Tjo! :D
Här kommer då mitt första kapitel i denna berättelse, det förra var bara prologen.
Och ja, som ni säkert märkt är titel på engelska, kunde inte hitta något på svenska
som passade lika bra... hoppas att ni har överseende med det och ja: trevlig läsning! :D

Alvisk ord som förekommer:
Yrch = orker
Mellon = vän

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel I
Haldir tog den lilla alvflickan med sig genom skogen. De gnistrande löven låg på marken och några yrde runt i luften som aldrig förr. Den lilla flickan skuttade runt bland lövhögarna och skrattade glatt. Haldir log mot flickan, men höll även ett vakande öga på omgivningen. Världen var inte alltför säker, inte ens i Lóriens trygga skogar.
"Haldir kom! Skogen är så vacker, visa mig mer."
Den lilla flickan sprang fram till Haldir och började dra honom i armen. "Kom Haldir kom!" upprepade hon.
"Vi bör nog gå tillbaka nu Evelyn", svarade Haldir och såg sig misstänksamt omkring i skogen. Steg hördes inte alltför långt bortifrån. Tunga steg. Yrsch! tänkte Haldir och tog upp Evelyn i famnen. Flickan tittade frågande på honom.
"Orker", mumlade han tyst och skyndade sig tillbaka mot Lothlóriens inre. De andra alverna hade också uppmärksammat orkernas tunga steg. Haldir överlämnade Evelyn till hennes mamma och begav sig sedan till Celeborn och Galadriel. De förstod vad som var på väg att hända. Ondskan hade fått reda på vad som befann sig inuti Lothlóriens djupa skogar och han var ute efter att förgöra det.
"De är många, väldigt många." sade Haldir och växlade tveksamma blickar med Celeborn och Galadriel.
"Vi vet, de har inte kommit för att enbart döda det. De har kommit för att döda alla." svarade Celeborn. "Det bästa vi kan göra nu är att evakuera alla som inte är stridklara och låta dem fara till Riftedal." lade han till.
"Fienden kommer att få reda på det förr eller senare!" sade Haldir med ett panikslaget uttryck.
"Vi har inget val! Det är mer säkert där än här just nu… och du Haldir måste förbereda dig på ett avsked till Evelyn."
Haldir förde bort blicken. Han var ännu en ung alv, väldigt ung för att vara alv och Evelyn var inte gammal hon heller. Redan från första stund hade de fattat tycke för varandra och Evelyn hade aldrig lämnat hans sida. De hade alltid varit tillsammans och skulle alltid vara det, han hade lovat Evelyn det.
"Jag vet." viskade Haldir och styrde stegen ut ur Celeborn och Galadriels rum.

Alla alverna förberedde sig på resan mot Riftedal och även fast orkerna var nära skulle de ändå få ett bra försprång och fienden skulle få planera om sitt anfall. De unga alverna som värvats in i armén såg fram emot striden och peppade varandra, medans de äldre tog det lugnt och iakttog händelserna med förnuft och eftertanke. Haldir styrde stegen mot Evelyns hem. Han hade innerst inne förstått att den här dagen skulle komma, förr eller senare.
"Haldir!" ropade Evelyn och stormade fram mot honom. "Vi ska fara till alverna i Riftedal. Jag ska få träffa Elrond!"
Han log mot Evelyn och ruskade om hennes frisyr. "Det låter ju alldeles underbart eller hur?"
Evelyns mamma log mot honom. Hon förstod vilket starkt band hennes dotter hade till den här alven och vissa band gick helt enkelt inta att bryta. Inte ens klippa av med en sax, de båda banden var som ingjutna i varandra för all framtid.
"Du kommer väl med mig?"
Frågan som Haldir hoppats slippa svara på sipprade ut ur Evelyns mun och hennes ögon tindrade av förväntan. Hennes mamma samlade ihop de viktigaste sakerna och gick ut ur rummet för att hämta Evelyns storasyster Denée.
"Jag… Evelyn, jag vet inte hur jag ska säga det här. Du vet att jag är en soldat och att det är min plikt att stanna kvar här och kämpa, för vår framtid." Han rörde vid hennes hand, men släppte den snabbt. Kvickt stoppade han ner handen i sin väska och fick leta en bra stund innan han hittade det han letade efter. Ett kularmband med olika blåa och rosa nyanser. Evelyn förstod och räckte fram sin vänstra hand. Haldir la försiktigt armbandet runt hennes lilla handled och knöt fast armbandet.
"Du behöver inte oroa dig för att det ska bli för litet, ju äldre du blir desto äldre blir även det här och växer i takt med din handled. Ett minne av mig."
Evelyns läpp skakade och hon slängde sig i Haldirs famn.
"Du lovade att aldrig lämna mig! Jag kommer aldrig glömma dig, aldrig!" skrek hon och tårarna rann nedför hennes kinder.
Haldir släppte hennes grepp och ställde henne framför sig. Han tittade in i hennes blålila ögon och torkade bort tårarna som rann ur dem.
"Jag kommer alltid att vara med dig, alltid, vad som än händer."
Hon tittade på honom och nickade, hon förstod att han var tvungen att stanna kvar. Fumligt tog hon av sig sitt halsband med ett hängande hjärta i. Det var omsorgsfullt gjort och mycket noggrant och man kunde öppna det. Inuti hade hon placerat en bild av henne och en av Haldir. Hur visste hon inte, men varje gång hon öppnade det guppade bilderna likt hjärtan i det utgrävda utrymmet. Hon tog det i sin hand och blundade. När hon öppnade ögonen befann sig en kopia av hjärtat i hennes andra hand.
"För att du alltid ska minnas mig mellon." sa hon och log, även om sorg syntes i hennes ögon.
Haldir tog emot hjärtat och satte det på sig. Han skulle aldrig ta av det.

Evelyns pappa var också tvungen att stanna kvar i Lothlórien och kämpa mot orkerna. Han hade tagit farväl av sina döttrar och sin fru vid hästarna och sett till att de säkert kommit iväg. De hade varit de sista att ge sig av, med två andra vuxna alver som skulle se till att de kom fram helskinnade till Riftedal. Evelyn vred huvudet bakåt och vinkade en sista gång till sin pappa, sekunden efter träffade en pil honom och han föll död ned till marken. Ett sting av smärta vred sig i Evelyns hjärta och hon förtvivlat skrek hon efter sin pappa och bönföll sin mamma att vända om.
"Älskling, han kommer inte tillbaka idag eller imorgon", sade hennes mor med så lugn stämma hon kunde, ändå kunde Evelyn se att en tår rann nedför hennes mammas kind. De red fort iväg och klarade sig undan orkernas ankomst. Evelyn sade ingenting på två dagar efter händelsen med hennes pappa. Hon åt ingenting heller eller sov. Hon stirrade ut i tomma intet och halsbandet i ett fast grepp i högra handen.
Regnet piskade ner den tredje natten och hur hennes mamma än försökte få henne att sova under en gran vägrade hon. Evelyn stod som förstenad i regnet, ändå kände hon sig inte blöt och kall. En panikfylld ångest fyllde hennes inre och hon föll ner på knä i det tunna gräset. Tårarna rann som aldrig förr nedför hennes kinder och hon kände hur ont det gjorde i hennes hjärta. Som om någon tagit en kniv och stuckit henne i det flera gånger om, även fast hon bett personen att sluta. Denée sprang ut mot sin lillasyster och la armarna om henne. Evelyn välkomnande hennes varma och ömma kram. Den kändes så trygg och säker, som om inget ont någonsin skulle kunna hända igen.
"Varför Denée, varför?" skrek hon och kramade sin syster hårdare.
"Jag vet inte Evelyn. Jag vet inte, det är livets gång och denna otrygga värld vi lever i. Fast Ev, jag lovar att inget någonsin ska få hända dig. Aldrig någonsin."
Evelyn tog sin syster på orden och hon kunde nu fortsätta färden mot Riftedal med en vetskap om att hon var trygg. Färden verkade aldrig ta slut, men efter ytterligare två dagar nådde de Riftedal och red in i dess vackra natur. En enorm byggnad stod på en kulle och mittemot rann ett vackert rosaskimrande vattenfall med små hus runt omkring. Evelyn log smått och kände att här kanske hon ändå skulle trivas, om hon kunde.
"Miriadel! Välkommen, det var så länge sedan jag såg dig här!" Elronds röst klingade vackert och en varm vind spred sig i luften.
"Elrond, jag är tacksam att vi fått komma hit. Har resten av Lóriens folk kommit?" Hon omfamnade sin kusin.
"Ja, de kom fram lugnt och säkert igår kväll. Åh, är det inte Denée och Evelyn? Så stora ni har blivit!" Elrond skyndade sig fram till sin kusins barn och omfamnade dem. "Välkomna till Riftedal, jag hoppas att ni ska få det bra här tills världen är säker igen."
Evelyn lyssnade inte så mycket på vad Elrond sa, hon såg bara framför sig hur mycket Haldir skulle ha älskat det här stället… och hennes pappa. Denée förklarade hur mycket hon längtat efter att få besöka Riftedal och tog sina saker för att sedan infinna sig i sitt rum. En annan alv förde henne dit. De skulle få bo i Elronds bostad. Det stora slottet. Elrond bad en annan alv visa Evelyn till hennes rum. Hon tog sin väska och följde efter alven som visade henne till ett rum högt uppe i ett utskjutande fyrkantigt torn. Utsikten därifrån var vacker, den såg nästan sagolik ut och Evelyn kunde le för ögonblicket tills alven gått sin väg. Hon sköt igen dörren och packade upp sakerna från sin väska. Några klänningar som hon fått med sig hängde hon in i garderoben. Sitt noteringsblock la hon på sängbordet. Armbandet tindrade av solens strålar som smög sig in genom fönstret. Hon började tänka på Haldir igen och hon föll gråtandes ner på golvet. Att det kunde göra så ont att skiljas från någon, tänkte hon. Alltför ont. Hon plockade upp det sista ur sin väska, flera ritblock ett dussintal pennor. Det var sen eftermiddag, hon kände sig inte hungrig, bara tom. Evelyn fattade en utav sina blyertspennor och satte den mot papperet. Allteftersom tiden gick, allteftersom papper efter papper blev färdigt och pennorna minskade skapade hon hela sitt hem. Lothlórien och Haldir. Teckning efter teckning gjordes klar och natten var ännu ung. Hon kände sig varken trött eller hade någon kramp i handen. Hon kände bara att hon var tvungen att få ur sig det som skrek inom henne.
Morgonen nalkades. Evelyn drog det sista strecket med pennan som sedan föll handlöst ur hennes hand och en vind svepte ner teckningen på golvet. Alla andra prydde de fyra väggarna som omgav hennes rum. Hon drog ett djupt andetag och kramade sin sovkudde hårt. Steg hördes i trappan och hon började direkt tänka på orkerna. Kanske hade de kommit hit nu? Det var inte orkerna, det var Elrond och hennes mamma. De fick en större chock när de klev in i hennes rum som var fyllt utan teckningar. Alla hade de en bild utav Haldir och henne själv i Lóriens skogar.
"Älskade unge, har du gjort alla inatt?" Evelyns mamma omfamnade sin dotter som bröt ihop på nytt i hennes famn.
Elrond tog upp teckningen som svept ner på golvet. Den var noggrant tecknad och den föreställde enbart Haldir. Ansiktsdragen var exakta och det gick att urskilja en värme från bilden.
"Jag älskar honom mamma, av hela mitt hjärta!" Hennes mamma strök bort en hårslinga från hennes ansikte och gav Elrond en vädjande blick. Han förstod.
"Det kanske är dags redan nu att vi berättar för henne.", sa han och satte sig även han på sängkanten bredvid Evelyns mamma.
"Vad menar du?" frågade Evelyn och växlade en blick med sin mamma som log.
"Du besitter en stor kraft Evelyn, en kraft mäktigare än det mesta i den här världen." han vände blicken mot Miriadel. "Har du låtit henne läsa de gamla myterna och berättelserna om Ermiadel?" Miriadel nickade.
"Vad är det med dem historierna?" undrade Evelyn och väntade nyfiket på vad som skulle komma härnäst.
"De krafter som Ermiadel besatte, besitter även du. Det kan låta svårt att förstå nu, men jag ska lära dig allt om det och hur du ska använda dem."
"Vänta lite, vad menar du? Jag tror inte att jag förstår…"
Elrond tog ett djupt andetag och la den sista teckningen framför henne. Han pekade mot väggarna och förklarade att ingen, absolut ingen skulle kunna åstadkomma något ens i närheten av det. "Och med det menar jag inte kvalitén i bilderna, utan känslan och antalet på en enda natt." Sedan pekade han på hjärtat som hängde runt Evelyns hals. "Får jag titta på det?" Evelyn nickade och tog av sig halsbandet och gav det sedan till Elrond. Han tittade länge och noga på det innan han bestämde sig för att öppna det. Inuti guppade bilderna av Haldir och Evelyn. "Som jag trodde", sa han och räckte tillbaka halsbandet. "Ingen har någonsin lyckats åstadkomma bilder i verklig skepnad eftersom det inte finns sådana redskap i vår värld. "Hur gjorde du Evelyn?"
Evelyn tvekade en aning. Hur hade hon gjort? "Jag vet inte riktigt… jag ville ha ett minne av honom och mig tillsammans och jag trodde på det… sedan kom bilderna upp."
"Precis som Ermiadel gjorde första gången, kommer du ihåg den biten ur historien?" Evelyn tänkte efter och visst hade hon läst den delen, flera gånger om. Hon nickade.
"Varför har just jag de här förmågorna och till vilken nytta?" Evelyn hade alltid undrat vad det varit för fel på henne, kanske kunde hon få det bekräftat nu att hon bara var helt dum i huvudet.
"Det är inget fel på dig", började Elrond, "du har fått dem eftersom du är släkt med Ermiadel sedan långt tillbaka. Ättling till henne, rättare sagt och förmågorna har alltid gått i släkt. De försvann för ett årtusende sedan, men det viskades om att dem skulle komma tillbaka och från den dag du föddes bekräftades det att just du hade ärvt dem förmågorna. För din skull har jag personligen forskat och hittat så mycket jag bara kan om det, för att lära dig. Du kommer att behöva det."
Evelyn förstod mycket väl vad Elrond menade, men på riktigt? Allt kändes overkligt, men det kunde mycket väl vara sant… eftersom hon själv upplevt konstiga saker. "Men varför just jag? Varför inte Denée, hon är ju min storasyster!"
"Det har inte med det att göra älskling, det sitter i vem Ermiadel valde."
"Valde? Hon är ju död!" utbrast Evelyn förtvivlat och kände sig plötsligt rädd.
"Ja, det är hon… men de döda kan ändå välja vem som ska ärva vad genom att se till att det sker. Du var också död innan du kom hit."
"Okej, okej jag förstår."
"Du ska få vara ifred nu, vi börjar lektionen imorgon. Kanske du vill träffa Arwen, hon är lika gammal som dig."
Evelyn sken upp som en sol, hon hade inte träffat Arwen sen hon var fem år.