Kapitel nio, en enkel nia är här. :D

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 9
Natten hade varit väldigt kall. Haldir hade inte sovit något alls under natten. Efter hans möte med Sauroman hade en stor drake landat alldeles i närheten och nazgûlen hade överlåtit den åt Sauroman. Snabbt efter det hade den lyft igen och flugit snabbt österut… rakt mot den döende skogen. Haldir hade försökt hålla takten med den, men misslyckats totalt och dessutom hade orkerna jagat honom och han hade inte haft tid att stanna kvar och slåss med dem. Inte heller ville han slåss mot självaste häxmästaren, den största av alla nazgûlerna. Han hade först fått vilseleda orkerna, vilket inte hade varit speciellt svårt. Efter det hade han gett sig av direkt mot den döende skogen han kände på sig att Evelyn befann sig där och han mindes hur Sauroman talat om för honom att han visste vart Evelyn befunnit sig. Han hade säkert med andra ord redan hittat henne, men Haldir tänkte inte låta sig tryckas ner av det, han kände Evelyn och hon gav inte upp så lätt. Om han bara kunde komma fram snabbare.
Ängen syntes mellan träden och Haldir kände att han snart var framme. Då såg han det. På andra sidan låg en mörkhårig alv på marken. Han stirrade på alven. Mörkhårig. Evelyn var mörkhårig. Haldir sprang över ängen det snabbaste han kunde och föll ner på knä bredvid alven.
"Evelyn?" fick han ur sig och tog alven i famnen och såg då att det inte var Evelyn.
Alven öppnade ögon och puttade snabbt iväg Haldir. Det var Arwen han hade hittat. Hon reste sig upp.
"Vem är du som flyger över andra på det där viset?" frågade hon irriterat och spände blicken i Haldir.
Det var definitivt inte Evelyn, tänkte han och reste sig upp.
"Jag heter Haldir. Du såg inte ut att må så bra", svarade han och tittade på Arwen som först inte la märke till hans namn.
"Jag mår utmärkt, jag behövde bara vila."
Haldir gav henne en blick som sa att han inte trodde på henne.
"Okej, jag snubblade och slog i något hårt. Nöjd? Tack för hjälpen förresten..?" Hon gestikulerade med handen för att han skulle säga sitt namn igen, hon hade glömt bort det.
"Haldir", svarade Haldir. "Ingen orsak."
Arwens hand stannade. Hade hon hört rätt? Han kunde ju inte ljuga om sitt namn, eller? Förresten kan ju flera heta det… men hur stor är den sannolikheten och… kunde det verkligen vara han? Arwen tittade på honom nedifrån och upp. Han såg ju helt okej ut för att vara alv, kanske lite mer än okej. Inte så jättegammal heller, några hundra år kanske bara. Sedan la hon märke till halsbandet kring hans hals. Det kunde inte vara ett sammanträffande. Det kunde det bara inte.
"Haldir, den Haldir?" for det ur henne och ett stort leende spred sig över henne.
"Ja, har du letat efter mig?" någonting förändrades inom Haldir och plötsligt mindes han. När han varit i Riftedal hade han fått reda på att Evelyn inte gett sig av själv, utan med sina vänner. Kunde den här flickan vara en utav dem?
"Var du… var du med Evelyn?"
Arwen nickade.
"Förlåt, jag heter Arwen förresten", sade hon och log igen.
Sauroman hade haft rätt. Evelyn hade befunnit sig här. Alldeles i närheten. Han hade varit så nära. Alltför nära för att inse. Det var ju självklart att hon skulle begett sig till just den här skogen! Att han inte hade förstått det tidigare!
"Hur… hur mår du?" frågade Arwen oroligt, som såg att Haldirs ögon fylldes med tårar.
"Var Evelyn här… igår?" fick han ur sig mellan andetagen.
Arwen förstod och nickade igen. En tår rann nedför Haldirs kind och han kastade sig i hennes famn där han bröt ihop. Hon la sina armar om Haldir och försökte lugna honom.
"Det är inte ditt fel", upprepade hon gång på gång.
"Jag kunde ha… Jo, det är mitt fel", svarade Haldir och släppte Arwen.
"Vad menar du?"
"Att jag hade kunnat komma hit tidigare, jag kanske kunde ha hejdat Sauroman… jag…"
Arwen avbröt honom.
"Sauroman? Träffade du honom här?" utbrast Arwen.
"Ja, han och sina orker befann sig i skogen. Jag kom undan, efter det såg jag en drake flyga mot den här skogen… jag försökte hinna upp den, men det var meningslöst." Haldir gav upp i en djup suck. Varför hade han varit så långsam? Han hade kunnat träffa Evelyn om han inte hade varit så långsam.
"Vet du vart hon befinner sig?" frågade Haldir och sparkade till en sten som låg i vägen.
"Jag antar att hon är i Isengård och där kan man inte bara klampa in hur som helst", Arwen tittade ner i marken som om hon skämdes.
"Nej, vi kan inte ta oss dit ensamma. Arwen, vad är det?" frågade Haldir och vände upp hennes ansikte. Det var blekt och ögon var röda.
"Ingenting", svarade hon undvikande.
"Jag ser att det är någonting", kontrade Haldir.
Arwen ville inte berätta. Hon skämdes så. Tänk om Haldir skulle tro att det var hennes fel nu? Hon hade ju faktiskt kunnat göra något, så varför hade hon inte gjort det då? Istället för att stanna och slåss hade hon flytt som en dum ork. Hon bestämde sig för att Haldir ändå förtjänade att höra sanningen. Hur mycket han än skulle hata henne sen, hon ville inte leda in honom på fel spår.
"Jag hade kunnat göra någonting. Vi befann oss i grottan… Sauroman visste om det och Evelyn skickade iväg mig. Hon sa åt mig att ta mig längre in i den… för att kunna hitta dig sen. Jag tror att hon visste att båda inte skulle kunna ta sig därifrån. Egentligen ville jag stanna kvar, du får inte tro något annat! Men hon insisterade och sen vände jag försent. De var redan borta när jag kom… jag hittade bara den här", Arwen tog fram Evelyns svärd och räckte över det till Haldir som inte hade avbrutit henne en endaste gång utan lyssnat till allt hon sagt. Han tog emot det och tittade länge på det, sedan räckte han det tillbaka till Arwen. Förbluffad tog hon svärdet och satte det på sig igen.
"Anklaga inte dig själv, det var inte ditt fel", sade Haldir och gav Arwen ett tunt leende.
"Men jag hade ju kunnat göra något säkert!" försvarade sig Arwen.
"Jag tror att Evelyn visste mycket väl vad hon gjorde… hon ville inte att du också skulle råka illa ut."
Arwen kände sig plötsligt arg. Först hade han själv anklagat sig, men när hon gjorde det… då var det plötsligt inte okej?
"Jag tycker inte att du ska säga så mycket, du lägger ju skulden på dig själv hela tiden!" muttrade hon och la argt armarna i kors.
"Det är en helt annan sak!" snäste Haldir och vände sig om.
"Nej det är det inte alls det! För jag får inte anklaga mig själv för att vara för feg och du… du verkar anklaga dig själv för att inte ha kommit tillbaka till henne. Men du ska veta att Riftedal låg inbäddad i en förtrollning så att ingen skulle kunna hitta henne, sen att Sauroman kom var ju inte direkt ditt fel… och… och", Arwen andades häftigt. "Evelyn har berättat så mycket om dig, jag trodde inte att du var så…" hon hittade inte orden.
"Känslosam? Jag har vandrat genom skogarna i flera hundra år ensam. Vi har inte tid med den här diskussionen nu, vi behöver hitta hjälp."
Arwen höll med. Diskussionen skulle urarta totalt om den fick fortsätta, hon önskade att Aragorn också varit med dem. Då hade hon lättare kunnat stå ut med den här alven, han verkade ha varit ensam alldeles för länge.
"Riftedal, vi tar oss tillbaka dit! Jag är säker på att min far har sett till att orkerna inte är kvar där längre. Han kan ge oss svar och hjälp."
Det skulle kunna fungera, tänkte Haldir. De var inte långt därifrån, bara några dagars vandring och han hoppades verkligen att Elrond skulle kunna hjälpa dem.
"Du behöver vila innan vi fortsätter, vi stannar här tills imorgon", sade Haldir och slängde ifrån sig sina vapen och sin väska.
Visst var Arwen trött, även om hon sovit några timmar senaste natten, men han själv då? tänkte hon, han såg rätt trött han med. Han ville säkert bara inte avslöja det, men Arwen orkade inte bry sig om det. Hon la sig ned i gräset och slöt ögonen.

Själv hade han också lagt sig ner i gräset, han tittade upp mot den blåa himlen och suckade högt. Försiktigt knäppte han upp halsbandet han hade runt halsen och höll upp det framför ögonen. Varje detalj, så oskyldig, så vacker och så oförstörbar. Insidan som dolde en hel värld av känslor. Haldir öppnade hjärtat och han var nära att ge upp i ett skrik. Det fanns inget i det. Bara tomhet. En enda droppe vatten hade dröjt sig kvar som nu föll rakt ner i ansiktet på honom. Han blinkade några gånger och tittade igen, han hade säkert sett fel. Bilden hade alltid funnits där, från det att han hade fått halsbandet. Långsamt öppnade han ögonen igen, men det var fortfarande tomt. Snabbt kom han på fötterna och ryckte åt sig sin väska.
"Vi ger oss av på en gång!" Haldir kände att panik låg i rösten på honom och Arwen skulle säkert märka det, men han brydde sig inte om det just nu. Han ville veta varför bilden inte längre existerade.
"Är något fel?" frågade Arwen och satte sig långsamt upp.
Haldir hade ingen lust att svar på frågan istället kom han med en dålig ursäkt.
"Det blir bättre om vi kommer fram snabbare… då kan vi hämta Evelyn fortare."
"Du är dålig på att ljuga. För en liten stund sedan var allt okej, vad är det nu som fått dig på andra tankar?"
Haldir kastade halsbandet till henne. Arwen förstod inte alls vad han menade.
"Öppna det."
Efter lite lirkande fick hon upp hjärtat och även hon kunde se att det var tomt. Hon mindes inget av att Evelyn någonsin visat henne innehållet i sitt, men med tanke på Haldirs blick och hans beteende kunde det inte vara bra. Snabbt tog hon på sig Evelyns svärd och tog även sitt svärd.
"Jag vet en genväg", sade hon och de började ta sig fram genom skogen igen. Det var fortfarande en bra bit kvar till Riftedal, om de höll den här takten hela tiden kanske de skulle hinna fram om två dagar, annars om fyra. Skulle det i så fall vara försent för Evelyn? Haldir visste att Evelyn var stark, men inte hur stark och han ville inte ta reda på det heller. Allt han ville var att få hem henne igen och hålla om henne som aldrig förr. Känna hennes värme och hennes glädje.
"Tror du att det hade gjort någon skillnad… om jag följt med henne till Riftedal?" frågade Haldir tveksamt.
Arwen som varit några steg framför honom stannade upp för att vänta in honom innan hon svarade.
"Du skulle inte ha kunnat det ändå, och jag vet faktiskt inte… kanske, kanske inte. När vi kommer fram till Riftedal kan min far säkert tala om det för dig", svarade Arwen typigt. Hon hade ingen lust att svara på Haldirs emotionella frågor. Det viktigaste vore om de kunde komma fram så fort som möjligt. Arwen hade heller inga svar på just den frågan, hon kunde inte förutse framtiden och vad gjorde saken bättre om de visste om den? Den kanske visade något ännu hemskare, men om den framtiden skulle visa något bättre skulle Haldir aldrig förlåta sig själv. Arwen bestämde sig för att prata med sin far innan Haldir hann fråga den frågan, det skulle vara bäst så. När väl Evelyn var i säkerhet, då kanske ett ärligt svar skulle vara bättre.
"Fast jag vet inte, han kan inte se allt", skyndade sig Arwen att lägga till.
Haldir svarade inte, han orkade inte. Han orkade inte tänka heller. Halsbandet höll han i handen, han ville fortfarande tro att det inte var något fel, men det var fel.
"Jag hoppas att han kan hjälpa Evelyn, det är det viktigaste", mumlade Haldir och stannade. De hade kommit till ett vägskäl. Arwen tittade åt båda hållen, hon mindes inte vilken väg de skulle ta. Hon vädjade med blicken mot Haldir.
"Förlåt, men jag minns inte den här vägen", sade hon och kände sig otroligt dum.
Haldir tittade först åt vägen som gick till höger, den verkade leda in i skogen igen och träden stod allt tätare där. Han tittade åt vänster, den vägen gick också rakt in i skogen, men där stod träden mera glest.
"Vi tar den här vägen", sade han och började gå mot den vänstra.
"Är du säker?"
"Nej, men vi kan inte stå här hela dagen."
Arwen suckade högt och gick bestämt fram till Haldir.
"Men om vi går åt fel håll då? Då måste vi gå hela vägen tillbaka igen!" muttrade hon ilsket.
"Om du hade kommit ihåg vägen hade vi inte behövt vara så osäkra nu", väste Haldir tillbaka med sammanbitna tänder och fortsatte att gå.
"Så det är mitt fel nu?" började Arwen och stannade.
Haldir snodde runt och började gå tillbaka mot henne.
"Ja, det är ditt fel. Hur kan man ens glömma bort en genväg?"
Med ilskna ögon sträckte Arwen på sig och sade:
"Hur kan en alv… som du bara… såra henne så! Hur kan du?"
Det var inte vad Haldir hade väntat sig att höra från henne. Han stod alldeles stilla utan att röra en min. Arwen sa ingenting heller, men hon var arg.
"Du kan ju inte bara skicka iväg henne sådär fattar du väl! Inte efter att du lovat att stanna hos henne!" Arwen var så arg att hon skakade och hennes ögon fylldes utav tårar.
"Det är inte du som har sett henne varje dag, fått trösta henne varje natt i flera år! Du var aldrig där, du kom aldrig… hon visste inte ens om att du levde. Hur kunde du göra så? Fattar du inte hur mycket hon har lidit för din skull? Min bror, han var förälskad i henne från första stund, men hon kunde inte. Hon kunde inte, för din skull. Enbart för din skull tryckte hon undan honom. De enda känslor hon någonsin haft har varit för dig och du bara… försvann. Sen dog han. Min bror dog! Evelyn var där, förstår du verkligen inte? Hur mycket ska hon behöva lida på grund av…", Arwen stannade upp för att hämta andan innan hon fortsatte, "… på grund utav dig!"
Förstummad av allt han fått höra sjönk Haldir ner på marken. Han hade aldrig menat att såra henne så mycket. Allt han hade velat var att hon befann sig i säkerhet, han hade lovat att stanna hos henne. Att alltid vara hos henne. Han hade försökt ta sig till Riftedal, men misslyckats gång på gång. På alla sätt och vis. Han visste mycket väl att Evelyn hade känslor för honom, minst lika starka som hans känslor för henne. Att hon sedan aldrig förträngt minnet av honom, inte ens känslorna… inte ens i drömmarna hade han kunnat förutse det. Visst att Evelyn och han var bundna till varandra, men han kunde inte tro att hon… att hans Evelyn… var allt hans fel?
"Jag menade aldrig… jag menade aldrig att såra så många. Det enda jag ville var att hon skulle vara säker, utom all fara", viskade Haldir och kippade efter luft.
Arwens ilska avtog lika fort som den kommit och hon böjde sig ner mot honom. Hon ångrade allt hon sagt, hur kunde hon vara så dumdristig? Det var ju självklart att Haldir inte kunnat ta sig till Riftedal, för det gick ju inte!
"Det fattar jag väl, jag menade inte allt det där. Jag blev bara så arg… er kärlek är så speciell, jag förstår inte allt. Förlåt mig Haldir…"
Han satte upp handen mot henne för att visa att det räckte. Hon hade sagt tillräckligt.
"Tror du inte att jag har sett? Det syns i dina ögon varje gång Evelyn kommer på tal. Tror du inte att jag har velat vara med henne? Allt jag har gjort har varit att hitta en väg till henne, men varje gång har jag misslyckats. Som ett straff för att jag skilde oss åt." Han orkade inte prata mer och även om Arwen inte var på humör för kramar omfamnade hon honom.
"Det är klart att jag förstår det. Du får inte tro något annat, och det enda hon har pratat om är dig. Hon försökte flera gånger ta sig från Riftedal, förlåt mig." Arwen omfamnade Haldir hårdare som för att verkligen stärka sitt förlåt. Genom att tala om hur mycket Evelyn lidit hade hon nu sårat Haldir så mycket att hon inte visste hur hon skulle kunna få honom att resa sig upp igen.
"Haldir jag… jag vet inte vad jag ska göra", Arwen försökte få situationen att bli bättre, men hon kände att hon just nu bara gjort den värre än tidigare.
"Vi borde inte stanna här", sade Haldir som svar på Arwens försök att rädda situationen. "Om vi ska ta oss till Riftedal är det nog bäst att vi lägger undan våra diskussionssvårigheter", tillade han och gav Arwen en bestämd blick. Hon nickade och de släppte varandra och fortsatte sedan på vägen som ledde åt vänster. Ingen av dem hade någon som helst aning om det var rätt eller inte, men de var tvungna att göra ett försök och skulle det bli fel, kunde det inte bli värre än att de fick gå tillbaka.

De gick tysta bredvid varandra. Inga andra ljud hördes i skogen, förutom vindens sus som drog förbi då och då. Arwen gick med blicken i marken och lät tankarna svepa iväg. Hon undrade så när hon skulle få se Aragorn igen… hon skulle inte stå ut med att vänta så länge som Haldir och Evelyn gjort för att få se varandra igen. Med ens fick hon skuldkänslor för allt ansvar hon lagt på Haldir och förbannade sig själv för att vara en sådan idiot. Hon borde ha vetat bättre. Haldir lät blicken fara längs vägen han med, men ibland mot skogen då han tyckte sig höra någonting. Han fick för sig att det var Evelyn som kom springande och var bredd på att springa henne till mötes, men det kom aldrig någon Evelyn. Det kom inte någon alls. Skogen förblev lika öde som innan och även om träden stod glesare nu syntes inga tecken på liv. Det kändes som att skogen var på väg att ge upp, som om den inte orkade stå emot all ondska längre. Haldir hoppades att Evelyn fortfarande orkade stå emot Sauroman, vad han gjorde med henne ville han inte ens tänka på. Han visste varken hur de skulle rädda henne eller när, men han vägrade lämna henne. Han hade gett henne ett löfte. Att aldrig någonsin lämna henne.