Tjallo! :D
Här är kapitel 7 för er som har väntat... och för er andra också såklart! Haha!
Det är okej om ni vill posta en kommentar, jag blir inte arg. xD

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 7
En märklig vind svepte över Arwen och Evelyn.
"Kände du?" utbrast Evelyn och fick nästan tårar i ögonen.
Arwen tittade förvånat på henne.
"Nej, vad menar du?"
Evelyn kunde knappt få fram orden, hon kastade sig i gräset och tårar rann nedför hennes kinder. Hon kände en enorm lycka sprida sig genom hela kroppen på henne. Arwen kastade sig oroligt ner bredvid henne.
"Evelyn, Evelyn vad är det som händer?" skrek hon och tog tag i sin vän.
"Haldir! Han… han skickade mig ett tecken!" Evelyn reste sig upp på fötterna och snurrade runt. Han hade letat efter henne, han hade inte glömt henne. Han hade inte glömt henne!
"Skickade Haldir dig ett… tecken… med vinden?" frågade Arwen skeptiskt.
Evelyn nickade ivrigt.
"Han lärde mig det för länge sedan och hur man läser dem, att jag inte tänkte på det!"
"Sa han något speciellt?"
Evelyn stannade plötsligt upp, hon hade blivit så glad att hon inte tänkt på själva meddelandet. Leendet försvann och Arwen förstod att det inte var goda nyheter.
"Sauroman är på väg. Han vet var jag finns."
Arwen fattade sin väns händer.
"Ingen och då menar jag ingen ska någonsin få skada dig. Fattar du det?"
Evelyn nickade, men hur försvarar man sig mot en trollkarl?
"Har du någon idé?" frågade Evelyn och tittade sig omkring för att försäkra sig om att han inte iakttog dem.
Arwen släppte Evelyns händer och började fundera. Hon satte sig ner på marken och la händerna mot den. Värmen från jorden spred sig in i henne och bilder formades i hennes minne. Bilder av en trollkarl.
"Han är en bra bit härifrån. Det lär ta honom minst tre dagar att ta sig hit… om han inte får tag i en nazgûl. Jag tror nog att vi ska ta oss härifrån så fort vi kan… han verkar ha fått tag i en nu."
Evelyn spärrade upp ögonen. Det var inte första gången hon mött en nazgûl, men det var en gång för mycket och hon ville helst inte träffa en igen.
"Om vi kunde… ta oss över Dimmiga bergen?" föreslog Evelyn.
"Du har ingen aning om hur svårt det är, snö hela tiden."
"Vi måste försöka! Det är inte så långt härifrån och… vi kanske är säkra då."
Arwen skakade på huvudet. "Det är nästan fiendeland. Sauron har tagit över en större del av östra Midgård… vi kanske bara kan lura Sauroman?"
"Hur då?" frågade Evelyn skeptiskt. "Det går inte bara att lura en trollkarl!"
Arwen sprang in djupare i skogen och Evelyn följde efter. Hon hade ingen aning om vart de var på väg, men de hade inte mycket tid på sig och de kunde höra draken ge ifrån sitt ett isande skri, som var det djur nazgûlen färdades med.
"Arwen vart är vi på väg?"
"Till grottan."
Evelyn stannade.
"Är du inte klok? Vi kan inte gå in i den grottan."
"Jo, det kan vi. För jag tror inte att du har lust att bli förhörd av Sauroman om några timmar."
Evelyn drog ett djupt andetag. Hon avskydde när Arwen fick med henne på sådana här saker. Som om de skulle ha större chans att överleva i den grottan, men det var Arwen hon var med och ingen annan. Arwen visste vad hon gjorde. Marken började skaka kraftigt, tusentals orker var efter dem, men om de bara kom fram till grottan skulle de vara säkra för tillfället. Evelyn skymtade grottan då en pil för förbi hennes axel.
"Hur kunde de komma hit så fort?"
"Det måste ha varit dem som Aragorn och de andra försökte vilseleda… jag hörde dem inte, förlåt mig Ev!"
Evelyn slog till sin vän medans de sprang mot grottan.
"Be aldrig om ursäkt för en sådan sak igen!" skrek hon och kastade sig in i grottan. Arwen följde tätt efter och de kippade efter luft och orkerna utanför sprang förbi.

Grottan, Evelyn hade aldrig förut besökt den på så här nära håll. Inget lyste upp den och det sades att den var oändligt lång och att ondska bodde i den.
"Är vi verkligen säkra här Arw?" undrade Evelyn skeptiskt och vidrörde väggen med händerna. Den var ovanligt slät och gnistrade till då hon snabbt förde bort handen.
"Mithril", svarade Arwen. "Mina bröder och jag var här en gång för väldigt länge sedan och då upptäckte vi det."
Evelyn skrattade. Arwens bröder, det förvånade henne inte ett dugg. De levde för att utforska allt man inte fick utforska. Plötsligt hördes ett högt skri genom luften och nazgûlen landade med ett brak utanför grottan.
"Tror du att Sauroman går in här?" viskade Evelyn och både hon och Arwen kröp ner bakom en stor sten.
"Jag vet inte", viskade Arwen tillbaka.
Sauroman stirrade in i grottan från porten, sedan tog han ett par steg in och sedan ytterligare ett. Han bankade lätt mot väggen med staven, precis där Evelyn förut haft sin hand. Ett leende spred sig över hans ansikte och han tog några steg till in i grottan.
"Arw, om han hittar oss då tar du dig härifrån. Fattar du det?"
Arwen skakade på huvudet.
"Aldrig!"
"Någon måste få tag i Haldir!" väste Evelyn irriterat.
Sauroman vred snabbt huvudet mot stenen där de satt. Evelyn bet sig själv i läppen och knuffade på Arwen att hon skulle ge sig av. Stenen föll ner i små smulor på marken och Sauroman tittade på den bleka lilla alven som satt på marken.
"Var har du din vän då?"
"Det ska du inte bry dig om!" väste Evelyn och stirrade in hans gråa kalla ögon.
Sauroman klev ett steg närmare och Evelyn backade tills hon nådde väggen. Hon kom inte längre och även om hon hade gjort det skulle hon ha stött på en vägg förr eller senare.
"Du kanske vill se världen från en annan vinkel?" frågade Sauroman och räckte ut handen.
"Nej, tack jag flyger helst inte."
"Så synd, för då får du gå", svarade Sauroman och tog tag i hennes vänstra arm och han la märke till armbandet. Det skimrade i olika nyanser av lila och plötsligt släppte Sauroman hennes arm. Evelyn ryckte tillbaka då hon såg att Sauromans hand nästan stelnat.
"Jag tänkte just det", mumlade han för sig själv och uttalade en besvärjelse.
Evelyn drog fram sitt svärd, men släppte det i samma ögonblick. Det glödheta svärdet föll till marken med en klang och hon tittade irriterat på Sauroman.
"Det där var onödigt", kved hon.
Sauroman brydde sig inte om det utan tog ett fast grepp om Evelyns högra arm istället och den här gången stelnade han inte. Evelyn försökte slita sig loss, men det var till förgäves. Han sa åt henne att sätta sig på draken, men Evelyn vägrade. Sauroman gav henne en kall blick och klev istället själv upp på den med henne dragandes efter.
"Aj!" väste hon och försökte sätta sig längre bak på draken, men Sauroman drog fram henne framför sig.
"Din vän klarar sig inte där inne", sade han och lät sedan draken flyga iväg.

Världen såg mindre ut när Evelyn blickade ner mot den. Hon kände vinden svepa genom håret, men det fanns inget meddelande i den. Vinden var död. Hela Midgård var döende. Evelyn sade ingenting till trollkarlen som satt bakom henne. Hade de haft mer tid på sig kanske hon och Arwen hade kunnat komma undan tillsammans, men det viktigaste var att Arwen gjorde det. Hon skulle förklara allt för Haldir sedan. Om han skulle förstå tvekade hon på, han skulle aldrig ge upp. Inte Evelyn heller, även om hon befann sig i en trollkarls våld. Draken saktade in och landade försiktigt på ett svart torn. Taket var omgivet av fyra vassa pelare och Evelyn klev av draken utan att yttra ett ord. Hon gav Sauroman enbart en kall blick och följde sedan efter honom nedför en lång trappa. Det såg lika svart ut inuti tornet, Evelyn sa fortfarande ingenting utan satte sig tvärt ner på golvet. Sauroman satte sig ned mittemot henne.
"Säg något!" beordrade han.
Evelyn tittade honom rakt i ögonen utan att öppna munnen.
Sauroman upprepade meningen utan framgång.
"Du gör det bara värre för dig själv", sade han sedan.
"Ska inte du avlämna en rapport att du varit duktig nu?" frågade hon utan att bry sig om vad han sagt.
Av ilska höjde Sauroman handen och slog till Evelyn som föll omkull.
"Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra. Var slutade vi? Jo, var så snäll nu och berätta för mig vad halsbandet är för något!" sade han och ryckte loss det.
"Nej, ge mig tillbaka det!" skrek Evelyn, men Sauroman höll det utom räckhåll för henne.
"Först ska du berätta för mig vad som är så speciellt med dig, hela Midgård känner till dig."
Evelyn försökte på nytt ta halsbandet, men misslyckades och svarade istället: "Om hela Midgård känner till mig borde väl du redan veta allt?"
Sauroman uppskattade inte Evelyns svar och halsbandet försvann.
"I säkert förvar. Så, kan du vara så snäll nu och berätta allt?"
Evelyn suckade.
"Jag… jag är ledsen, men jag kan inte", svarade Evelyn och vände blicken mot golvet, hon ville inte visa Sauroman att hennes ögon var tårfyllda. "Du vet redan allt", lade hon till och vände upp blicken mot honom. "Du vet redan allt om mig, så varför dra ut på det?"

"Nej, jag vet ingenting om dig. Det är inte du som står i historieböckerna", svarade han iskallt. Sauroman lämnade Evelyn ensam i rummet. Han förstod att han inte skulle få ur henne något mer nu.