Här är kapitel 2, hoppas att ni gillar den och please lämna kommentarer! :'D

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 2
Den vackra våren lyste upp Riftedal, vintern nådde aldrig hit innanför bergen. Sommaren skulle snart komma med sin värme och det hade nu gått fyra år sedan Evelyn kom till Riftedal. Hon var nu fjorton år, fortfarande en väldigt ung alv med tanke på att de kan bli flera tusen år. Evelyn hade gjort sig god vän med Arwen, Elronds dotter. Även hennes bröder umgicks med dem och den unga människan Aragorn. Evelyn skulle tro att han var i samma ålder som Haldir, även fast Haldir var en alv och Aragorn bara en människa. Evelyn hade aldrig berättat för någon av dem om sina speciella förmågor, hon ville bara vara en normal alv och leva ett normalt liv. Ändå kändes det ibland som att de visste mer om henne än hon själv gjorde. Elrond hade lovat dyrt och heligt att inte berätta något för dem, utan det ville hon själv göra när tiden var mogen hade hon sagt. Lektionerna hade i alla fall gett resultat och hon hade lärt sig att hantera sina förmågor väl. De förmågor som Ermiadel skänkt henne var en enormt stor kärlek till den hon älskade, Haldir. Hon hade även ärvt förmågan att skapa känslor i bild och hon hade kraften att se om andra talade sanning eller ljög. Den förmåga hon tyckte var besvärligast var drömmarna, som kändes fruktansvärt verkliga ibland. De visade henne delar av världen hon absolut inte ville se. Genom dem lärde hon känna sin fiende, även fast han inte kunde se henne genom drömmen. I dem färdades hon till det mörka landet Mordor där hon varje fullmånes natt betraktade vad som skedde och vad fienden planerade. Evelyn gjorde allt för att inte somna de nätterna, men hade hittills inte lyckats på över fyra år.

"Ev, kom med och bada!" ropade Elladan, en av Arwens bröder.
Evelyn vinkade till svar och skyndade sig att byta om. På vägen till sjön såg hon Arwens andra bror Elrohir, han höll på att byta om han med och Evelyn rodnade. Han la märke till det och började vifta med sin handduk så vilt att han ramlade omkull. Evelyn kiknade av skratt, men tog sig tillslut fram till honom för att hjälpa honom upp.
"Jag kanske kom olämpligt?" retades hon.
"Inte alls då", svarade Elrohir och när han tog tag om hennes handled tappade Evelyn balansen och upptäckte sedan att hon hamnat ovanpå honom. Evelyn rodnade svagt, men Elrohir log bara och rullade sedan runt så att hon nu låg på marken och han ovanpå henne.
"Du är väldigt fin Ev", sa han och böjde ner ansiktet.
Allt hade plötsligt gått så fort och när Evelyn öppnade ögonen låg hon under Elrohir. Han hade böjt sig ner för att kyssa henne, men hon slingrade sig snabbt ur greppet och Elrohir föll pladask ner på marken.
"Förlåt, men jag kan inte", hon kände sig elak. Han hade alltid tagit hand om henne, precis som Haldir. Därför var det väldigt svårt för henne att vistas i hans närhet, samtidigt som hon älskade det och verkligen hungrade efter närkontakt.
"Nej, förlåt Ev… jag vet att du inte vill. Jag är bara så jävla kär i dig!" Han höll ett grepp om hennes handled. Hon vände sig mot honom, klev allt närmare och gav honom en lätt puss på kinden.
"För att det är du", sa hon och sprang sedan iväg mot sjön. Hon tog sats och dök i den. Vattnet hade en behaglig temperatur och Evelyn kände sig fri. Hon dök ner under ytan igen och simmade djup ner för att sedan komma upp till ytan.
"Vad handlade det där om då?" frågade Elladan.
"Vadå?" svarade Evelyn och såg frågade på honom.
"Tror du inte att vi såg vad som hände? Min bror ser ut att gå på moln just nu."
Hon gav Elladan en hotfull blick. Han hade alltid anlag för att retas och klämma in en kommentar om allt.
"Det var en vänskaplig kindpuss om det är den du undrar över!" fräste hon och skvätte rejält med vatten på honom, som den badkrukan han var.
"Lägg av!" hojtade han och sprang upp till ett träd.
Fegis, tänkte Evelyn och simmade bort till Arwen och Aragorn. De höll sig på en mer normal nivå, eller det var i alla fall vad hon trodde. De klängde rejält på varandra. Hon började tänka på Haldir och simmade bort mot kanten av sjön och tog sig upp.
"Ev!" hörde hon Arwen ropa men hon brydde sig inte om det. Hon behövde Elrond, för hon hade en fråga. Fast först gick hon up på sitt rum och bytte till en skimrande ljusrosa klänning med ett lätt midjeband. Hennes favoritklänning som varken var för genomskinlig eller för tung. Det spretande svarta håret pekade åt alla hår och räckte nätt och jämt henne till axlarna. En saxig lugg hade hon som täckte pannan och början av ögonbrynen. Hennes ögon skimrande starkt lila nu och hade bara enstaka blåa stänk runt irisen. Halsbandet hade hon lagt undan, för att inte påminnas alltför ofta av det som gjorde ont, men armbandet hon fått av Haldir gick inte att ta av. Det kunde bara han göra. "Men det är ju såklart Haldir", tänkte hon.
Elrond stod och blickade ut över utsikten från sitt rum. Han såg en aning bekymrad ut och Evelyn frågade om det var okej att hon kom in. Av någon anledning hade han alltid tid för henne, vad än han gjorde.
"Vad är det som tynger dig min flicka?" frågade han och signalerade åt henne att sätta sig.
Hon vred lite på sig och låtsades först inte höra frågan. Sedan mötte hon Elronds blick och kände sig skuldmedveten. Hon hade ju ändå tagit sig hit och stal just en bit av hans egen tid.
"Jag undrar om du har hört något från Lothlórien", frågade hon rakt på och såg honom i ögonen.
Elrond var mycket väl medveten om att Evelyn hade den förmågan att se om en person ljög eller inte och han suckade.
"Ja, jag har hört från Galadriel och Celeborn. Det är lugnt där nu. Däremot har jag inte hört något av Haldir, det har inte dem heller. Han försvann för ungefär ett halvår sedan."
Evelyn kände en rysning gå genom henne, han överlevde alltså Orkattacken. Han kan fortfarande leva någonstans.
"Själv?"
Elrond nickade. Evelyn ville inte besvära honom mer, men var tvungen att få veta det. "Tror du att han söker sig hit?"
"Jag har ingen aning alls, även om jag kan se framtiden har jag ännu inte sett hans eller din. Det är som ett luddigt moln i vägen när jag försöker. Jag är ledsen Evelyn."
Hon tackade Elrond för svaren på hennes frågor. Om hon bara kunde ge sig av och leta efter honom. Varken Elrond eller hennes mor skulle tillåta det. Hennes syster som var några hundra år äldre hade flyttat till Mörkveden för länge sedan. Där hade hon lärt känna Legolas, alvprinsen genom sin pojkvän som var god vän med honom. Evelyn avundades sin syster som när hon är kände för det kunde dra iväg någonstans. Visserligen var hon ju också några hundra år äldre än Evelyn, men det hade ingen betydelse tyckte hon.

Det var en sval septemberdag, himlen lystes upp av en svag sol som blänkte gnistrande röd. Strålarna sken in genom Evelyns fönster och hon la kudden över huvudet. Plötsligt hörde hon Aragorn vråla panikslaget. Någon sprang upp för trapporna till hennes rum så hon skyndade sig upp och tog första bästa klänning ur garderoben. En blåskimrande med långa ärmar som hon nästan aldrig använt, av just det skälet att hon ser kritvit ut i den. Hennes dörr flög upp och Arwen flämtade.
"Det är Aragorns mamma, han vakade över henne inatt… men hon dog nu imorse." Evelyn stelnade till. Aragorns mamma kan inte vara… död. Det kan inte vara sant, säg att det inte är sant, tänkte hon.
"Död? Nej, hon har ju alltid varit här!" utbrast Evelyn och Arwen kastade sig i hennes famn.
"Jag vet, jag är så ledsen och Aragorn är helt förstörd… jag tror han ger sig av härifrån nu, han har pratat om att göra det."
"Vad är det du säger? Han kan inte bara ge sig av sådär, han måste väl fatta någonting! Ni är ju tillsammans eller hur?"
Arwen nickade och torkade en tår ur ögat. Evelyn visste att bandet mellan Arwen och Aragorn var minst lika starkt som det hon hade till Haldir och även fast Aragorn var en människa så var han av den ätten som försetts med långt liv. Inte lika långt som en alvs, men ändå tillräckligt för att det ska vara längre än en vanlig människas. Arwen och han hade varit tillsammans i drygt tre år nu. Både hon och Evelyn hade fyllt sexton år, i vanlig människoräkning, vilket var betydligt mer i alvräkning. Aragorn var tjugo människoår, samma ålder som Haldir i människosätt. Även om Haldir levt några hundra år längre än Aragorn.
Evelyn följde med Arwen ner i stora hallen där de flesta alverna hade samlats, dock inte folket från byn. De visste ännu inget, men alla kände till Aragorns mor som en vacker människa, alvliknande och hennes otroliga ödmjukhet kunde ingen mäta sig med.
"Arwen…", började Aragorn när han fick syn på henne. "Jag älskar dig så mycket!" han omfamnade henne och hon kunde känna hur hennes vänstra axel fläckades av hans tårar.
"Jag älskar dig också, jättemycket! Lova mig att inte ge dig av nu, vi… rättare sagt jag behöver dig." Aragorn mötte hennes vädjande blick och trängde undan det som låg dolt inom honom. Arwen behövde honom, han behövde henne och det visste han. Om han nu skulle ge sig av, vilket han förr eller senare skulle så kunde det inte bli idag.
"Jag går ingenstans."
Evelyn la märke till att Elladan ställt sig bredvid henne.
"Vad tror du händer nu?" frågade han henne försiktigt och de växlade en snabb blick. Hans ögon var också tårfyllda.
"Han stannar", svarade Evelyn och gick sedan ner mot sjön. Hon böjde sig ner för att hitta den finaste bland alla näckrosor och bakom en gren som gick ner i vattnet hittade hon den. En ljusblå näckros som var rosafläckig inåt mitten. Försiktigt lyfte hon upp den och önskade sig se en bild utav Aragorn och hans mamma. En varm vind svepte förbi och vattnet som samlats på näckrosbladen drog sig in mot mitten där det smälte samman till en guppande bild. Evelyn log och tog med sig näckrosen till Aragorn.
"Ta den här som ett minne", sa hon och räckte näckrosen till honom. "Jag har för mig att hon älskade blått."
Förvånad av situationen tog Aragorn emot näckrosen och tappade nästintill andan när han såg den levande bilden i näckrosens mitt.
"Tack Evelyn, tack så jättemycket!" Han gav näckrosen till Arwen och vände sig sedan till Evelyn och gav henne en mjuk kram. Den utstrålade värme och tacksamhet. Aragorn tackade åter för näckrosen och återvände sedan till Arwen.
Begravningen skedde ungefär en vecka senare. Alla alverna, även de från byn hade samlats kring platsen. De hade rest en stor staty av Aragorns mamma som de ställt på det stället där hon skulle begravas. Den vita kistan pryddes av blåa och rosa rosor och en svart som Aragorn lagt dit. Ingen hade sagt någonting när han hade klivit fram till kistan, böjt sig ner och kysst den för att sedan säga farväl. De förstod vilken enorm sorg han kämpade med.
"Jag älskar dig mamma, förevigt och för all framtid."
Arwen gick fram och ställde sig bredvid honom, hon la en vit ros med vita stänk på bredvid den svarta.
"Må alla goda väsen ta hand om dig nu", sa hon och vidrörde den vackra kistan.
Även Evelyn, Elrohir och Elladan ställde sig bredvid dem, samt Elrond och Miriadel.

"Ditt ljus har slocknat på denna jord
men låt dig ledas av det nya till nästa bord.
Blåa och rosa ängar ska visa dig nästa färd
mot lycka och änglavärd.
Framtiden avgör när vi ses igen och när,
låt ingen sorg dig hindra.
Den svarta rosen fick du här,
låt den lysa och tindra.
Röd står för mod
och du var alltid god.
Flyg iväg min döda vän, vi kan bara be
Så mycket kommer ändå att ske
och igen ses vi hos dig."

Evelyn tystnade. Hon hade hört sin mamma viska denna dikt när hennes pappa dog. Därefter hade hon förträngt den, men det var som om minnet upprepades och utan förvarning kom den ut ur hennes mun. Allas blickar var vända mot henne, men hon mötte ingens tills hon tittade upp. Aragorn log mot henne och han mimade "vackert" och hon log tillbaka. Det var det minsta hon kunde göra för honom.