Fick äntligen ordning på rubriken som krånglade... grr... här är kapitel 4, hoppas att ni gillar den :D

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 4
Haldir slog upp ögonen. Han hade haft en obehaglig dröm, en dröm om Evelyn… men det var något som var fel. Han kunde inte hitta henne i den, hon bara befann sig där utom räckhåll. "Som i verkligheten då med andra ord", tänkte han. Efter attacken mot Lothlórien för så många år sedan hade han försökt ta sig till Riftedal utan att lyckas. Det var som om en magi lagt sig runt omkring stället och gjort det omöjligt för allt och alla att hitta. Hans bröder hade följt med honom till en början men sedan begett sig till Mörkveden. För inte alltför många veckor sedan hade han fått reda på att fienden tagit över det stället, men hans bröder hade överlevt och tog nu dem svagaste till de Grå Hamnarna. De hade inte sett eller hört något av Evelyn då. Sen kom attacken mot Lothlórien igen och även där beslöt sig folk att följa med till havet bortom de höga bergen och de gröna ängarna, långt bortom Hobbiton.
Det var för några dagar sedan bara som Haldir av en slump lyckades ta sig till Riftedal. Magin var borta och hela stället var förstört. Orker låg döda överallt och alver, som varsamt bars bort av de överlevande. Orkerna eldade de upp och stanken från dem var outhärdlig. Elrond hade beslutat sig för att skicka sitt folk till de Grå Hamnarna han med. Det var inte längre säkert i Midgård. Evelyns mamma hade också överlevt och såg Haldir direkt. Hon förklarade för honom att Evelyn lämnat Riftedal tillsammans med Arwen, hennes bror Elladan och Aragorn. Vart de hade tagit vägen hade hon dock ingen aning om. Han tackade för hjälpen och försvann lika fort som han kom, från Riftedal. Det gjorde ont i honom att han precis missat sin älskade Evelyn, om förtrollningen ändå hade brutits tidigare…
Hjärtat han fick den dagen Evelyn gav sig av med sin familj bar han fortfarande kring halsen. Ibland brukade han öppna det och betrakta den bild som guppade inuti den, sen brukade han sluta den igen och andas några tunga andetag innan han fortsatte. Att behöva skiljas från den man älskar är det svåraste som finns… och att inte ha något val gjorde det hela inte direkt enklare. Haldir fumlade med hjärtat kring halsen där han gick genom skogen ensam med sin pilbåge över axeln. Han hade vant sig vid ensamheten och blivit allt mer vaksam, världen var inte säker, men han var säker på sin sak. Innan hans sista andetag var kommet skulle han hitta Evelyn och de skulle få ha sin tid tillsammans. Deras band var starkare som aldrig förr, han kände det och hoppades innerligt att även hon var på väg efter honom. I alla år som gått hade hans enda mål varit att finna henne och se till att hon aldrig kom till skada. Det var hans plikt.

Första gången de hade träffats var i; nu den döende skogen. Det var en tidig vårdag, mindes han och även om kylan ändå låg i hade solens strålar spridits mellan trädtopparna och en utav dem hade fastnat på en liten flicka med blålila ögon. Han hade mött ögonen och det hade varit ett magiskt ögonblick. Själv var han väldigt ung vid den tiden, fortfarande enligt alvräkning, men inte ett barn längre. Den lilla flickan hade kommit fram till honom och gett honom en blomma hon plockat och presenterat sig. Han hade böjt sig ned och tagit emot blomman och utan förvarning hade flickan slängt sig om halsen på honom och gett honom den värmande kram han aldrig tidigare känt från någon annan. Från den stunden följde hon varje steg han tog och de lärde känna varandra djupt inpå livet och mer än vänskap började utvecklas mellan dem. Mer än bara kärlek, mer än allting annat som kretsade kring dem.

Himlen lystes upp av en svag sol. Haldir blickade upp mot den, det var ännu tidigt på morgonen. Han stannade upp för att fundera. Evelyn hade bara några dagar tidigare lämnat Riftedal, hon kunde inte ha kommit alltför långt, men vart kunde hon ha begett sig? Den frågan gnagde inom honom hela tiden, han ville inte ta något som helst felsteg utan komma rakt mot henne. En fågel sjöng vackert från sin gren på ett främmande språk och Haldir log mot den. Då flög den ned mot honom och satte sig på hans axel. Den hade en pappersrulle lindad runt ena foten och Haldir tog försiktigt loss den och lät sedan fågel sitta kvar på hans axel medans han läste brevet.

Haldir, du kommer inte att tro mig.
Jag berättade om Denée förra gången, Evelyns syster. Hon har försvagats kraftigt, men ett syskonband är nästan lika starkt som det band du delar med Evelyn. Hennes närvaro tog kontakt med Denée och de träffades igår i den döende skogen. Jag och Orophin vakade över de andra döende alverna under den tiden, vi fick senare veta av henne att hon sänt Legolas att skydde henne och Arwen som följt med. Vad som hänt med Elrohir, Elladan och Aragorn har vi ingen vetskap om.

Efter vår färd mot de Grå Hamnarna kommer vi tillbaka för att hjälpa dig, se till att hålla dig vid liv till dess! Sänd inget meddelande tillbaka till oss, vi kan vara bevakade.

Älskar dig förevigt, låt aftonstjärnans ljus leda dig.
Förevigt och för alltid din bror Rúmil.

Haldir vek ihop brevet och la in det i en ficka han hade vid bröstet, sedan lät han fågeln flyga sin väg utan att ge den någon beskrivning om vart den skulle. Sedan styrde han sina steg mot den döende skogen. Han kunde inte låta bli att le, han nästan sprang fram genom skogen. Om han skyndade sig kanske han skulle hinna fram till Evelyn innan hon hann gå vidare, det var inte långt till den döende skogen från det ställe han befann sig vid. Om han inte stötte på några problem på vägen kunde han vara framme vid den strax efter solnedgången. Haldir längtade efter att få se hennes vackra ansikte igen, hon hade nu blivit så mycket äldre, även han. Skulle hon känna igen honom? Han blev plötsligt orolig över att hon skulle ha kommit över honom, eftersom han inte dykt upp i Riftedal under alla år som gått… fast å andra sidan kände han fortfarande det starka bandet som fanns mellan dem. Han ruskade på huvudet. "Nej, hon minns mig fortfarande", tänkte han.

När han hade besökt Riftedal hade han fått tillgång till det rum som varit Evelyns. Hennes mamma hade en stark vilja av att visa honom det. Även om det var ett stort hål i ena väggen och man inte kunde komma in via trappan kunde de tillslut ta sig in och han blev chockad av synen i det lilla rummet. Så mycket känslor som skapats och bevarats hade han inte sett på riktigt länge. Inte en enda liten vrå syntes på de väggar som klarat sig, teckningar i alla storlekar prydde dem och de var alla fyllda med honom och på några syntes även Evelyn med honom. Han fick veta att hon skapat alla dessa den första natten hon kommit till Riftedal. Haldir lät handen flöda över bilderna, han fastnade vid en speciell. Den föreställda en liten flicka som gav en blomma till en större alv – han själv. Deras första möte i den döende skogen. En tår rullade nedför hans kind, men han brydde sig inte om att torka bort den. Evelyns mamma bad honom att ta ner alla bilderna och ta dem med sig, hon sa att det skulle hjälpa honom i hans sökande.

Haldir stannade vid en flodmynning för att hämta kraft att fortsätta. Han satte sig ner i sanden och öppnade sin väska. Där i låg alla bilderna, han tog upp bilden som beskrev deras första möte och lät blicken flöda över den. Även fast den var enbart tecknad med blyerts och bara kunde urskilja svarta och vita nyanser kunde han se alla färgerna och han kunde nästan känna lukten av blomman som han fått den dagen. Haldir lade ner teckningen i väskan igen och såg till att stänga den noga. Han gick längre ner mot vattnet och vidrörde det. Ringar spred sig längs floden och han tyckte sig för en sekund se Evelyn stå bredvid honom. Haldir snodde runt, men det fanns ingen där. Han var ensam, som han varit så länge. Om allting hade varit annorlunda, hade han kanske varit tillsammans med henne nu. Ifall Sauron inte hade spridit ut sin ondska över Midgård hade han med största sannolikhet fortfarande befunnit sig i Lothlórien med Evelyn nu. Haldir kände hur ilskan tog över och han sjönk ner på knä, en stor klump satte sig i halsen på honom och han kämpade för att inte bryta ihop igen. En kylig vind svepte förbi och hans långa blonda hår föll fram över axeln på honom. Han önskade så innerligt att han skulle få se Evelyn, om så bara för en sista gång.
"Vart är du någonstans, min vän?" viskade han lågt för sig själv.
Utan vetskap om hon ens var vid liv gjorde Haldir panikslagen. Det var ändå några dagar sedan hon hade lämnat Riftedal och även om hon inte befann sig själv då, hur var det nu? Varför var inte han hos henne som han lovade för så många år sedan?
"Jag lovar att jag ska hitta dig, om det så är det sista jag gör."

Han vände blicken mot himlen och föll sedan ner på ryggen. Synen av den blåa himlen tog honom tillbaka till gamla minnen.