Kapitel 6 är här nu, wohoo! :D haha
Jag känner att jag är på riktigt "ladda-upp-kapitel-humör" just nu xD Har ju faktiskt skrivit klart hela historien... måste ju bara ladda upp den nu. Hope you like it. :)

P.s jag vet att jag stavat fel på Sarumans namn... jag ber er att inte bry er om det.

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 6
Himlen såg med ens mörkare ut och Haldir satte sig upp. Han ville inte tänka alltför mycket, det gjorde mer ont nu än det någonsin gjort förut. Kanske berodde det på att han kunde ha haft en chans att träffa henne? Kanske berodde det på att han inte hade så mycket tid på sig innan det var försent eller berodde det kanske på att han var på väg att ge upp? Nej, han skakade på huvudet och knöt händerna. Han skulle aldrig ge upp. Om så världen var tvungen att gå under först så skulle han ändå aldrig sluta leta. Haldir hämtade sin väska och försvann sedan in i skogen, det var aldrig säkert att tillbringa natten på öppen mark. Han hittade en bra gran och la sig under den. Hur han än försökte kunde han inte somna. Det var som ett tecken på att han skulle fortsätta och han satte sig irriterat upp. Tecken eller inte, han måste sova. Bestämt lade han sig ner igen och blundade. Alla möjliga ljud studsade mellan hans öron och han la händerna för dem för att få ro, vilket bara ledde till att han koncentrerade sig på fel saker.

"Okej, jag stannar inte här i natt", muttrade han för sig själv och kröp fram under granen. Snabbt kröp han tillbaka och lyssnade. Steg, hårda tunga steg. Orker. Han hade ingen lust att slåss och hoppades att dem bara skulle passera.
"Vi stannar här inatt för att vila och fortsätter imorgon", hörde han en ork skrika till de andra och stegen upphörde.
"Perfekt, verkligen underbart", tänkte Haldir. Nu blir jag sittandes här hela natten ändå. Irriterad över att han inte gett sig av tidigare la han armarna i kors och gäspade lågt. Om han skulle vara omgiven av orker var det ju självklart att han inte fick somna, eftersom de lätt kunde göra sig av med honom då. Självklart så skulle tröttheten slå till då och Haldir nickade till flera gånger innan han sakta la sig ner på marken och somnade.
Nästa morgon vaknade han med ett ryck. Han förbannade sig själv för att han somnat och tittade försiktigt ut under granen för att se om orkerna var kvar. Solen stod ännu inte högt och orkerna sov fortfarande. Haldir satte på sig sin väska och försiktigt hoppade han mellan orkerna för att ta sig därifrån. De låg i högar på varandra och gav ifrån sig konstiga ljud, samtidigt som de snarkade högt. Utan att se sig för vart han satte fötterna trampade han snett och landade mitt i högen av orker. Försiktigt reste han sig upp, ingen ork hade vaknat som tur var, men han kände sig ändå iakttagen och snodde runt. Självklart, ledaren hade vaknat. Han hade snabbt tagit till vapen och kom rakt emot Haldir som febrilt letade efter sina pilar. Turen var verkligen inte med honom idag, pilarna låg kvar under granen. Orken slängde sin sabel mot Haldir som kastade sig åt sidan, snabbt drog han fram sitt svärd och hindrade orken från att döda honom.
"Ni har inte rätt att vara här", sade Haldir och förflyttade sig snabbt bort från orkhögarna.
Orken tittade ondskefullt på honom med sina kattlika ögon som om han inte förstod vad Haldir menade.
"Vi har rätt att färdas vart vi än vill, även till alvernas så kallade land."
Haldir lät sig inte hindras utan for raskt på nästa fråga. "Letar ni kanske efter något speciellt?"
Orken attackerade igen och Haldir svarade med sitt svärd och till orkens fördel la han märke till halsbandet runt Haldirs hals. Han sträckte ut sin andra arm efter det och Haldir föll baklänges.
"Du känner henne alltså?" frågade orken och tittade som förtrollad på halsbandet.
"Jag förstår inte alls vad du menar", svarade Haldir svävande och försökte ta sig därifrån, men orken var snabbare och blockerade alla flyktvägar.
"Det är du, eller hur? Alven som är så bunden till henne?"
Haldir fick inte fram ett ord. Hur kunde den här orken veta så mycket om honom och Evelyn? Det kunde inte vara en ork, den här var alldeles för smart för det och för snabb.
"Vem är du?" frågade Haldir och kom snabbt på fötter.
Orken släppte sin sabel och slog ihop händerna, ett bländande vitt ljus bländade allt och där stod nu Sauroman.
"Jag visste väl att du inte var någon Ork, du är äckligare", sade Haldir och gav Sauroman en äcklad min.
"Om jag vore du skulle jag inte säga så mycket. Du måste vara den där Haldir som är så fäst vid den där… flickan?"
Haldir svarade inte, han hade ingen skyldighet att predika om någonting alls för den här mannen.
"Vi vet var hon befinner sig, det som gör mig förvånad är du inte vet det. Har hon inte sagt något om sina planer för dig?"
Haldir sade fortfarande inget, han ville inte vilseledas av någon trollkarl.
"Vad får dig att tro att jag kan lita på dina ord?" sade han tillsist och mötte trollkarlens ögon.
Sauroman tog ett steg närmare alven och tittade mot halsbandet.
"Du har inte lust att göra ett byte? Jag får något jag vill ha och ja, du kan alltid få en tidigare död", sade Sauroman med sin slätformiga röst och tog några steg tillbaka.
Haldir kände att han var tvungen att ta sig därifrån, han knäppte loss halsbandet och la det i handen. Sauroman tog ett steg fram igen och Haldir öppnade hjärtat. Till bådas förvåning var det tomt och Haldir backade några steg. Det här kanske inte var någon bra plan ändå. Sauroman såg rasande ut och böjde sig ner efter sin trollstav. Haldir insåg situation och försvann snabbt upp i närmsta träd. Han tog sig snabbt fram till granen och slet åt sig sina pilar och sprang sedan mot floden. Sauromans röst ekade mellan skogarna och tunga steg ljöd, han hade fått fart på orkerna och nu var Haldirs enda utväg att ta sig över floden. Han dök fort ner i vattnet och kom sedan upp till ytan. Orkerna stod vid kanten och sköt pilar efter honom. En av dem kom farligt nära och han tog sig snabbt upp på andra sidan. Droppande av vatten sprang han in i skogen och stannade inte förrän han var säker på att han skakat dem av sig.
Haldir sjönk ner på marken för att hämta andan. I handen höll han fortfarande hjärtat. Av ren nyfikenhet var han tvungen att öppna det igen och visst, där fanns bilden. Vad hade gjort att den försvunnit när han öppnade den för Sauroman nyss? Han skrattade lågt för sig själv, säkert ett av Evelyns hyss. Evelyn… han satte på sig halsbandet och reste sig upp. En pil hade snuddat vid hans arm och den hade orsakat ett sår. Inget farligt, men det syntes och skulle säkert locka till sig andra faror om han inte fick ordning på det. Han öppnade väskan, ingen av teckningarna hade blivit blöta av vattnet. Det var som om en magi låg över dem och stötte bort faror. Han tog upp sin särk rev av en bit och knöt fast den runt armen. Haldir kupade händerna och tog upp lite jord, han viskade något till den och blåste sedan iväg den, han visste att naturen skulle sköta resten, att han inte hade tänkt på det tidigare.