Deras näbbar och klor var i stort sett desamma.
Det var om man gjorde en smäll, formade den och skapade en identisk med den formen. Det fanns ingen möjlighet att förneka det. På grund av det hade Huey och Dewey aldrig problem att kyssa varandra, det fanns inget sätt de kunde. Det kom naturligtvis till dem även om det ibland var slarvigt och rörigt. Även om de inte borde, kändes det bara trevligt, mjukt, sött.
Det kunde ha varit för att det var förbjudet, men det kunde ha varit för att det var med varandra. Kisses på morgonen, nånstans på dagen eller natten, det spelade ingen roll när det var trevligt ändå. Ibland var det svårt att smyga in en när de ville, men det dödade inte någon av dem att vänta på rätt tid, inte ens när Dewey var lika otålig som han var.
Det var till exempel så han höll fast vid Hueys hand. Den äldsta visste hur han kände sig, eftersom han lugnade honom om att det förhoppningsvis inte skulle ta för mycket längre tid. De ville inte vara där, de ville umgås med sina vänner, men Violet var där. Hon visste inte om deras relation och Huey ville inte riskera det.
Den korvhåriga flickan tog en tom soda-burk och placerade den mitt i cirkeln. Hon spottade så bra som hon kunde. När den landade, tittade Violet upp på vem den landade på. Nästan omedelbart tog Huey bort handen från Dewey medan hennes gaze landade på honom. Hans hjärta böjde sig när han tittade tillbaka på henne.
"Sanning eller våga?" Violet ifrågasatte.
"Våga?" Huey svarade tveksamt med osäkerhet.
En slug idiot krympte upp på hennes näsa. Det var om hon ritade upp ett slags schema, men på det han inte visste. Den röda kladtripletten var redo att svettas och titta på henne. Han kunde lova att han just hörde en liten röra från lila hummingbird.
"Jag vågar.." Violet hade två fingrar på motsatt sätt. "...för att klara sig med en av dina bröder."
Så fort hon sa det började Louie hosta efter att ha svalt lite Pep. Å andra sidan hade Lena just en överraskad blick på sitt ansikte. Huey gulped och tittade på sina bröder bredvid honom. Louie kom upp och gick sedan och upprepade ordet "nope" hela tiden.
"Förlåt, men nej, du är ensam, Hubert." Han sa som han såg i hörnet.
Huey dränktes i svett och hans ansikte blev samma färg som hans kläder och hatt. Han såg snabbt på Dewey. Han såg helt lugn ut i jämförelse. Det kändes som om han inte kunde röra sig, som om han var frusen på plats. Dewey tog Huey med skjortan och drog in honom för en kyss. Det kändes som himlen och det visades framför hela gruppen. Under kyssen tittade Huey på Violet. Hon hade ut telefonen och ändå höll hon ögonen på de två. Dewey lät honom gå och retrerade hans armar som om ingenting hände.
Violet verkade skriva något på sin telefon. När hon var klar satte hon bara bort telefonen och tittade på hennes ansikte med ett leende och allt.
"Jag antar att jag har mitt svar nu", sa hon.
Huey tog upp sin ögonbryn, samma med Dewey, men innan de kunde fråga ut hennes Webby som hölls på den tomma burken och spun den som om Violet inte sa någonting. Louie kom tillbaka från hörnet och satte sig ner. Den här gången satt han mellan Webby och Lena.
Björnen slutade snurra i Violets riktning.