Kapitel 42. Epilog

Jag gifte mig igår. Jag var vacker. Och i natt blev jag tagen medan mitt sinne befann sig någonstans mellan himlens purpurfärgade och neonorange nyanser. Åtminstone tror Evan att han tog mig. Men när jag bad honom att blunda confunderade jag honom. Hans minnen är opålitliga men han trodde dem helt när jag kysste honom febrilt. Jag kan spela detta spel.

Evan var försvunnen när jag vaknade men hans konstanta närvaro är lindad runt mitt finger. Fru Jessica Rosier. Och idag är en lång dag full av obligationer. Krälandes ur sängen ramlar jag ner på golvet med en hård smäll, blåmärken hotar att spricka upp inom den närmsta tiden. Men kan de vara värre än vad Bellatrix orsakat mig? Glamourförtrollningar dolde dem på min bröllopsdag. Jag söker efter mina tofflor och morgonrocken i siden. Det gör så ont, och märket på armen bränner. Det bränner och det bränner. Och jag vet att jag har plikter att utföra. Men jag måste ha flaxet. Vet inte hur jag ska hantera att möta Herren ensam utan fru Fortuna på min sida.

"Låt mig gratulera till giftermålet Fru Rosier", säger Herren.

"Tack", svarar jag, möter hans brunröda ögon, och ler ett brett och lyckligt leende. Flytande flax gör verkligen under. Jag sätter mig ner mittemot honom och häller upp från teservisen mor Rosier gett mig och Evan i bröllopsgåva. Det är en vacker kanna med blommor och familjen Rosiers namn skriven med snirklig stil. Tillhörande koppar och assietter. Han nickar när jag häller upp och med handen ovanför mjölken skakar han på huvudet – likaså över sockret. Han dricker det i dess naturliga form.

"Men om vi får återgå till revolutionen."

"Det viktigaste av allt." Jag ger honom koppen och tar min egna och sippar från den försiktigt, propert. "Vad har du för plan, Herre?"

"Du har bevisat för mig att du är mycket skicklig i användandet av svartkonster, fru Rosier." Jag undviker att himla med ögonen åt mitt nya namn men han tycks märka av det, trots att jag håller mina murar skyhöga. Är det möjligt att mitt undermedvetna vill något annat och Herren har märkt av det? Trots att han inte märker av allt annat jag döljer.

"fröken Raven, då." säger han till sist och jag nickar med ett slugt leende.

"Om det går bra", undrar jag och möter hans blick utan oro för att han ska blicka in i mitt inre.

"Självfallet. Du är trots allt mycket skicklig på grund av ditt ursprung och inte ditt äktenskap med herr Rosier."

"Din plan, om vi får återgå till revolutionen?"

"Jag har haft ett mycket intressant samtal med Lara, och hon är mycket förtjust i dig som lillasyster."

Jag undviker att sätta i halsen med nöd och näppe. Vad har hon nu ställt till med? "Ja?"

"Hon vill att vi undviker att ha dig med i räder och dylikt. Men jag har en idé som även Lucius Malfoys fru har gått med på."

"Vad kan det vara, Herre?"

"Att er främsta uppgift är att föda fram ett barn till framtidens revolution. Ett barn som ska bära mitt märke och nytt blod till framtida led. Att skapa ett liv."

"Naturligtvis, Herre", nickar jag och stirrar ner i den tomma koppen. Där visar sig grimmen. Ett svart vargliknande ting. Aldrig i livet att jag tänker skapa ett liv ämnat åt Herrens revolution.

"Jessica Raven", säger han och reser sig upp utan att ha rört innehållet i sin tekopp en enda gång. "Jag vill be dig att utbyta den obrytbara eden med mig."

Och därefter inkallar han Rosier att utföra formeln över oss. Samtidigt som jag svär en ed att barnet mellan mig och Evan Rosier skall tillfalla herrens revolution och framtid. Magin är inte mörk men den tar fäste i mig liksom svartkonster tycks göra och jag känner en del av mig gå miste medan en annan slår sig fast.

Sedan avfärdar han Evan och vi är kvar i rummet ensamma. "Till dess, Raven. Så har jag ett uppdrag till dig som innefattar att du delar med dig av ditt rena blod till Severus Snape som är i färd med att brygga en dryck som skall komma att ändra historien."

"Naturligtvis, Herre", säger jag och niger där jag står framför honom samtidigt som jag drar ner min klädnads ärmar så långt ner över mina handleder som möjligt. Tråden som snirklat sig tycks fortfarande kännas av och avger en obehaglig känsla.

"Han väntar er den tionde juli här på herrgården."

"På måndag då, jag väntar honom."

"På återseende fröken Raven. Jag förväntar mig stora ting från dig."

"Jag ska inte svika ditt förtroende, Herre."

Senare samma lördagskväll är jag ensam i herrgården. Det är tyst här. Kallt för att vara sommar. Och jag är fylld av oro i min ensamhet. Tillåter mig själv att låta murarna falla när ingen kan se. Tillåter mig själv att känna allt det där jag aldrig vill känna annars. Och oron tränger genom mig som de tusentals spjut Bellatrix fört genom mig via sin crucio-förbannelse. Severus Snape ska brygga en dryck av mitt blod. Det blod som ger ifrån sig kraftig svart magi. Det bådar inte gott. Kanske borde jag vända mig till James, som bett mig om hjälp. Bett mig att ändra perspektiv. Fått mig att inse att livet är mer än att följa oskrivna regler och familj som knappt är ens familj. Ändå…

Jag vet att Sirius Black aldrig mer kommer att prata med mig. Det är inte ett perspektivs sanning. Det är fakta. Och det skrämmer mig från att ta steget framåt. Steget att lämna det liv, den väg, jag valt. Jag skyndar ut genom porten. Beredd att ta steget men tar för många tillbaka. Faller ner i det blöta kvällsregnet på den ofelbara gröna gräsmattan.

Och det är det som får mig att brista. Brista till slut. Murarna som rämnar till fullständig förstörelse och händerna som knyter sig hårt i gräset under mig. Tårarna som bildar sjöar under mina tår.

Jag har förlorat mitt livs kärlek.

Who will love you?

Who will fight?

Who will fall far behind?