Kapitel 41.

Sverige är ett kalt land, fullt av träd och åter träd. Det är kyligt här och molnen täcker för himlen, låter inte solen värma upp denna gudsförgätna plats. Vi är på väg till en av de större städerna, där det svenska Ministeriet befinner sig. De håller till i de gamla lokalerna som byggdes till följd av andra världskriget och det pågående kalla kriget. Om mugglarna bara visste… Deras låtsaskrig är ingenting att ta på allvar. Trolldomsministern, Gregert Walden, äter lunch i mugglardelarna av staden mellan klockan tolv och ett. Är väldigt förtjust i ett avlägset café som är familjeägt. I en tidigare intervju har han nämnt att det är magiskt gott. De tre spöktransferenserna omkring mig saktar ner sin fart högt ovan molnen och tillsammans blir vi genomskinliga. Ett betydligt lugnare tempo. Sedan dyker vi ner i staden.

Jag slås av hur mycket jag saknar Londons gator, Diagonggränden, och att skratta med mina vänner. Det här är en grå, tråkig stad.

Vi landar i ett hörn, där ingen ser oss, och jag slänger genast en osynlighetsformel över oss. Avklär mitt ansikte och låter den svarta klädnaden försvinna in i min förtrollade handväska. Gregert Trolldomsministern är en mäktig man, full av magi jag inte känner till. Vad jag känner till, och som jag vet att Herren kommer att godkänna, är en kvinnas charm. Det gör mig offentlig. Offentlig i samband med vad som händer härnäst. Även fast det inte är obligatoriskt eller ett smart drag så visar det exakt vart jag står. Vem jag är allierad till. Att jag är notoriskt lojal och slug. Avery hade hyllat Slytherinaren inom mig.

"Det är jag som styr detta uppdrag. Jag har mina idéer för vad som kommer att funka. Ifall någonting bråkar – tveka inte att kliva in."

Bellatrix fnyser. "Så vi ska stå här och glo, fila naglarna kanske?"

Yaxley tittar åt ett annat håll.

"Kanske har lilla söta fröken ett nagellack att låna åt mig, den evigt väntande damen?" kacklar hon och jag kastar snabbt silencio över henne.

"Bete dig", spottar jag. "Du, Lestrange, vet, liksom jag, att ni endast är här för att se till att jag genomför mitt uppdrag. Låt mig då göra det på bästa möjliga sätt." Jag lyfter formeln från hennes läppar när hon ser aningen förnärmad ut. De står alla iklädda sina svarta klädnader men har låtit sina masker falla.

"Men för Salazar's skull, kasta Imperio över honom – om nu dina talanger för svartkonster är så skyhöga som Herren tror – och låt detta vara över."

"Övertalningsförmåga är en starkare magi", fnyser jag och kastar en formel över mitt ansikte. Känner fransarna dansa över kindens högsta punkt, tunga av mascara, och läpparna smacka mot varandra. Ifyllda rött. Travers får ett mörker i blicken och Bellatrix ser ut som hon ska explodera närsomhelst.

Jag glider in på mugglarkaféet, alldeles för överklädd, och beställer ett glas vin med några konstiga mugglarpappersgrejer innan jag svävar över till Gregert Walden. Placerar mig i stolen framför honom just som han tittar upp.

"Jag tror att denna stolen är min", flörtar jag och han ser genast ut som han svalt sin tunga. Fort börjar han samla ihop sina saker.

"Naturligtvis madam, jag ska röra på mig", mumlar han och verkar ha glömt av att jag talat till honom på engelska.

"Åh nej, Herr Walden", insisterar jag, "jag är här för att träffa dig."

Hans ögon flackar under de fyrkantiga glasögonen och han drar en hand genom det tunna håret. Skägget som är otämjt får honom att påminna om ett bergatroll. Eller Gorgelmorfen som så ofta beskrivits i många underliga teorier. Han är röd i ansiktet och slipsen sitter för hårt runt halsen. Som om han inte vet hur han ska knyta den för att passa in bland mugglarna.

"Du är britt, Madam?" undrar han och jag nickar medan jag törstigt placerar vitvinsglaset mot mina röda läppar. De lämnar en fläck. "Vad kan jag stå till tjänst med?"

"Åh, herr Walden. Jag är mycket intresserad av rättigheterna du insisterar att arbeta för. Vi går igenom en mycket svår tid i vårt hemland och ditt stöd kan behövas."

Det är en mycket öppen formulering och han tycks inte förstå dubbeltydigheten. Kanske är det hans oförståelse av språket.

"Naturligtvis, hemska tider ni lever i", muttrar han och får något ilsket att tändas till i ögonen. Jag ler sorgset, ett försök att manipulera honom. Bellatrix försöker kontakta mig genom våra märken och jag känner huggandet mot armen som om hon upprepat pekade på det med sitt längsta finger. Enbart tänkandes på korpen hon avskyr så. Jag stoppar undan det bakom en mur.

"Vi? Ni dras snart in här i norden också." Min ton är dyster och jag sippar på vinet och låter tungan slicka dropparna som samlats i mungipan. Han sväljer när han följer den med blicken.

"Vi håller oss utanför."

"Jag tror inte att det går, Herr Walden. Men jag skulle vilja diskutera detta med dig." Hans ögon glittrar bakom glasögonen och han skyndar sig att glupskt dricka av vattnet. Ett par droppar rullar nerför hakan – det ser ut som han dreglar.

"Självfallet, madam. Men vem är du?"

"Inte här", hyssjar jag honom med ett långt finger mot läpparna och han nickar ivrigt. Karljävlar är lätta att förföra.

"Naturligtvis. Vi rör oss."

"Ja, gärna", improviserar jag. Han reser sig upp och gestikulerar för mig att göra likadant. Jag gestikulerar i min tur för honom att följa mig. Och när vi rundar hörnet som är folktomt ber jag honom att gå före. Han går vingligt, fettet guppar på hans mage och rygg. Sedan…

"Imperio", viskar jag. Den mörka magin rör sig från en plats i mitt inre jag aldrig tidigare upptäckt på detta vis. Euforin surrar i fingertopparna, skjuter stjärnor ner i mina fötter, får mig att blinka hastigt för att få bort den mörka magin som sköljt över mig. Det är en känsla jag aldrig vill glömma. Ur ett osynlighetsfält kliver mina tre medkompanjoner iklädda sina masker och klädnader. Jag ler brett innan jag slänger mig upp i marken, ett hårt grepp om den svenska trolldomsministern, och försvinner upp i svart rök. Mot england. Jag undrar vad det är Herren ska göra med honom – men jag förstår. Förstår när det bara är två rökprojektiler som följer mig. Corban Yaxley gör sig säkert gott som rättvisans sköld. Tanken får mig att skratta känslolöst. Jag har saboterat något. Inte för Herren och revolutionen. Nej, motståndarna till oss har fått sig ett sabotage de sent kommer repa sig från.

Herren väntar oss i Korpkåkens östra vinge när vi anländer och jag håller ett hårt grepp om den svenska trolldomsministern krage. Mannen vars sinne jag kontrollerar. Han går lydigt, men släpigt, framåt och svettas från nacken och ner. Hans skjorta är delvis blöt av svett. Jag knuffar ner honom på knä framför herren och bryter förbannelsen.

"Det borde jag ha förstått", fnyser han när han återgår till sig själv och tittar bakåt, uppåt, mot mig. "Att jag skulle hamna i den här sitsen."

"Du har fått ett flertal chanser att ändra riktning, Walden." Herren håller sin stav mellan två fingrar, roterar den sakta som om det vore ett spett ovanför en öppen eld.

"Förförelse var din lösning?" spottar han, "förförd av ett barn!"

"En ung kvinna, mycket kapabel till att samarbeta, tycks vara svaret."

Walden stirrar upp på Herren och deras blickar möts innan han sänker den till hans välpolerade svarta skor. "Vad vill ni mig?"

"Inget särskilt, jag har en cell väntades för dig och ett brev du ska skriva till Corban Yaxley där du överför ditt ämbete till honom."

"Aldrig", väser han och möts av ett skarpt slag av en trollformel jag aldrig hört innan. Han befinner sig fortfarande på knä, som om han vore bunden med kätting.

"Nåja, kanske kan fröken Raven övertyga er? Om inte annat är hon oerhört skicklig med imperio-förbannelsen." Herren har inte vänt bort blicken en enda gång. Staven har stannat i sin rotation när han återfört den till sin forna position efter att ha hävt ur sig trollformeln.

"D-det kommer aldrig att funka", säger han och försöker hålla rösten stadig. "Det skulle vara ogiltigt!"

"Bara om någon vet om det. Och jag tycks inte se någon här som är villig att samarbeta med dig, Walden."

"Det kommer att märkas!"

"Jag tror du underskattar fröken Ravens skicklighet."

Och efter en nick från herren själv höjer jag åter min stav och riktar den mot trolldomsministern. "Imperio", viskar jag och känner hur jag tar över hans sinne. Han lyckas inte ens pocka på inflytandet jag har över honom. Herren strider förbi honom, låter sakta staven vandra upp till sin plats under högra skjortärmen, och placerar ett papper på bordet. Jag låter den potenta, mörka, magin sväva genom mig och styr trolldomsministerns steg mot bordet. Använder all min kraft till att få honom att skriva under, ser honom doppa fjäderpennan i bläckhornet, och när herren nickar åt mig häver jag förbannelsen.

"Ingen kommer se någon skillnad", skrattar jag lågt när trolldomsministern vacklar ner på knä återigen.

"Exemplariskt, Raven."

Långt efter att Herren lämnat rummet med Travers och sveriges trolldomsminister så är jag och Bellatrix kvar. En tystnad som hade kunnat gå att ta på sprider sig runtom rummet.

"Hur?" väser fru Lestrange mot mitt öra medan jag sysslolöst väntar på att något ska ske. Det kändes inte som jag hade rätten att lämna rummet. Som om någonting vore otalt. Så jag står lutad mot bordet, armarna i kors, och höjer blicken mot Bellatrix.

"Vadå hur?"

"Herren verkar oerhört intresserad av dig", säger hon och får något mörkt i blicken, eller är det bara hennes korkskruvade lockar, fallandes över ansiktet, som kastar skuggor in i mörkret av hennes själ?

"Herren ger mig order och jag följer." säger jag slentrianmässigt.

"Din inbitna lilla smutskalleälskande hora! Du har inte gjort dig förtjänt!"

Jag gapar förvånat och flämtar av hennes ord. Visst vet jag att hon har ett speciellt sätt att utrycka sig på och ett underligt beteende.

"Ursäkta mig?" fräser jag och höjer min stav med ett ryck, men inte förrän hon redan kastat en förbannelse över mig.

"Crucio! Crucio! CRUCIO!" Bellatrix hade inte behövt kasta om förbannelsen på detta sätt, men med varje stavelse som lämnar hennes vrålande läppar blir formeln starkare. Hon är fylld av vrede. Mina förmågor i ocklumenering håller tillbaka det värsta, men det är ohållbart. Och när jag inte längre kan gömma mig bakom de skyhöga murarna inom mig. När de exploderat mot varenda nerv i mitt inre. När allting rämnat hör jag mina stämband brista från de höga skriken som lämnar mina läppar. Plötsligt förstår jag Averys smärta, hans rädsla. Jag kastas omkring, eller är det jag själv som gör det? Mot eldstaden, mot bordsbenen som vägrar flytta på sig för vägen min kropp tar. Först var det som trehundratusen glödgande nålar trycktes genom mina nerver. Sen var det som om knivar, iskalla och vassa, trycks genom samma punkter. Sen är det trehundratusen kraftiga spjut som skjuts genom mig. Hon tycks förstärka förbannelsen, inte genom att kasta om den, utan genom att fokusera dess magi hårdare. Och någonstans bland all smärta, alla tårar, förstår jag frestelsen i svartkonster. Jag försöker kväva mina skrik genom att bita ihop men tungan som virvlar runt i min mun, som är källan till skrikens olika ljud, fastnar mellan dem när jag hårt och fokuserat trycker tänder mot tänder.

Lara är vid min sida så fort jag lyckas känna hur blodet rinner ur bettet i min tunga, fastnar mellan tänderna, och glider ut över mina läppar ner över golvet. När jag blickar upp mot Bellatrix har hon en galen glimt i ögat när hennes blick vandrar mellan mig och Lara. Hon tycks hoppas på att den vilda vampyren ska avsluta jobbet. I stället skjuter Lara iväg som en pil upp mot Bellatrix, fingrar om hennes hals, och trycker henne mot väggen så fötterna dinglar ett par centimeter ovan mark.

"NOG!" väser en röst, som ekar i rummet och får mitt huvud att dåna av smärta, och Lara släpper genast den galna kvinnan som kacklar om möjligt mörkare. Herren tar ett tag om min handled och rycker upp mig på benen. Det tar all kraft jag besitter att stanna kvar på dem. De skakar och jag skakar och allting skakar. Varenda nerv är förstörd. Varenda muskel trasig. Så det är så här det känns. Jag vet inte om jag gråter eller skrattar eller bådadera. Blod skymmer min sikt. Eller om det är ilska och hämnd.

"Ni ska följa order", säger Herren stadigt. Han är orörd. "Ni påminner mest om en hop med grindyloggar." I min smärta kan jag tänka mig Sirius säga samma ord, som ett skämt. Men med den mörka, likgiltiga, tonen han säger meningen i så är det menat som en förolämpning. Jag vacklar bakåt mot bordet i ek och lutar mina trasiga armar mot det, tar ett djupt, rosslande, andetag. Rosier är strax vid min sida, trycker sina händer mot mina kinder så försiktig han kan. Hans blå ögon stirrar ner i djupet på mina och en genuin rädsla syns i dem. En ilska tänds och han släpper mig genast och vänder sig om.

"HUR VÅGAR DU RÖRA MIN FRU!" vrålar han och tar rappa steg över rummet mot platsen där Bellatrix ligger på golvet.

"Hon är din att göra som du vill med, Rosier. Jag ser fram emot ert bröllop", nickar Herren och försvinner iväg ur tomma luften. Rosier beter sig som Sirius, använder sig av händer och kropp när han slår i ansiktet på kvinnan med de tillhörande lockarna.

Hon kacklar. "Hon är inte din fru än, din naiva smutsskalleälskare."

"AVA-" Laras stav är höjd men Avery störtar mot henne, rubbar henne inte – men stoppar henne. Hans trasiga kropp faller mot porslinstatyns hårda yta. Lara ser ner på honom och är snabbt på knän med händerna över hans ansikte.

"Älskling", viskar hon, "förlåt mig."

"Behärska dig, Lara", väser han genom smärtan. Bakom dem hörs fortfarande knytnävesslag mot trasiga käkben.

"Ta med Fru Lestrange härifrån", ryter Avery beordrande åt Lara när han ställer sig upp, "och fixa hennes ansikte!"

"Men vem ska fixa mitt?" gråter jag och ler i ett. Ett försök i att vara stark.

"Jag, min älskade lillasyster."

Så ser jag på när Lara släpar Bellatrix i handen, ut från rummet, bort från mig. Jag hoppas att hon sätter tänderna i fru Lestrange, precis som Bellatrix hade hoppats att Lara skulle gjort det i mig. Rosier reser sig obehärskat upp, ilskan vilt dansandes i hans ögon, och rör sig över mot oss.

"Evan, se till att allt till bröllopet är fixat. Du ska inte behöva se din fru sådan här", säger Avery men någonstans djupt inom mig tror jag han vet. Att han vet att jag inte vill ha Rosier i detta ögonblick, i mitt svaga skick. Eller vill han enbart inte att Evan, precis som han sagt, ska se mig förstörd och inte vilja äkta mig. Rosier ger mig en sista medlidsam blick, verkar redo att röra vid min kind men sänker handen och beger sig ut från rummet. Avery stryker mig sakta över ansiktet, fäster hårtestar bakom öronen, och lutar sin panna mot min.

"Förlåt mig. Förlåt mig", säger han ömkligt och är för en gångs skull min bror och bara det. "Vad har jag ställt till med?" viskar han.

"Vi uthärdar detta, liksom allt annat", svarar jag och ser på honom. Blåmärken och sår har börjat försvinna eller gulna nu. Han är en trasig pjäs på väg att repareras. Liksom jag. Och Avery tar hand om mig. Precis som en bror ska.