Längre kapitel än vanligt. :) Om man nu kan säga "vanligt" ännu. :P

TACK för de snälla kommentarerna förresten. Ja, det var ju inte så många men om det inte hade varit för dem kunde berättelsen lika gärna ha slutat efter första kapitlet. Jag tänker gradvis göra färre stycken och längre kapitel. Som sagt så är jag ju ny på det här med att ladda upp kapitel... så...

3. Känsla, instinkt

Jag går sakta längs raderna av kupéer fyllda av tjattrande elever. Tåget luktar av damm efter att ha stått still hela sommaren, de många nyanländas dofter och an svag doft av mat långt borta. Jag hittar till slut en tyst kupé och öppnar dörren till den.

När jag ser att den är tom passerar en lättad suck mina läppar. Det är på grund av ljudet jag inte gillar stora sällskap, för att de för så mycket ljud; pratar, skrattar och ropar. Med min känsliga hörsel blir jag väldigt lätt förvirrad och kan få ont i öronen.

Jag häver upp kofferten på hyllan och sätter mig tillrätta med en bok i knäet. Men jag har knappt suttit där i 10 minuter förrän jag hör tumult i korridoren utanför och sekunder efteråt tumlar ett gäng med fyra grabbar in, varav alla skrattar så att de kiknar.

Jag stelnar till likt ett djur och stirrar förskräckt på dem.

Nej, det kan inte vara sant. Just min otur…

Det är tredjeårselever och de är högljudda, många och killar. Jag stirrar på dem med avsmak och vänder mig genast tillbaka till boken, bara för att höja huvudet och stirra igen.

En konstig känsla sveper genom mig – som om jag behöver försvara något eller snabbt fly ifrån kupén. Känslan av att behöva skydda mitt revir. Jag höjer på överläppen och ska just till att morra hotfullt åt dem när jag kommer ihåg mig själv igen. Vad…? Jag blinkar och försöker lugna mitt rusande hjärta. Det kan inte vara sant! Sådant här händer bara i sällskap av andra varulvar – men nu hände det av att bara fyra extremt irriterande pojkar rusar in i den kupén jag sitter i. Det skrämmer mig om jag ska vara ärlig.

Eftersom jag inte alltid är ärlig struntar jag i känslan och vänder mig med viss svårighet tillbaka till boken. Jag kan inte koncentrera mig, men tvingar mig ändå att följa textraderna i den. Därför ser jag inte den konstiga blicken och samma inre strid i en av de irriterande pojkarna.

Gradvis upptäcker även de andra tre pojkarna mig. Jag sneglar upp från boken och piper till när jag istället för kupén stirrar rakt in i ett par gråa ögon.

"HEJ!"

Det är allt som behövs för att få mig att ramla ner från sätet, hugga tag i pojkens ben och dra honom med mig. Det är en instinkt för mig att alltid dra med den som får mig att ramla i fallet – vargar kan liksom andra rovdjur slåss till döden om ett revir eller en hona. Så det är därför jag beter mig som jag gör, faktiskt.

Den gråögda pojken står och vinglar på ett ben för ett tag innan han med en dov duns faller ner på mig. Just det, på mig – det gjorde ont.

Jag skrek till och puttade genast bort honom från mig.

"Vad gjorde du DET för!?"

Jag stirrar på honom när han bara ligger där på golvet och vrider sig i en våldsam skrattattack. Efter ett tag måste jag medge att det var ju faktiskt rätt kul – jag börjar skratta jag med, medan jag står och pekar på honom med ena handen.

Han ser ut som en röd blåsfisk i ansiktet och ligger och vrider sig som en halvt ihjälslagen fisk.

Nu skrattar alla i kupén hjärtligt, förutom en brunhårig pojke som bara ler tveksamt som om han var osäker på vem av oss som borde föras till mentalsjukhuset först.

Jag skrattar lite till innan jag sveper en brun hårslinga bakom örat, sparkar den konstiga pojken på golvet löst på smalbenet – bara för att bekräfta min seger – och sätter mig ner med boken i knäet igen.

"HA", säger jag "jag vann därför att jag satte mig upp FÖRST!"

Den gråögda pojken blinkar mot mig, sätter sig upp på golvet och slätar till håret. Jag tror att han ska förolämpa mig eller dra ner mig på golvet för revansch, men allt han gör är att sträcka ut handen mot mig.

"Mitt namn är Sirius", han vickar på ögonbrynen ", den stilige. De andra här är Remus, James och Peter, men de behöver du inte bry dig om särskilt mycket för de är inte så karismatiska och attraktiva som jag."

James som har rufsigt, svart hår, glasögon och bruna ögon blänger på honom och ler ett ondskefullt leende.

"Du vet att du kommer att ångra det där, Sirius."

Sirius himlar med ögonen mot honom och grinar tillbaka.

"Och du vet att du kommer att ångra att du fått mig att ångra det."

Remus – brunhårig, bruna ögon och blek hy – suckar resignerat och reser sig abrupt för att rota fram en bok ur sin koffert.

"Och så börjar det igen…"

Sirius och James flinar glatt mot varandra innan de båda vänder sig mot mig på samma gång och James tar till orda.

"Ärade förstaårselev! Vi hoppas att du placeras i Gryffindor eftersom vi tänker göra det undantaget att låta dig sitta i vår kupé istället för att slänga ut dig som vi skulle ha gjort med vilken Slytherin som helst."

Jag fnyser och stirrar klentroget på dem.

"Men nu är det ju faktiskt så att jag kom hit f – "

"BRA, då var det problemet löst!"

Alla fyra pojkarna kommer till ro på varsina platser i kupén och endast två av dem – James och Sirius – startar det irriterande tjattret kallat "samtal". Peter sitter och iakttar dem som om de är något fantastiskt fotbollsspel där båda hans favoritlag spelar och Remus läser sin bok.

Jag skakar på huvudet och återgår till boken igen. Plötsligt är det mycket lättare att koncentrera mig på den, och jag upptäcker att den irriterande känslan av att behöva försvara något har försvunnit.

Det kanske var en helt naturlig och mänsklig känsla hela tiden. Kanske allt som behövdes var allt lära känna dem som kom lite grann… Vad det än var så känns allting mycket bättre nu, och efter en stund kan jag faktiskt slappna av tillräckligt mycket för att somna…