Del 2

På måndagskvällen gick Lily och Remus en prefektrunda tillsammans. Det gjorde de ett par gånger i veckan och dessa stunder brukade alltid vara ganska trevliga. Remus kunde man åtminstone tala med, han drev henne inte till vansinne trots att han minsann kunde vara lika busig som James och Sirius när han satte den sidan till. Det var ganska lugnt på skolan den kvällen – de hade inte stött på mer än två elever ute i korridoren. Spöken hade de sett desto fler, både Den grå damen, Blodige Baronen och ett par skojfriska riddare som jagade varandra i korridorerna på fjärde våningen. Peeves hade också haft oturen att träffa.
"Jag förstår inte varför Dumbledore låter honom stanna kvar", sa Lily.
"Vem då? Peeves?"
"Ja, vem trodde du?" skrattade hon. "James?"
"Man vet aldrig med dig", sa Remus. "Och du är fortfarande lika tvär mot honom, märker jag?"
"Menar du det?"
"Du borde ge honom en chans, Lily."
"Det där säger du bara för att du är hans vän."
"Faktiskt inte. Jag vet att han kan vara lite …"
"Dryg, tjatig, jobbig, knäpp." fyllde Lily i.
"Jo, det är möjligt … Men han tycker verkligen om dig."
"Det enda han gillar är quidditch och att leva rövare."
"Och dessutom vill jag gärna se Sirius min när du tackar ja till att gå med James till Hogsmeade", fortsatte Remus. Han vände sig mot henne och log hemlighetsfullt.
"Se Sirius min?" upprepade hon. "Vad menar du med det?" Hon lät nyfiken.
"Vill du verkligen veta det? Ja, då så, fortsatte han när hon nickade. De har slagit vad om huruvida James lyckas med att bjuda ut dig eller inte … Det var Sirius idé."
Han berättade om vadet och Lily kunde inte annat än gapskratta när hon förstod hur det låg till. James och Sirius var verkligen helt galna!
"Det var väldigt intressant information det där, Remus", skrattade hon och krokade arm med honom. "Den kan man ju få användning av."
"Säg inte till dom att jag har sagt det!"
"Nej då, jag lovar!"
Nu gällde det bara att bestämma sig för vem hon helst ville se flyga halvnaken genom Stora salen, James eller Sirius. Valde hon James skulle hon förmodligen få se hans minst sagt snygga kropp men hon skulle samtidigt göra honom ledsen, och valde hon Sirius skulle hon få en dejt till Hogsmeade. Det kunde faktiskt vara roligt att då dit med någon annan än flickorna för en gångs skull.

När Lily väl tänkte efter kom hon fram till att hon faktiskt inte hade sett James flirta med andra flickor de senaste veckorna. Kunde det vara så att han hade slutat upp med sina donjuan-fasoner? Eller försökte han bara få med sig henne till Hogsmeade i väntan på att något bättre skulle dyka upp? Hon kunde förstås inte låta bli att avslöja hemligheten för Mary, som lovade att inte säga ett knyst, åtminstone inte till James eller Sirius.
"Han verkar faktiskt bara ha ögon för dig", sa hon.
"Jag tycker att du är dum som inte tar chansen", fortsatte Susan som hade kommit in i sovsalen och hört att de pratade om James.
"Han kan ju ha ändrat sig!"
"Säg ja till honom, Lily! Det kan ju inte gå mer än dåligt i alla fall!"
"Om inte annat slutar han väl tjata…"
"Igår kom han till och med fram till mig och ville att jag skulle övertala dig!"
"Han är nog lite desperat."
"Jag får se hur jag gör", sa Lily. "Ni måste hålla med om att det är ganska roligt att se honom lida så där."
"Du är faktiskt grym mot honom!" skrattade Susan.
"Jag tycker synd om James", sa Mary. "Han anstränger sig ju verkligen …"
"Lite motgångar dör han inte av", konstaterade Lily. "Han kan rent av behöva dom!"
Att hon faktiskt hade planer på att tacka ja till honom tänkte hon inte tala om ens för Mary eller Susan. Inte för James heller, han kunde gott få lida lite först. Han var alldeles för van vid att få saker som han ville. Hon antog att det lätt blev så när man var enda barnet.

"God morgon, Lily!" sa James när han kom ner till frukosten nästa dag.
Hon lade märke till att han använde hennes förnamn istället. En förbättring mot tidigare. Hon hade visserligen inte något emot sitt efternamn men hon fördrog när folk använde hennes förnamn.
"God morgon, James", svarade hon och kostade till och med på sig att le mot honom.
Han besvarade det med ett dubbelt så brett leende och slog sig ner mitt emot henne, lite förvånad över hennes förändrade sätt att tala till honom. Hon lät inte ens irriterad! Fast det var klart, klockan vara bara åtta och han hade hela dagen på sig att reta upp henne.
"Ändrat dig om lördag?" Han högg in på ett scones och stoppade in så mycket han fick plats med i munnen.
"Jag vet inte ens om jag har lust att gå dit, jag har så mycket annat att göra", ljög Lily. "Den där uppsatsen i astronomi och frågorna till professor Sprout, du vet. Och nu måste jag skynda mig, tillade hon innan han hann säga något mer. Vi ses!"
"'ej 'å", svarade han, fortfarande med munnen full.
Lily skulle ha lektion i trollkonsthistoria, ett ämne James inte läste. Hon tyckte inte heller att det var så överdrivet roligt, men hon hade fått U i det på sitt GET-prov och fortsatte mest för den sakens skull. Faktum var att hon inte slutat med något ämne sedan hon gick ut femte året. De enda ämnena hon inte läste var spådomskonst och mugglarstudier. Det senare tyckte hon inte att hon behövde och det förra verkade inte så seriöst. Hon hade aldrig märkt av några egna mediala förmågor hos sig själv. Kanske berodde det på att hon inte var lika öppensinnad som vissa andra – hon ville gärna se bevis på saker och ting innan hon trodde på dem – eller så var det där med framtidsskådande helt enkelt bluff och båg.

Lily fortsatte med att vara trevligare än vanligt mot James under de kommande dagarna vilket gjorde honom smått förvirrad. Hon betedde sig annorlunda men tackade fortfarande nej när han bjöd ut henne. Sirius verkade mest skadeglad.
"Hon fintar nog bara", sa James, självsäker som han var. "Det kommer att bli du som flyger, vänta bara."
"Vi får väl se", flinade Sirius. "Den enda framgång du har gjort idag är att hon inte visade någon irritation när du släppte en fladdermask i håret på henne."
"Alltid något!"
Samtidigt började han bli lite orolig. Det är redan torsdag och om han inte kunde charma henne nu kände han att han lika gärna kunde låta bli i fortsättningen också. Någonstans måste man dra en gräns. Sirius peppade honom inte särskilt mycket men Remus var desto mer positiv. Till James hade Lily sagt att hon faktiskt kunde tänka sig att gå med honom.
"Du har väl inte sagt något till henne?" sa Sirius.
"Jag?" utbrast Remus. "Nej, vad tror du om mig?"
Samtidigt klev Lily in genom porträtthålet. Deras blickar möttes och han blinkade åt henne. Hon log och sneglade åt James håll. Han såg faktiskt lite bekymrad ut.

Jag hoppas att jag inte har blandat presens och preteritum hej vilt, det brukar jag nämligen göra när jag skriver i dåtid.

Glöm inte att lämna en liten kommentar innan ni försvinner!