Här är kapitel 3, ber om ursäkt för min sega uppdatering. Har kommit en massa saker ivägen... Hoppas att ni gillar storyn och fortsätter att läsa den. :)

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 3
Solen strålade inte den här morgonen. Snön hade trängt in i Riftedal på något märkligt sätt och vita snöflingor tindrade ner från skyn. Från sitt fönster kunde hon se hur de små alverna undersökte isen på sjön, med en vuxens tillsyn. Hon såg hur Arwen och Aragorn satt tillsammans i ett hörn och betraktade snöns vita kristaller. Själv satt hon i sitt fönster med ritblocket i handen och en penna i den andra. Hon ville försöka sig på att teckna av det vackra Riftedal, men när hon vände blicken mot blocket insåg hon att det inte var det hon hade tecknat. Hon hade omedvetet skissat upp en bild av Haldir och henne själv för många år sedan när de vandrat i skogen. Just den gången innan hon for hit. Det var sista gången hon såg honom.
Det hade nu gått ytterligare tre år och Aragorn hade fortfarande inte gett sig av till Arwens stora glädje. Själv började hon fundera på att ge sig av för att leta efter Haldir, men Elrond hade strängt förbjudit henne till det. Han sa att världen inte var tillräckligt god än för att släppa iväg henne på egna äventyr. Även hennes mamma hade sagt så, att världen fortfarande var farlig för en ung alv utan erfarenhet av världen. Inte så konstigt hade hon svarat, med tanke på att hon aldrig fått göra något utanför Riftedals murar. Ett brev hade kommit för två dagar sedan, det var fläckat av röda bloddroppar och det kom från hennes syster Denée. Mörkveden hade attackerats av orker, men hon, hennes man och Legolas var tre av dem som klarat sig. Mörkveden låg nu under ondskan och de hade gett sig av mot Lórien, men även det hade tagits över av orker nu och de hade fortsatt färden mot Riftedal. Celeborn och Galadriel var med dem, men inte Haldir. Det var anledningen till att Evelyn stängt in sig på sitt rum, hon ville inte möta allas undrande blickar, nu när de flesta visste om hennes band till Haldir. Evelyn hade även tvingats av Elrond att berätta om sina förmågor… vilket hade lett till stor hyllning och nu visste precis alla vem hon var, just så som hon inte alls ville ha det. Hade det inte varit bättre om ingen visste? Hade hon sagt, men Elrond hade bara skakat på huvudet och sagt att tiden är inne för henne.
Plötsligt slets hon från sina tankar av ett skrik och hon tittade ut genom fönstret. orker! De hade gått till attack mot Riftedal… såklart! Här är ju sista stället hon kan vara på som fienden inte letat på. Alverna från byn skyndade sig iväg, upp mot berget dit orkerna inte kunde komma åt den. Elrohir stormade in i Evelyns rum.
"Du måste ta dig härifrån nu!" skrek han.
Evelyn började snabbt samla ihop sina viktigaste ägodelar och halvvägs nedför trappan kom hon på det. Hjärthalsbandet. Det låg kvar i lådan under skrivbordet.
"Elrohir, jag måste vända!" skrek hon och sprang upp för trappan igen. Hon slet ut lådan och tog hjärtat i handen. Steg hördes i trappan, hade Elrohir sprungit efter henne, men i öppningen stod nu ingen Elrohir. Det var en stor ork och från ingenstans kom ett stort stenblock flygandes och förstörde tornets vänstra sida, den vid trappan. Vägen var blockerad och orken död, men hon skulle inte kunna ta sig ut nu via trappan. Hon tittade ut mot det stora hålet, om hon tog rikligt med sats skulle hon kunna hoppa till balkongen och ta sig ner där. Nere på marken befann sig Aragorn och Elladan, men vart hade Elrohir tagit vägen? Evelyn drog ett djupt andetag och hoppade, men inte tillräckligt. Hon fick med nöd och näppe ett grepp om balkongens kant och kravlade sig upp. Sedan sprang hon mot trappan till hennes rum, kanske Elrohir väntade på henne där? Stora delar av trappan var förstörd, men hon struntade i det och fortsatte. En bit längre upp fann hon Elrohir, han var svårt skadad, men log när han fick syn på henne.
"Evelyn, jag visste att du skulle komma tillbaka." han hostade blod och kämpade för att sätta sig upp.
Evelyn sjönk ner på knä och lät Elrohir vila sitt huvud i det. Hennes ögon fylldes med tårar, men Elrohir log.
"Det blir bäst såhär, jag kommer ändå alltid att älska dig."
"Elrohir, du kommer bli bra. Din far kan läka dig!" tjöt Evelyn och torkade bort en tår.
"Ev, du vet mycket väl att han inte kan det den här gången." Elrohir hade också fått tårar i ögonen, med sina sista krafter sträckte han upp sig och blundade. Evelyn förstod och blundade hon med. Deras läppar möttes och för första gången kunde hon besvara en kyss från honom. Han viskade tack, och bad henne att ta sig i säkerhet, sedan föll han handlöst ner i hennes knä. Död. Evelyn vägrade gå därifrån, hon lade sig bredvid Elrohir och grät hejdlöst. Vad var det för mening med att leva när alla hon älskade bara dog? Kunde inte hon själv bara få dö? Tanken var lockande och hon funderade nästan på att ta Elrohirs svärd och görs slut på sitt eländiga liv.
Steg hördes i trappan, men hon brydde sig inte. Personen rörde vid Evelyn men hon reagerade inte. Sedan satte sig personen ner och vände hennes huvud mot sitt. Det var Elladan. Han log över att Evelyn var vid liv, men när han fick se sin bror ligga bredvid drog han Evelyn intill sig och grät. Hon hade aldrig sett honom gråta förut, aldrig någonsin. När han samlat sig, Elladan visade sig aldrig svag och gjorde han det tog han sig alltid tillbaka till förnuftet fort, reste han sig upp med Evelyn.
"Kan du gå?" frågade han.
Evelyn nickade, hon hade inte blivit skadad.
"Bra, du måste härifrån. Elrond fann mig och bad mig ta dig härifrån. Han har räddat din mor, ja han har räddat alla undan orkerna. Det är bara de som kan slåss kvar nu. Vi ska möta upp Aragorn och Arwen en bit härifrån." Han vände upp Evelyns huvud och torkade bort en tår som stannat kvar på hennes kind. "Sörj inte nu, jag finns här för att hjälpa dig."
Evelyn kastade sig i hans famn och viskade "tack".
Tillsammans tog de sig nu ner för trappan, Elladan tecknade åt henne att vara tyst. De smög längs med väggen till den östra sidan av slottet, eller det som fanns kvar av det. Orkerna befann sig på den andra sidan, förutom några som strövade fritt omkring på egen hand. Elladan tog en pil, Evelyn hejdade honom först, men lät honom sedan göra det. Hon hatade krig, hon hatade dödanden och hon hatade att se det. Orken föll ihop och de sprang fram. Ett ilsket skri hördes från skyn och en stor drake uppenbarade sig.
"Det är en nazgûl!" skrek Elladan och tog ett fast tag om Evelyns hand. "När jag säger hoppa så hoppar du!"
"Vi hinner aldrig undan en nazgûl!" skrek hon till svar och bytte en orolig blick med Elladan. Sedan såg hon vägen framför sig, ett massivt stup med ett vattenfall på ena sidan som sedan sträckte sig ut i en lång sjö. Där nere väntade Aragorn och Arwen förklarade Elladan och det var även deras väg.
"Nasgûlen kan inte ta sig ner där med den där draken." la han till. "Hoppa nu!" Evelyn höll hårt i Elladans hand och de kastade sig utför stupet. Bakom dem dök draken, men längre ner kom den inte och ytterligare ett skri kom från den. Plötsligt kände Evelyn hur de tryckets ner under ytan i vattnet. Fallet var långt och hon kunde känna botten av sjön. Elladan höll hon fortfarande i handen och hon kände hur han drog henne upp mot ytan.
"Är du okej?" frågade han panikslaget.
"Ingen fara med mig, hur är det med dig?" frågade hon tillbaka. Elladan log och antog att det betydde att han inte var skadad. De tog sig till stranden där Aragorn och Arwen väntade. Så fort de kommit upp på stranden sprang Arwen och Aragorn fram för att hjälpa till.
"Vart är Elrohir?" frågade Aragorn och såg sig omkring.
Evelyn växlade en blick med Elladan innan hon förklarade vad som hade hänt, fast hon nämnde ingenting om kyssen. Den var mellan henne och Elrohir ända ner i graven. Arwen skakade på huvudet. Hon ville inte tro på det. Nej, hennes bror kunde inte vara död. Förtvivlad kastade hon sig ned på marken och skrek. Tårarna brann i hennes ögon och hon önskade att hon hade fått sett honom en sista gång. Elrohir, hennes älskade bror. Aragorn, Elladan och Evelyn gjorde allt för att trösta henne och Elladan höll henne länge famnen och nynnade på en alvisk melodi för att hon skulle lugna sig, men hon ville inte lyssna.
"Arwen, om vi inte ger oss av härifrån lär vi också dö… och i så fall skulle Elrohir ha gett sitt liv i onödan för oss!" sade Elladan och såg in i sin systers tårade ögon.
"Förlåt mig", viskade hon.
"Be inte om ursäkt syster."

Evelyn kom att tänka på Haldir igen. Hon undrade vad han gjorde vid just det här tillfället, iakttog han dem just nu? Levde han överhuvudtaget? Evelyn skingrades av sina tankar av att de var tvungna att ge sig iväg.
"Jag måste hitta Haldir", for det ur henne.
Alla stannade upp. De visste säkert att så fort Evelyn kommit utanför Riftedals gräns skulle hon göra allt för att hitta honom.
"Jag måste", förtydligade hon. Aragorn suckade.
"Tror du inte att vi har förstått det? Men faktum är att vi inte kan låta dig genomföra det. På grund av att det är alltför farligt för dig!" han lät irriterad.
"Vad har ni planerat då? Att hålla mig gömd? Det här är andra gången det inte fungerar. Jag måste följa mitt hjärta och om det är ödet som har valt min väg så ska jag även ta mig till Mordor." Evelyn visste inte varför hon sagt det sista, det bara slapp ur henne.
"Nej Evelyn, fattar du absolut ingenting! Du kan inte bara ta dig till Mordor och nej du kan inte hitta Haldir för att vi… vi ska skydda dig och nej vi ska inte gömma dig, men just nu finns ingen annan plan", försökte Aragorn.
Arwen ställde sig emellan och tittade sin vän i ögonen.
"Säg att du inte menar det… det där om Mordor!" skrek hon.
Evelyn förvånades över att Arwen kunde höja rösten så, hon hade aldrig fått en utskällning av henne förut. Arwen höjde handen och gav henne en örfil rakt över kinden. Elladan och Aragorn stirrade på dem.
"Fatta någon gång då!"
"Förlåt mig, jag menade det inte… bara det om att jag verkligen vill hitta Haldir." Evelyn gned sin kind efter örfilen och kramade sedan om sin bästa vän.
"Förlåt mig."
Arwen mottog kramen och log mot sin vän. "Vi ska hjälpa dig att hitta Haldir."
Evelyn sken upp som en sol och tackade sin vän gånger tusen.
"Arwen, börja inte du nu också…" började Elladan.
"Om det är något vi kan göra så är det just det, att hitta Haldir. Han har hållit sig gömd i flera år verkar det som, kanske det kan hjälpa Ev?"
Aragorn och Elladan kände sig besegrade och accepterade att de skulle bli tvungna att leta genom hela Midgård. De gick långt den dagen, utan något planerat mål. Evelyn tog upp sitt halsband och satte det runt halsen. Kanske det kunde vägleda henne till honom… eller kanske armbandet? De kom till ett vägskäl och Evelyn tittade åt båda hållen. Plötsligt kände hon ett starkt drag i hennes vänstra hand. Som om någon drog i den. Var det Haldir som sade att de skulle ta vägen till vänster? Vad kunde finnas åt höger?
"Jag hör något… Orker, de kommer från höger!" sa Aragorn och alla sprang de snabbt in på den vänstra vägen. Orkerna hade ökat farten och var dem snart i hälarna och snart försvann även solen från himlen. Den täcktes av mörka tunga moln och snart piskade regnet ner över dem. Vägen ledde dem fram till en stor äng, de hade ingen möjlighet att gömma sig och de hade två val att välja på. Att stanna och slåss eller ta sig över ängen som såg obehagligt läskig ut. Arwen och Evelyn stannade för att andas ut.
"Vi hinner inte stanna nu!" konstaterade Aragorn och knuffade dem framåt.
"Vart ska vi ta vägen? De är snabbare och hinner lätt upp oss!" svarade Evelyn surt och stannade igen. Både hon och Arwen hade fått håll. Elladan drog Aragorn åt sidan, de diskuterande fort och hetsigt som om de var osams. orkernas steg hade tystnat för tillfället, kanske hade de upptäckt dem och låg i bakhåll? Aragorn och Elladan var överrens om att de inte kunde gömma sig för orkerna, men att de ändå vare tvungna att fortsätta. Eller rättare sagt Arwen och Evelyn skulle fortsätta.
"Vad menar ni med att ni ska 'uppehålla' dem? Den idén kommer aldrig att funka, de är för många!" Arwen vägrade att skiljas åt från Aragorn och var inte alls nöjd med beslutet.
"Var inte löjlig nu…" började hennes bror men blev avbruten.
"Du ska inte lägga dig i! Vad ska vi två göra då? Irra omkring i skogen och vänta på er?" muttrade Arwen och la armarna i kors. "Är det så att vi kanske inte kan slåss?"
Evelyn hade stått tyst och iakttagit situation, hon förstod vad Aragorn och Elladan hade kommit fram till, samtidigt som hon förstod Arwens känslor. Hon hade själv reagerat likadant om det varit Haldir som tagit det här beslutet.
"Jag…", rösten stockade sig för Evelyn och hon fick kunde inte få fram fler ord. Det gjorde ont att tala när historien upprepade sig hela tiden och man var tvungen att skiljas från de man älskar. Hon tittade bort när Aragorn omfamnade Arwen, hon var rädd att hon skulle bryta ihop om hon såg dem.
"Var rädd om dig och lova mig att vi ses igen? Jag älskar dig!" viskade hon i hans öra.
Aragorn svarade att han lovade att de skulle ses igen och att hon också skulle vara rädd om sig. "Jag älskar dig Arwen."
Marken började skaka kraftigt, orkerna hade börjat springa igen. Evelyn tog sin bästa vän i handen och tillsammans sprang de över ängen bort mot skogen på andra sidan. Mellan varje träd sprang orker ut och Elladan sköt ner dem med sin pilbåge medans Aragorn sprang mot vägen där de andra orkerna snart skulle dyka upp. Arwen släppte Evelyns hand och drog även hon sitt svärd för att skydda dem och Evelyn spände sin båge. Utifall att de skulle stöta på fler bekymmer hade de bestämt sig för att det i alla fall kunde vara bra att försvara sig. Träden kom allt närmare, Arwen slängde en sista blick bakom axeln. Orkerna var många fler än de hade räknat med, Aragorn och Elladan drog sig bakåt och började sedan springa. Hon blundade, stängde ute tankarna och vände sig sedan mot Evelyn.
"Tror du att de klarar sig?" hennes ögon var blanka och hon skakade.
Evelyn tänkte sig för innan hon svarade. "De klarar sig, det gör de alltid", hon klämde fram ett leende för att lätta på stämningen, de hade klarat sig undan fienden ytterligare en gång och Evelyn hade på känn om att han inte alls gillade det svaret som förr eller senare skulle nå honom. Skogens träd var döende och inga djur befann sig i den. Den var tyst, enbart vindens brus kunde höras ibland och löv som föll från trädens toppar.
"Den här skogen överlever inte kriget", sade Arwen och böjde sig ner mot marken. Hon kupade händerna och tog upp en näve jord. "Men det finns ändå ett litet hopp för den att klara sig lite längre än såhär." Hon gick fram till närmsta träd och höll upp händerna strax under munnen och hon började viska en dikt över jorden. Sedan blåste hon iväg den och lät vinden sköta resten och för ögonblicket såg det ut som att skogen återhämtade sig för att sedan stilla återvända till tystnaden.
"Han har spridat ondskan för hårt här för att den ska kunna försvinna härifrån", sade Evelyn som ställt sig bredvid Arwen och de blickade ut genom den tomma döda skogen. De tunga molnen skingrades och några få av solens många strålar sköt ner från himlen och lyste upp deras väg. Skogen kändes med ens mjukare och mindre övergiven. De gick tysta bredvid varandra försjunkna i sina egna tankar. Arwen undrade vad Aragorn gjorde vid det här tillfället och om han tänkte på henne. Evelyns tankar bestod av minnen med Haldir och på något sätt kände hon igen den här skogen. Var det inte här de hade träffats första gången för så många år sedan? Kunde det vara hit han tagit till flykten från kriget för så många år sedan eller var han mitt inuti det krig som nu pågick? Hade han försökte ta sig till Riftedal, men misslyckats? Frågorna blev bara fler och fler i Evelyns huvud och hon ruskade på det flera gånger för att inte tappa fattningen.

Solen gick sakta neråt och stjärnorna steg över himlen, en kylig vind svepte förbi dem och de bestämde sig för att stanna och sova några timmar innan de fortsatte. Orcherna behövde inte oroa sig för, men det fanns andra betydligt mer skräckinjagande faror att oroa sig för. De hittade en stor ödslig gran som stod alldeles ensam i utkanten av de andra träden. Deras grenar sträckte sig långt ner mot marken och bildade ett hålrum under den. Försiktigt kröp de in under den och vilade där resten av natten. Molnen täckte himlen igen och regnet piskade ner på nytt.
"Älskade syster. Var inte rädd, aldrig någonsin. Du måste vakna nu, det är inte säkert att stanna på samma plats för länge." Denées röst tynade bort och Evelyn vaknade med ett ryck. Hennes syster hade pratat till henne genom drömmen, eller hur? Hon skyndade sig att väcka Arwen och berättade för henne om drömmen. Det var ännu sent i natten, men de beslutade sig för att ändå ge sig av.
"Vad tror du hon kan ha menat? Såg du henne i drömmen?" viskade Arwen försiktigt.
"Jag tror att hon är i fara och nej det gjorde jag inte. Det var som om hon höll på att tyna bort." En tanke kom upp för henne, hennes syster kanske var döende. Hon kanske sökte hennes hjälp innan det var för sent. Arwen kände sig iakttagen och snodde runt. Evelyn stannade också, bakom dem stod en snart genomskinlig varelse. En alv. Denée. Evelyn kände hur hennes hjärta ville stanna. Hennes syster kom emot henne och fattade hennes händer.
"Var inte rädd syster."
Denées händer var kalla och hennes röst lät mer som än viskning än något annat. Hon höll på att tyna bort och bakom träden kom fler alver fram, lika genomskinliga, lika viskande.
"Vad… vad har hänt dig?" frågan krävde ett svar hon helst inte ville höra. Hon klarade inte av att förlora fler personer.
"Jag är döende syster och jag vet att du ser det. Oroa dig inte, jag ska ta mig till de Grå Hamnarna och därifrån ska jag ta mig till en bättre plats. All den här ondskan tar livet ifrån mig och det folk som följer mig. Jag kände din närvaro och var tvungen att se dig en sista gång. Gråt inte älskade vän, vi ses igen ska du se. Jag kommer inte att dö ifrån dig, bara förflytta mig till en tryggare plats. Vad som än händer kommer jag alltid att vara med dig."
"Denée… du kan inte åka. Du har alltid funnits, du har alltid funnits hos mig!" Evelyn kände hur rösten skar sig när hon skrek och hennes storasyster omfamnade henne.
"Det är inte rättvist! Jag vägrar att förlora dig Denée!" Hon tittade upp i sin systers ögon och det rann även tårar ur dem. Bakom stod Arwen och grät, tyst, men ändå märkbart.
"Det är okej lilla vän, ta hand om dig och lova mig en sak…"
"Jag lovar!" skrek Evelyn.
Denée skrattade åt sin lillasysters kvickhet.
"Jag hann inte säga klart meningen. Det jag vill att du ska lova mig är att inte bege dig till något alvhem, eller ö för långt öster om Midgård förrän den platsen är säker. Kan du lova mig det?"
Evelyn nickade. Det var inte första gången hon hade fått höra det. Denée släppte sitt grep om sin syster och drog sig bakåt mot de andra alverna som sakta tynade bort och sist försvann även hon. Evelyn kände sig tom, tom på kraft och tom på ord. Arwen stod alldeles tyst och koncentrerade sig på att försöka andas normalt. Paniken tog ett fast grepp om henne och båda två sjönk ner på marken.
"Jag bad Legolas se efter er. Han har ännu inte försvagats." Denées röst hördes en sista gång innan tystnaden lamslog dem. Legolas, ingen av dem hade tidigare träffat denne Legolas så de hade ingen aning om hur han såg ut. Det enda de visste om honom var att han kom från Mörkveden och dit fick de inte bege sig.
"Så vad gör vi nu?" undrade Arwen.
"Vi fortsätter. Jag behöver verkligen hitta Haldir nu!"