Kapitel 40.

Sommarregnet faller tungt över landskapet. Hela veckan har solen värmt England och The Daily Prophet poängterar att det kan ha varit och fortsatt bli den varmaste sommaren på tjugo år. Trädgården står i grönska och syrenerna blommar i purpur och violet. Luften är fräsch och smeker min hy då jag öppnar fönstret. Det är en småkylig vind som får de tunna mörkgrå gardinerna att svaja och knottrorna spricker fram på mina bleka armar. Jag har hållit mig inne trots värmen. Inte haft någon lust. Avery är knappt hemma och de få gånger jag märkt av Laras närvaro har varit sent på nätterna. När solen sedan länge skymt. Hennes klackade steg ekar när hon går uppför trappan och slinker in på Averys kontor. När ingen är här ser jag vilka böcker hon gått igenom och ingenting förvånar mig. Det kan handla om att en titel är ställd i fel ordning. Far skulle aldrig gjort så. Naturligtvis får Lara var där. Men hon tycks inte vara medveten om de oskrivna reglerna. Åtminstone inte de jag strukturerat upp för mitt inre. Och jag är så förvirrad över vem hon är. Hon läser böcker om svartkonster, har typiskt råkat vika sidor där hon läst – som om jag inte skulle märka det, eller är det meningen? Att jag ska snubbla över det och säga något avslöjande eller dumt. Och det handlar om vampyrism, barn och barnamord. Isobel Gowdie. Hon hade även slagit upp något underligt, horelux? Som handlade om att slita själen i stycken för att leva längre. Mina tankar är på högvarv över varför någon skulle vilja det. Hon har även fokuserat sina sena kvällar på att studera animagi. Något som får mig att tro på hennes sanna vilja till att hjälpa mig. Eller är det återigen ett trick?

Jag förstår mig inte på min brors fru.

Hon är alldeles för underlig.

Men jag tycker om henne och någonstans inombords känner jag tillit till henne. Långt ifrån i alla lägen – men i dem som räknas.

"Jessica."

Jag vänder mig om, beredd på det värsta trots att jag genast känner igen rösten. Averys hår faller över pannan på honom, otämjt och vilt, och han ser trött ut. Mörka ringar märker hans ögon och får dem att sticka ut mer än någonsin. De blå ögonen har ingen färg.

"Hej", får jag ur mig. Använder mig av cement för att stapla tegelstenarna i mitt inre. Bygger murar högre och högre. Fullt medveten om att det inte är propert och korrekt att tilltala min bror med ett simpelt hej.

"Du och jag ska tala, lillasyster." Avery är full av allvar och om inte murarna höll på att bygga upp sig själv hade min hals pulserat i sväljande, min blick hade flackat oroligt. Vad i Merlins namn pågår nu?

"Självklart, storebror."

Han nickar åt ett annat håll och jag lämnar fönsterregnet bakom oss och hör hur fönstret smälls igen så glaset skallrar när Avery viftar med sin stav. Han vandrar nonchalant, annorlunda, och hans klädnader är inte riktigt på rätt plats.

Han leder mig in i ett av korptornens rum, bord med två stolar. Drar ut den ena stolen så att benen skrapar ljudligt i stenarna som håller rummet uppe. Han gestikulerar hårt åt mig att sätta mig ner och jag gör ljudlöst som han säger. Rör mig som en skugga i direktionen han manar mig åt. Sen sätter han sig släpigt mittemot mig, hopbiten käke, och fräser när hans rygg snuddar stolsryggen. Han flänger upp fönstret och tänder frenetiskt en cigarett samtidigt som han sliter sig i luggen. Han har ont, jävligt ont. Mina murar tornar sig högt och det enda jag kan tänka på är allt ont han gjort mig, istället för allt bra vi haft. Men någonstans bortom murarnas skydd minns jag hur han tagit stryket och misshandeln istället för mig och när regnet blåser in genom fönstret och blöter hans hår ser han än mer luggsliten ut. De lila märkena längs hans hals och längs vänster kindben syns nu. Som om de plötsligt uppenbarat sig för att blodet slutligen nått dit. Han tar ett djupt bloss på cigaretten, askar över det dyra bordet i aspträ, och tittar djupt in i mina ögon med sina känslolösa ögon.

"Ser du vad du gjort?" andas han hopbitet, som om det hade smärtat honom att tala högre. Mina läppar glider isär och jag ska precis svara när han avfärdar det med en snärt av handen som håller cigaretten, rök slingrar sig från toppen. Tänk inte på Sirius. Tänk inte på Sirius.

"Herren kan inte straffa Lara så han straffar mig", erkänner han och mina murar svajar ostadigt. Just som jag ska svara öppnar han de spruckna läpparna igen för att släppa ut rök från blosset han tagit – pratar i samma veva. "Din plikt är hos vår Herre. Inte hos min fru."

"Jag har aldrig bett om något", tänker jag men är tyst, tittar ner.

"Titta på mig", fräser han och jag tvingar mina ögon till hans men han stirrar ut genom fönstret. När han vänder sig mot mig igen har ögonen känslor. Men inte av den goda typen. Men han hade ett svagt ögonblick och jag kan inte klandra honom.

"Du skall göra vad än Herren ber. Det är av allra största vikt."

Jag suckar och låter en tegelsten falla från muren, som för att visa min svaghet och spegla honom. Ett trick för galleriet. "Jag har ingen ork."

"Vad har han bett dig om?"

"Inget."

"Så vad exakt är det du inte orkar?"

"Allt och inget", sväljer jag.

"Du ska prestera och herren besöker dig idag."

Jag tappar ett par tegelstenar i min mur och tappar fotfästet för ett ögonblick. "Jag gjorde inget val."

"Kämpade du emot? Gjorde det ont?" skrattar han falskt och drar in luft mellan tänderna när skrattet får hans kropp att reagera i smärta. Ögonen skiner för ett ögonblick upp i ren och skär rädsla.

Jag viskar och fångar hans blick när han saftigt smackar upprepat på cigaretten så röken omöjligt kan få plats i hans lungor. "Exakt vad hände?"

"Det kändes som en evighet. En tidlöshet utan dess like. Omöjligt antal glödgande, sylvassa knivar skärandes genom mitt skinn, min kropp, min själ. Jag brann i helvetet och reste mig upp."

Jag sväljer i chock av hans brutala ärlighet. "Herren har aldrig sökt upp mig."

"Lara har stått i hans väg. Hindrat honom varje stund han försökt."

"Hon är honom pliktskyldig."

Avery skrattar igen och det är så hemskt olikt den välkammade, välartikulerade, välartade renblodsbrodern jag känner Avery som. "Du förstår inte, Jess. Du förstår inte vad den ringen har för värde."

Jag iakttar honom när han skjuter iväg fimpen ut genom fönstret, ut i det ösande sommarregnet. Den varmaste sommaren. Vädret instämmer inte och jag, jag har aldrig känt mig så kall.

"Undvik honom inte, lillasyster. Du måste träffa Herren."

"Jag har inte undvikit honom."

Han tänder ännu en cigarett och påminner alldeles för mycket om Sirius. Helvete. Jag böjer mig ner och plockar upp de imaginära tegelstenarna, bygger på min mur och förbereder mig. För att träffa Herren.

Och innan jag hunnit ha betänketid forcerar en tegelsten i mitten av muren ut sig och ifrågasätter allt jag trott om Lara. Är jag bara en nickedocka för henne, att manipulera för att få utlopp för sina egna behov? Eller försöker hon sanningsenligt att skydda mig, i tacksamhetsskuld? Jag vet inte om tacksamhetsskulden eller manipulationen är att föredra.

"Herren är här om tio minuter. Du ska möta honom i östra flygeln."

Jag flämtar – jag har aldrig varit där. "Självklart, storebror."

"Jag förväntar mig mirakel från din sida, Jessica. Herren är mycket intresserad i vad du har och kan komma att åstadkomma."

Han blossar på sin cigarett, lila svullnader uppenbarar sig mer för varje ögonblick som går, och ser miserabel ut. Hade vi kunnat skratta ihop med mina vänner från skolan i stället? Är de lika miserabla som vi? Har Avery ångrat sig? Tankarna muras in med omsorg. Jag är blank. Nickar åt Avery och känner mig för en gångs skull som hans överman – överkvinna.

Östra flygeln är makabert kal och otroligt svart i sina färger. Eller avsaknad av färger. Det är inte svårt att hålla tankarna i schack. Att vara neutral och oläslig. Jag skrattar i min ensamhet och det ihåliga ljudet studsar mellan väggar. Ett enda långbord är placerat i rummet med alldeles för många stolar. När eldstaden flammar upp och meddelar en ankomst genom att sprida sitt gröna sken över rummet rör jag mig inte ur fläcken där jag står och blickar ut ur fönstret, händerna knutna bakom ryggen.

"Du är en mycket svår korp att fånga, Fröken Raven."

"Det var inte min mening, Herre."

"Eller ska jag i stället erkänna att du är en mycket svårläst kvinna, Fru Rosier."

"Ingetdera, Herre." Jag vänder mig om och möter hans blick. Redo för att bli läst, men det sker aldrig och han får mig inte att känna mig transparent. Han sitter på hörnkanten av bordet med ena benet dinglandes över kanten och andra på golvet, händerna knutna runt sin stav. Hans hår är ordnat och hans blick rödglödgad.

"Jag ser potential i dig", säger han avskalat. "Men jag tillåter inte olydnad. Därför blev din bror straffad."

Jag håller det osagda inom mig: Det var inte hans olydnad, utan din brist på kompetens.

"Det är en synnerligen märklig ring Lara Crowley Raven bär. För att inte tala om vad hon är. Men som du säkert förstått, eftersom jag ser hur du analyserar din omvärld, så har det att göra med hennes fars gränslösa stöd. Jag är inte en galenman, fröken, även om tidningarna och pöbeln gärna benämner mig så", säger han, "och jag förstår vikten av att straffa rätt personer för fel de begått." Visst påminner han om en aristokratisk politiker med sitt välordnade yttre, sina väl valda ord och sina följeslagare.

"Jag kan inte straffa dottern till mitt allra största stöd. Det är en riskfylld affär."

Jag nickar, händerna fortfarande knutna bakom ryggen. Läpparna ett smalt streck och det svarta håret böljandes över ryggen, lockarna fästa bakom öronen. Gardinerna till mitt inre fördragna bakom fönstren mina ögon befinner sig. Ser han det – eller tror han att jag är apatisk?

"Jag har hört mycket om dina sällsynta förmågor för svartkonster", avslöjar han med samma glödgande blick, slickar sig hungrigt om överläppen, och jag vet inte om jag ska böja mig ner och spy över mina fötter eller slukas av den hungriga blicken. Det är inget sexuellt eller sensuellt över ögonblicket. Bara en extrem fascination av potent magi. Det upphöjer mig och i extas ler jag ett illvilligt leende.

"Min Herre. Vad kan jag stå till tjänst med?"

"Allt jag ber dig om."

En nick åt hans håll och han reser sig plötsligt i ett graciöst svep och placerar fot framför fot tills han är framme vid mig. Luften kring honom osar av mörk magi och pest. Jag tvingar mig själv till ett uttryckslöst minspel.

"Du tillhör kretsen som Travers, Lestrange och Yaxley just nu är en del av."

Jag nickar, funderar över om det är meningen att jag ska fråga något.

"Fröken Raven, ni ska bege er till Sverige och återhämta en person åt mig."

Nu är det meningen att jag ska fråga något. "Vem?"

"Den svenska trolldomsministern."

Jag nickar återigen, tveksam till om det ser inövat, patetiskt, eller militärt ut.

"Var ska jag möta upp Yaxley?" frågar jag då han är den äldsta av oss. Mannen jag delvis fruktar, dels respekterar, för hans disciplinära metoder och beteende. Han har ett lugn få behärskar i svåra situationer.

"De möter dig här. Du är ansvarig för uppdraget."

Jag biter mig i tungan för att inte sätta mig emot det Herren sagt. Biter mig i kinden för att inte ifrågasätta. Kniper ihop mina tänder för att inte reagera.

"Jag förstår." Han nickar kort en gång och försvinner sedan iväg mot eldstaden, kliver in i den och försvinner utan ett ord.

Vad i Svartsjöns djup var det där? Jag är avslöjad, genomskådad. Han vet exakt och vill bevisa en gång för alla vart Jessica Ravens allians och sympatier finns. Så fort den gröna elden krupit ihop till ingenting rämnar hela min värld, muren exploderar i tusen bitar som slår mot mitt inre och jag flämtar, gråter, suckar, högt när tegelstenarna kastas in i alla känslor och minnen jag trängt bort. Han behövde inte ens se in i mig för att veta. Med handen för hjärtat, för bröstbenet, rör jag mig de nittiofem stegen upp till mitt sovrum. Inte ens det en fristad. Väl innanför glider jag ner på marken i full panik och gråter så att plankorna under mig blir vattenskadade.

Det här återhämtar jag mig aldrig från och jag kan redan se tidningsrubrikerna framför mig. Dödsätare, ledd av ung kvinna begåvad i svartkonster, kidnappar Skandinaviens mäktigaste trolldomsminister. Sirius skulle veta, sen skulle alla veta, och det skulle aldrig finnas en väg tillbaka. Herren behövde inte ens se genom min själs fönster för att veta mina hemligheter och innersta drömmar och funderingar.

Jag är dömd och plankorna smakar trä mot min mun när mitt medvetande drifter iväg i mörker. Tre dagar senare vaknar jag mot samma hårda trägolv, utsvulten, med en migränattack utan dess like.

Precis som om tusentals tegelstenar kastats mot mitt huvud.

Thelema: Jag gör som jag vill för jag har rätten till det.

Kanske i ett fritt samhälle, i en fri organisation. Jag har sålt min själ till djävulen, fast gratis. Nej, inte ens det. Han sträckte sig efter själen, snuddade vid den, och ryckte åt sig den innan jag förstod vad som hänt.

Det är då det slår mig. Han manipulerar allt i sin väg och hans särskilt beaktade beteende mot mig har sina orsaker. Åtminstone enligt min bok i ocklumenering.

Tre dagar? Det är sjätte juli idag. Idag kidnappar jag Sveriges trolldomsminister, imorgon gifter jag mig. Nej, jag måste ha en plan. Bevisa att detta är genomtänkt. För någonstans långt inom mig lyckas jag skänka tankar åt Avery, hur märglad och krigshärjad han sett ut i skenet från juliregnet, genom cigarettsmog, med blåmärken över hela sin själ.

"Harlow!" vrålar jag, fortfarande med ansiktet hårt pressat mot plankorna. En hög smäll signalerar min alvs ankomst.

"Fröken Raven! Tillåt mig att hjälpa er!" tjuter han och ska precis ta tag om mina axlar för att räta på mig. Jag vrider hastigt på huvudet och stirrar ner i själen på den fula lilla husalfen.

"Jag vill att du skaffar fram exemplar av The Northern Prophet till mig. Från den förste januari till idag."

"Självfallet, fröken!" piper han och tvekar med handen utsträck mot mig innan han försvinner iväg på uppdraget jag gett honom.

Jag häver upp mig på underarmarna och känner hur huvudet snurrar och världen roterar hundraåttiograder. Tre dagar har jag legat här och jag känner ett skratt slippa från mina läppar, känner galenskapen när de pulserande skratten ekar mellan fyra väggar. Jag är ensammast i världen och jag kunde lika väl ha dött här på mitt vackra, dyra, ekgolv. På något sätt lyckas jag kräla mig över golvet, ställa mig på knäna och öppna badrumsdörren, och in där för att kräla vidare. Sätter händerna på nedersta lådan och klamrar mig fast i ett försök att klättra upp till handfatet. Stirrar in i min oigenkännliga spegelbild och manar fram ett leende. Jag ser fan galen ut. Vattnet spolas ut från kranen och kraschar mot marmorn med ett fruktansvärt ljud som får mig att bita ihop när det får mitt huvud att ringa. Till sist kupar jag händerna på mugglarvis och fyller dem med vatten innan jag insuper livets elixir. Genast börjar min kropp arbeta för att bekämpa vissnandet inom mig. Mitt huvud lättar något och min mage snurrar sig runt sig själv av vätskan, det första jag intagit sen jag förlorat medvetandet på det hårda plankgolvet.

Harlow dyker upp igen när jag lutat mig ner mot schäslongen, dragit för alla gardiner med staven, den tidiga morgonens ljus ska inte få störa mig. Ett par stearinljus är tända på det mycket lilla soffbordet och min husalv lägger ner nästan sju månaders tidningar intill mig.
"Hämta något att äta, något stärkande", fräser jag och tvingar mig upp till vattenglaset jag trollat fram. Harlow försvinner igen med en låg smäll.

En klocka ovanför skrivbordet avslöjar att klockan är fyra på morgonen. Det tar inte många ögonblick förrän Harlow är tillbaka. En våt trasa på en leviterande silverbricka och ytterligare en silverbricka leviterandes med frukt, grovt bröd och chiapudding. Styrkemat. Harlow tittar länge på mig medan han sätter ner brickorna på bordet och räcker sig efter den våta trasan.

"Fröken? Tillåter du mig?" viskar han skrämt. Efter en hård blick mot honom nickar jag. Jag kan behöva det. Och när han placerar den över min panna med en fästningsformel inser jag att den är dränkt i diptamextrakt. Något stärkande. Det är helande att ha den där och jag mjuknar något.

"Tack, Harlow."

"Behöver fröken någon assistans?" frågar han och bugar sig, örngottet snett placerat över den skrumpna kroppen.

"Permitterad."

Han försvinner med en smäll.

Jag suger på en frukt och låter en annan vila mellan mina tänder. Sedan lyfter jag staven och vecklar upp tidningarna för att söka upp information. Myndighetssidorna har ett speciellt uppslag så det är inte svårt att finna informationen. Men trots det så är det hundraåttio tidningar att gå igenom och jag måste pussla för att förstå det. Till slut finner jag en tekopp som Harlow frammanat utan att dyka upp som jag låter fylla mig med energi. Sipprandes på den och analyserandes all information kring mannen som styr Sverige. Han är ful som ett troll, har ett väldigt rutinmässigt schema och gör allt i sin makt för att höja mugglar-föddas rättigheter. Jag kan förstå varför vår Herre vill ha bort honom. Och strax innan nio har jag en kommit upp med en riskfri idé om hur jag ska gå tillväga. Jag hoppas att de medlemmar jag har blivit tvingad att ta med mig inte gör bort sig. Men jag har svårt att tro det, de är trots allt disciplinerade av flera års lärdomar. De är erfarna – och jag är det inte. Hur ska jag få dem att följa mig? Lyda mig?

Jag hade hellre arbetat ensam.

Klockan tio håller jag mina fingrar på märket och styr tankarna till de tre medlemmar som skall följa med på uppdraget. Travers, Yaxler och Lestrange. Jag undrar om det blir rätt Lestrange. Herren hade aldrig specificerat vilken Lestrange men jag anade att det var den före detta Black-kvinnan jag skulle ha att göra med. Jag fnyser, som om detta inte skulle bli svårt nog. Svart rök samlas i entréhallen på Korpkåkens herrgård. Det svarta tyget som rinner nerför mina ben i en lång klädnad täcker hela mig, från halsens högsta punkt till golvets svarta marmor. På mig har jag den silvriga masken som är stöpt efter Elizabeth den förstes döda skalle. De känner inte igen mig när de dyker upp men är klädda som jag.

"Raven, ett nöje", hör jag Corban Yaxley muttra genom sin mask. Jag rör inte en min, varken innanför masken, innanför murarna, eller utanpå dödsätarklädnaden.

"Yaxley. Jag trodde att du skulle leda detta uppdrag."

"Herren tror på dina förmågor, Raven." Ett stilla nickande är det enda han får till svar. Jag hör Bellatrix fnysa genom masken och sedan ett gällt, kvinnligt, kackel.

"Vi får väl se", väser hon elakt.

"Travers", manar jag. Han mumlar ett svar. "Vi beger oss." Och de dyra drakstövlarna klickar mot golvet när jag leder oss ut ur hallen, ut på ägorna och kastar blicken mot himlen. Känner hur min kropp omvandlas och ser genom den svarta röken hur de andra följer mitt spår. Spöktransferens har sina fördelar. Den enda nackdelen är att herren vet precis vart vi befinner oss. Jag känner mig piggare än någonsin, på hugget, efter att vara så väl förberedd. Adrenalinet pumpar inom mig. Men jag minns vad Lara sa. Animagi. Undrar om jag skulle kunna flyga högt ovan landskapen, utan att någon visste någonting. Försvinna.

Frihet.