Här är kapitel 8 ^^

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 8
Arwen sprang längre in i grottan. Hon hade blivit ombedd att inte vända sig om, oavsett vad. Det var kolsvart och Arwen kände att hon inte behövde ta sig längre in, hon behövde hitta en väg ut nu. Försiktigt vände hon sig om, hon var helt ensam. Sauroman och Evelyns konversation hade avlägsnat sedan länge och Arwen började gå tillbaka. Hon hade lovat Evelyn att inte lägga sig i, men det var något som kändes fel och hon började springa. Det blev allt ljusare i grottan och hon närmade sig utgången. Just nu brydde hon sig inte alls om Sauroman, bara Evelyn. De skulle ju inte skiljas åt! Varför hade hon överhuvudtaget sprungit iväg? Även om Evelyn hade sagt åt henne att göra det så hade det redan då känts fel. Stenen de hade suttit gömd bakom låg utspridd på marken. Varken Sauroman eller Evelyn syntes till. Förtvivlad sjönk Arwen ner på marken, hon hade kommit försent. Hon förbannade sig själv för att hon inte lyssnat till sin egen vilja. Något låg bland småstenarna och blänkte och Arwen kröp fram mot det. Ett svärd. Evelyns svärd. Det skimrade vackert även om det inte fanns någon Evelyn som kunde bära det. Arwen satt kvar på marken, hon funderade. Hade Evelyn sett henne nu hade hon säkert bett henne fortsätta och leta efter Haldir och det var precis vad hon tänkte göra. Arwen tog Evelyns svärd och satte fast det vid midjebältet.
"Älskade vän, jag ska hitta Haldir… för din skull. Då ska vi alla ses igen."
Vad det blivit av Aragorn och de andra hade hon ingen aning om. Kanske dem befann sig i närheten, i annat fall skulle hon få leta ensam. Hon hoppades bara att de hade det bra och inte skiljts åt. Det var nu mörkt ute, men Arwen tänkte inte stanna. Hon var tvungen att fortsätta och ruskade av sig tröttheten. Om hon somnade skulle kanske orkerna komma krypandes ur sina hålor och attackera henne, vilket skulle leda till att hon aldrig skulle hitta Haldir och dessutom hade hon ingen lust att slåss mer. Plötsligt fick hon panik. Vad skulle hon säga till Haldir? Om hon ens hittade honom. Skulle hon berätta allt eller bara det viktigaste? Han skulle säkert vilja veta allt ändå. Hon hade ingen aning om vart Evelyn befann sig, men hon gissade på att det var i Isengård. De skulle inte ha en chans att ta sig in där, inte själva. Hon stannade upp och en annan tanke slog henne. Tänk om Haldir inte var vid liv när hon hittade honom? Då skulle allt hennes letande vara helt meningslöst och Evelyn… hon skulle säkert ge upp på en gång. Nej, Arwen skakade på huvudet. Hon fick inte tänka så. Självklart befann sig Haldir fortfarande vid liv.
"Han lever och det kommer han att fortsätta med", intalade Arwen sig själv.
Det började blåsa och Arwen drog sin särk tätare omkring sig. Hon tänkte inte lägga sig ner och sova. Hennes steg blev långsammare och hon vinglade till ett antal gånger tills hon snubblade över en rot. Irriterat reste hon sig upp och borstade bort fastklibbade löv från kläderna. Hon la märke till hur tyst skogen var. Ingenting hördes. Absolut ingenting, det var som om allt liv somnat in. Vinden ven genom träden och Arwen vände upp blicken. Inga moln syntes till.
"Vart är du Haldir?" viskade hon och satte sig ner i gräset. I alla dessa år hade han hållit sig undan allt och alla. Det kändes med ens meningslöst att leta efter någon, som till synes inte ville bli hittad. Fast han hade ju skickat ett meddelande till Evelyn, men varför inte tidigare? Varför just nu, nu när hon ändå inte kunde besvara det… Arwen kände sig trött på allt. Hon la ned huvudet mot marken.
"Måste vila…" sedan somnade hon.

Arwen öppnade ögon. Hon hade somnat ändå! Snabbt flög hon upp och borstade åter igen av sig löv från kläderna. Förbannad på sig själv småsprang hon genom skogen med bestämda steg. Hon hade förlorat alltför många timmar på att sova. Kanske hade hon redan hittat Haldir nu om hon varit vaken?