansikte och kysser mig frenetiskt med hård, blöt, tunga alldeles för långt in i min mun. Jag låter min ocklumeneringslära höja murarna. Och det är så svårt, för känslor går att gömma – går att dölja. Men beröring och fysisk kontakt? Hur försvinner man bort från det? I ett tappert försök tänker jag på jättebläckfiskens tentakler i min mun… Men det var tydligen fel taktik. Så tänker jag på Sirius men det river ner mina murar och får mitt hjärta att slås isär av sorg. Nej, jag får finna mig i det här. Men han slutar till sist och placerar sina armar om min midja innan han lyfter upp mig och stirrar upp på mig. Jag möter hans blick och kan inte låta bli att känna mig glad av hur han tittar på mig, hur han ser mig. Ögonen lyser och leendet är halvt men äkta. Han har verkligen förälskat sig i mig. Jag placerar en kyss mot hans panna innan han släpper ner mig igen och just som han ska bete sig som jättebläckfiskens tentakel öppnar Lara dörren. Jag vet inte om det är i förberedelse för tentakeltungan eller Laras plötsliga uppenbarelse som fått mina lungor att sluta syresättas.

"Kom, syster, vi gör oss i ordning för kvällen!" tjoar Lara, springer in, och lägger dödens grepp om min vrist. Kylan får mig att andas igen och hon tar mig ur rummet. Jag ser ursäktande tillbaka på Evan när Lara släpar mig uppför trappor mot Averys och hennes rum. Det påminner om en helt egen våningslägenhet.

Det är tre gånger så stort som mitt nya rum, och bara det är ett stort rum i sig, och är inrett i ljusa nyanser av silver och grönt. Golvet är vitt och väggarna svarta. Himmelsängen är överöst med kuddar och schäslongen vid soffgruppen är en djupt smaragdgrön sammetspjäs. Liksom tillhörande soffgrupp. I brasan brinner en eld och vid Averys sovrumsskrivbord står en uppstoppad korp.

"Åååh, visst är den fin, Jess?" säger Lara och dansar över som en älva och stryker de skimrande fjädrarna. Det ser nästan ut som korpen ryggar tillbaka men det måste vara en synvilla. En rumsavskiljare i guldpatinerad metall snirklar sig krokigt som grenar och löv. På andra sidan står ett tebord och två lika metalliskt lysande stolar. Där står en kopp, till mig förmodligen, och en bägare som inte avslöjar sitt innehåll. Men jag har mina aningar.

"Vad är det vi ska göra oss iordning för?" undrar jag när Lara placerat mig framför ett sminkbord i svart ek. Spegeln speglar oss båda och chockar mig. Innan Lara hunnit svara på min första fråga utbryter nästa. "Du syns i spegeln! Varför?"

Hon skrattar tafatt. "Det är ringen du gav mig i bröllopspresent. Den är bra för mycket. Som ikväll exempelvis, vår Herre och vår bekantskapskrets kommer på en middag som anordnats av mig, genom Avery."

Jag synar min spegelbild, aningen blekare än innan, och funderar över vad det kommer att betyda. Klarar jag av att hålla charaden uppe? Låta murarna stå emot allt vad det innebär att äcklas av deras åsikter och kommentarer? Klarar jag av att inte vara transparent gentemot Herren? Lara tycks ha gissat sig till mina tankar.

"Den här", säger hon tyst och betraktar silverringen. "Döljer delvis vem jag är, vad jag är. Och jag kan lova dig att det är inget jag skäms över – men jag är rädd att det är till min nackdel om många får veta. Men Jess", hon synar mig genom spegeln. "Den gör mig svår att genomskådas men den gör det lättare för mig att genomskåda andra."

Jag tar ett hackigt andetag och tar ett grepp om hårborsten. Vinet får mina nerver att darra. "Jag ser vad du känner bakom ocklumeneringens sköld."

"Vad ska du göra åt saken?" fräser jag fastän jag bakom dem är vettskrämd för vad det kan betyda.

Hon lägger en hand på min axel. "Jag kommer aldrig att döma dig Jess. Du är plikttrogen men Evan är inte rätt för dig."

"Evan är snäll", säger jag skyldigt.

"Du saknar tillhörighet. Jag vet det för jag ser det", menar hon och placerar sina blonda slingor bakom öronen med de välmanikurerade fingrarna.

"Jag är här."

"Fysiskt ja. Men ditt inre längtar efter James, Lily…" hon pausar och ser mig rakt i ögonen igen efter att ha betraktat sin vackra hälft i spegeln. "Allra mest Sirius. Som du känner dig besviken på."

I ett försök att låta murarna avskärma även henne, blundar jag. Is rinner nerför ryggen över faktumet att Lara vet. Vet att min lojalitet sviktar. Jag är osäker på om jag själv vet det.

"Skada mig inte", viskar jag till sist när sköldarna rämnar. Jag vet inte om jag själv tappat greppet om dem eller om Lara tvingat ner dem. Hon vänder mig tvärt om och omfamnar mig med sin kyla.

"Aldrig, Jess. Du är min syster nu. Jag kommer aldrig att lägga en hand på dig och jag tänker inte låta någon röra dig förrän jag ställt mig i vägen och tagit smällen."

"Men…" säger jag och känner halsen klumpa sig. Jag tar modet till mig och känner lukten av död och rosor i hennes blonda hår. Lyfter mina murar. "Dödsätarna skadar alla", säger jag till sist med en orubblig ton.

"Inte dig Jess. Du är ovärderlig. Du är ett renblod."

"Det är fel."

"Det får du aldrig säga."

"Skadar du mig då?"

"JESS!" ryter hon och trycker från mig lite hårdare än menat. "Jag kommer aldrig att skada dig. Aldrig. Oavsett vad. Men du får inte säga det. Håll det inom dig. Öva på ocklumeneringen."

"Jag vill inte hålla det inom mig. Jag vill skrika åt världen", avslöjar jag när hon släppt mig och min blick faller på våra skor.

"Det finns en sak till, förutom ocklumenering, som hjälper."

"Vadå? Hoppa från korptornets högsta punkt?"

"Att bli en animagus."

"Jag var inte bra på transfigurering."

"Du har det i släkten, Jess. Jag har ett par böcker jag tror kan hjälpa dig."

"Kommer det att hjälpa mig?"

"Det kommer få dig att känna dig fri när världens tyngd läggs på dina axlar."

"Jag vill inte ha världens tyngd på mina axlar. Jag vill vara ifred."

Hon vänder om mig mot spegeln igen och drar försiktigt borsten genom det korpsvarta håret. Flätar ett par slingor och använder sin stav för att ge dem en mjuk lockning innan hon släpper lös dom igen. Det skapar textur i håret och när hon trär i diamanter här och där ser jag ut som en glittrande alv. Jag påminner om Lara och hennes skönhet. Till slut tar hon upp rouge och borstar över kinderna på mig. Helt plötsligt ser jag levande ut. Hon ser ut att vara fylld av tankar. Det är något med hur hennes ögonbryn är hopkrupna och näsan underligt skrynklad. Till sist tar hon ett påhittat andetag.

"Jag ska ordna så att du får vara ifred. Ingen press", säger hon förteget. "Jag löser det."

Jag nickar med visst tvivel och lägger min hand på hennes där den vilar på min axel.

"Tack, antar jag", det låter blygt och kanske är det så det känns.

"Men nu, nu får du låtsas som att allt är bra. Du behöver något elegantare. Vilken färg tycker du om?" undrar hon och får ett strålande vitt leende. Tänder är något spetsiga i hörnen men hon ser charmant ut som vanligt.

När jag är tyst höjer hon på ett ögonbryn och snurrar en hårtest runt sitt finger. "Jag vet inte?"

"Rött då? Det var trots din färg i sju år. Och med ett rött läppstift till det lär allas blickar vara på dig." Hon märker hur mina ögon spärras upp. Ler finurligt och skrattar lite. "Deras blickar kommer vara på dig men de kommer att se utsidan – inte insidan. Det är det som är så fantastiskt med att ändra på utseendet. Man drar uppmärksamheten åt någonting annat så att det i periferin kan glida i skymundan."

Jag nickar. "Rött får det bli då."

"Det var egentligen inget val, jag valde ut en röd klänning via Twilfitts & Tattings månadskatalog förra veckan", säger hon och lockar till sig den ur sin vidöppna, överfyllda, garderob. Framåt svävar en mörkröd klänning utan ärmar och runt bysten tycks din slingra sig som rosenblad placerade ovan varandra. Lara känner mig verkligen väl, visste att jag skulle gå med på hennes val, och jag har aldrig underskattat hennes känsla för stil. Hon låter den röda klänningen stanna vid mig medan hon kilar in i sin garderob. Den fylliga röda kjolen går ända till fötterna och tycks släpa minimalt i marken. Den påminner om en jordgubbe. Efter en minut kommer Lara ut. Iklädd silverstrass med gröna linjer som snoddar sig runtom hennes varelse.

"Lara?" frågar jag istället för att sitta tyst och häpna över hur fantastisk hon ser ut. Med en snärt av staven sätter hennes hår upp sig i en ordnad frisyr och märket lyser stark i kontrast mot både hennes hy och hår samt klänningen.

"Ja?"

"Jag har aldrig frågat men jag är nyfiken", tvekar jag.

"Om vampyrismen i familjen?" skrattar hon och tycks road, åtminstone vad glimten i hennes ögon avslöjar. "Min vilja är lag."

"Hur fungerar det? Lord och Lady Crowley verkar så… Uråldriga."

"Lady Crowley är född 1632. Som Isobel Gowdie. Hon brändes på bål."

"Isobel Gowdie!" tjuter jag och lägger händerna om min mun. "Hon är ökänd!"

"Hon blev vampyr i sextioårsåldern. Vilket förklarar utseendet."

"Och din far?" flämtar jag.

"Aleister Crowley."

Återigen får hon mig att lägga händerna för munnen i ren och skär förvildelse.

"DEN CROWLEY?" utbrister jag.

Hennes ansiktsuttryck blir genast till sten. "Just densamme."

"Men födelseåren?"

"Stämmer inte. I och med att han varit involverad i samhället har han varit tvungen att starta nya alias för varje sekel. Han är hundra år äldre än mor."

"Min vilja är lag", kopierar jag orden hon sagt för ett par minuter sedan.

"Thelema", nickar hon. "Din vilja är lag, kärlek är en del av lagen som ska upphöja din vilja ty viljan är av störst vikt. Du är en stjärna och din egen vilja är av störst vikt för dig oavsett konflikt till andra. I allra enklast förklaring: Jag gör som jag vill för jag har rätten till det."

"Indoktrinerat och klart", säger jag ocensurerat och vinner ett leende. Lara gillar när jag är på hugget.

"Jag är uppvuxen med det."

"Men… Om de varit vampyrer i alla dessa år?"

"Jag är adopterad", skrattar hon och himlar med ögonen. "Eller kidnappad kanske."

"Men Alasteir Crowley är känd för sin satanism och sina barnamord!"

"Alla häxor är kända för sin satanism och barnamord", kontrar Lara.

"Falsk propaganda", poängterar jag. "Men det är ökänt att Crowley dansade med väsen från mörkret och offrade barn till djävulen."

"Barn som kidnappats men inte besatt den sanna gåvan och tillräckligt stark magi offrades. Jag klarade mig tydligen."

"Det är jag tacksam för", säger jag lågt och ler mot henne.

"Lord Crowley är av fast tro att Herren är djävulen han längtat efter i alla dessa år. Han är i extas över den här möjligheten och kommer inte vackla. Men liksom alltid, kommer han att vara diskret och agera i skuggorna." Hon hämtar en kopp te till mig och serverar den på ett tefat.

"Men varför?"

"Eftersom de båda är narcissister."

Jag, som just tagit en klunk av teet, sätter i halsen.

"Det där får du aldrig säga till dem", väser jag.

"Lord Crowley kommer stupa för mina händer", säger hon dovt med mörkret virvlandes i ögondjupet. "Han är en galenman, alltför precis och exakt, och världen kommer brinna i hans grepp."

"Varför bryr du dig?" undrar jag och sippar vidare på mitt te.

"Världen är vacker. Och jag vill uppleva den med Avery. Han är under stor press, som jag sagt förut, men med mig är han en klippa. Ett hjärta av guld. Jag kan inte stå och se på medan han blir en general som dras isär moraliskt för var dag som går. Jag måste göra någonting."

"Det är inte min lojalitet som sviktar", påstår jag djärvt.

"Du har ingen lojalitet", säger Lara och dricker djupa klunkar ur sin bägare. Vätskan färger hennes läppar rosa och tänderna får skarpa röda kanter.

"Du önskar att jag hade det", säger jag men det är menat som en fråga. "Så att vi kan stötta varandra i vår illojalitet."

"Kanske det."

"Jag har inget att tillföra. Det har du."

"Tror du idioterna lyssnar på ett mörkt väsen såsom jag? En blodtörstig vampyr, uppfostrad av Alasteir Crowley."

"Så jag är din pjäs."

Hon suckar ljudligt och lutar sig mot stolen jag sitter på, händerna hårt klämda om stolsryggen. "Det är inte hur jag vill gå tillväga. Jag vill att det ska vara ditt val och någonstans tror jag vi delar uppfattning om vad som är rätt och fel i vår värld."

"Jag orkar inte, Lara."

"Kanske inte nu."

"Jag vet inte om jag någonsin kommer att orka."

"Så länge vi båda delar blod kommer jag alltid att skydda och upphöja dig. Ge dig av min styrka", lovar hon och reser på sig igen. "Vem var det som dog och återuppstod starkare?"

"Jesus Kristus."

"Lämna det trasiga bakom dig och blicka framåt."

Sju månader tidigare var de tretton dagarna i gravens tystnad ett fruktansvärt lidande. Men jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka. Hellre Ravens herrgård i London än här. Här där det kryllar av dödsätare. Det känns i atmosfären och luften osar av svart magi. Det är vänstra flygeln från entrén som är uppdukad med fyra sorters bestick, liksom fyra tillhörande tallrikar. Tre glas och en kaffekopp i kinaporslin, härstamning sedan handelsvägen gick över landsväg och inte sjöväg. Allt är vitt. Förutom de mörka väggarna som ständigt burit samma kulör. Det är som att kåken till synes är oföränderlig. Men Lara gör sitt bästa för att känna sig hemma. Och jag har placerat vårt samtal långt, långt bakom mina höga murar. Det är uppdukat för säkert fyrtio personer. Än så länge konverserar jag lågmält med Lara om ingenting medan vi båda betraktar vår omgivning i symbios. Yaxley är där, liksom Dolohov. Rosier och Avery. Malfoy, bröderna Lestrange. Herren är inte här än. Snape talar med McNair. Narcissa och Bellatrix ser ut att ha en dispyt. Det är flera jag inte känner igen. Men av kvinnorna är det jag, Bellatrix och Lara som bär märket. Och ärmlösa klänningar för att visa vår allians. Nott dyker upp ihop med far och son Mulciber. Travers kommer strax därefter. När Wilkes kommer hälsar han och Avery glatt på varandra, de var trots allt klasskompisar på Hogwarts och trots att Avery och Lucius hängt tätt ihop sedan dess har Wilkes inte riktigt tagit sig lika långt. Vad jag kan minnas var han inte särskilt duktig.

Som att det hade behövts.

Här är vi alla av samma tillhörighet.

Det lär bli en fantastiskt trevlig kväll.

Till sist är all fyrtio platser ockuperade. Vår förrätt är serverad och alkoholen jag intagit, per automatik av tillfälligheten som kräver det, stannar låst i en låda bakom murarna. Mitt sinne är nyktert men jag får hjälpa min kropp att fungera. Det kräver mycket viljestyrka. Vid ena huvudänden sitter Herren, vi hans högra sida sitter Lucius. Vid andra änden sitter Avery med Lara vid sin högra sida. Det känns viktigt att Avery och Herren sitter mittemot varandra. Som i ett samförstånd att de just i detta hus delar värde. Det är något Herren verkar värdesätta. Tradition hos de heliga tjugoåtta familjerna. Så plötsligt talar Mörkrets Herre. Hans röst är låg men varenda konversation i rummet dör ut. En effektiv metod för att få människor att lyssna, uppenbarligen.

"Jag vill be att få gratulera våra tillskott, om än inte nyligen, som äntligen kan få bidra till revolutionen", säger han och höjer ett glas. Det är inte alkohol i. "Och även på en skola som dåren Dumbledore driver så är era betyg exceptionella med Utomordentligt i varje ämne." Men han hejdar sig och fäster blicken i mig. Murarna är höga och jag gläds inombords över att jag inte känner mig så transparent han en gång fick mig att känna. Aldrig mer.

"Fröken Raven", säger han fundersamt, "hur kommer det sig att du bara fick ett Över förväntan i Försvar mot Svartkonster?"

Jag rodnar ofrivilligt men det syns inte under all rouge. Han tycks veta exakt vilken anledning det beror på men vill bevisa en poäng i att jag är en av hans rekryter. Är jag så värdefull för honom? Jag mumlar till svar. "Min förmåga att använda svartkonster överstiger försvaret."

"En gång till", säger han skarpt och murarna mullrar inombords. Han är duktig.

"Mina svartkonster är kraftfullare än försvaret", säger jag högt och tydligt så att han ler. Jag hör hur folket runt bordet mumlar uppskattande.

"Vet du vad det beror på?" frågar han.

"Ja. Min trollstav. Den består av idegran och draksträng, är tretton tum och delvis böjlig."

Mörkrets Herre skrattar och trots mina skyhöga betongmurar sprider sig kalla kårar längs min rygg.

"Din bror är mycket förmögen till att använda svartkonster han ock", påstår Herren. De kalla kårarna försvinner men klumpen i magen ter sig hårdare. Men hur fysiskt illa jag än mår visar jag det inte. "Hans trollstav liknar din men har ett korpöga som kärna. Mycket av er familjs magi rinner i erat rena blod. Därifrån kommer styrkan och viljan till svartkonst. Det är en del av dig unga fröken Raven. Omfamna det."

Jag nickar och ler mitt bredaste leende. "Självfallet, min Herre."

"Och Lara!" stämmer han upp. "Lika talangfull är du. Det är en mycket särskild gåva du bär på din hand." Lara reser sig upp och niger graciöst. Hon vet exakt hur hon ska te och röra sig. Hon håller smickrat upp handen med sin giftemålsring.

Herren avhyser handen. "Du vet precis vad jag menar. En mycket speciell gåva", säger han barskt och hon höjer roat sin andra hand där silverringen glittrar i stearinljusets sken. Solnedgången nalkas och sprider ett varmt sken över rummet. Hon fullkomligt badas i solljus.

"Ja, min Herre. Jag värderar den högt."

"Sitt."

Hon niger återigen och placerar sig vid Averys sida och lägger sin hand på hans. Han tar ömt hennes hand och kysser den kyskt.

Det är en speciell kväll.