En tredjedel av berättelsen är nådd... kapitel 10. Enjoy! :)

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 10
Natten smög sig på, de var båda trötta efter att ha rört sig så fort fram genom skogen. Ändå ville ingen av dem ta första steget och stanna. Ingen av dem ville visa den andre att den var svagare. Arwens blick for ovanligt ofta mot Haldir för att se om han visade minsta tecken på att stanna. Det gjorde han inte och då beslutade hon sig för att inte heller visa sig trött. Benen ville vika sig på henne och fötterna värkte. Hon försökte fokusera på annat, att de snart skulle vara framme. Om de inte tagit fel väg. Nej, Arwen skakade på huvudet, de fick inte ha valt fel väg. Hon orkade snart inte mer och paniken växte sig starkare.
Haldir såg på Arwen att hon var trött, han var själv väldigt trött. Men som hon ville han inte vara den första som stannade upp. Om de kunde färdas längre så skulle de göra det också, om de så föll ihop tillslut. De hade haft tur att inte hamna i närheten av några orker eller andra ondskefulla ting. Det var som om hela världen sov och de var de enda vakna. Skogen andades tungt och försökte på alla sätt och vis överleva, men tröttheten slog även till där. Ondskan som inte synts till på länge måste också ha tröttats ut. Kan det bero på Evelyn? Tanken slog Haldir att hon inte bara var en alv. Hon hade ju faktiskt Ermiadels blod flytande i sin kropp. Det kanske hade något att göra med halsbandet också, men Haldir var inte säker och ville inte dra några förhastade slutsatser. Speciellt inte nu när han var så trött. Skulle några orker dyka upp nu skulle de bli ett lättfångat byte. Det bästa vore faktiskt om de slog sig ner någonstans och vilade.
"Kanske vi… kanske vi borde stanna här för i natt?" sade han och kände på en gång att han genast vikit sig mot Arwen. Hon log. Nästan hånlog lite tyckte Haldir, han förstod sig inte alls på den här alven. Vad hade hon för vänskap med Evelyn egentligen? Han tyckte bara att hon var odräglig, för att inte tala om dominant och framrusande. Fast samtidigt så brydde hon sig ändå, även om hon inte kände för att visa det för honom.
"Det kanske är lika bra", svarade Arwen och sträckte på sig. Om hon lade sig ner nu skulle hon somna på en gång.
"Vi klättrar upp i trädet", sade Haldir och pekade på ett träd med en ovanligt tjock gren.
Arwen tittade skeptiskt på honom. För det första tyckte hon inte om höjder. För det andra var hon dålig på att klättra, som alv föredrog hon trappor och stegar till högre höjder om hon var tvungen att ta sig till sådana. Men klättra?
"Kan vi inte vara på marken?" försökte hon, men Haldir skakade på huvudet.
"Jag är precis bakom utfall att du skulle tappa greppet och ramla", Haldir kände sig en aning nöjd med situationen. Nu var det han som hade övertaget. Arwen gick tveksamt fram mot trädet och sträckte sig efter den närmaste grenen.
"Du får dra dig upp först, för att sedan komma vidare", sade han och visade Arwen hur hon skulle göra.
"Jag når inte till den grenen", klagade Arwen surt.
Haldir suckade och klättrade först upp, sedan sträckte han ut armen. Tveksamt tog Arwen tag om den.
"Du får gärna hjälpa till lite", sade Haldir samtidigt som han försökte dra upp henne.
"Jag försöker ju faktiskt!" muttrade hon och tog tag i grenen. Då släppte Haldir taget om hennes arm så att hon blev hängandes där. Arwen var inte beredd på det och blev hängandes några sekunder innan hon förstod att hon var tvungen att ta sig upp själv.
"Tack så mycket för din hjälp", muttrade hon irriterat och tog tag i en gren ovanför dem. "Nästa gång gör jag det själv."
Haldir ryckte på axlarna som för att säga 'som du vill'. Han klättrade tätt efter henne, eftersom han inte litade på att hon verkligen kunde klättra. Över hans förväntan tog hon sig upp till grenen och satte sig längst in på den. Haldir la märke till att grenen bredvid var av samma tjocklek och klättrade upp till den.
"Här har vi bra utsikt om det skulle dyka upp något oväntat, om du vill kan du sova så tar jag första vakten", förklarade Haldir och gav Arwen ett smalt leende. Hon var inte alls road av det. De var högt uppe och hur skulle hon kunna sova på en gren? Med andra ord skulle hon trilla ner eller så skulle Haldir få hålla i henne hela natten, vilket hon absolut inte ville.
"Jag kan inte sova", sade hon och vände blicken bort från Haldir. Hon ljög inte helt, hon kunde faktiskt inte sova, men hon ville heller inte sova, då kanske hon skulle trilla ner.
Haldir ägnade inte mer tid åt att få Arwen att sova. Han lät blicken vandra genom skogen och gäspade lågt. Visst var han trött, men han hade faktiskt tagit första vakten. I och försäg var ju Arwen vaken och skulle säkert inte lägga märke till om han somnade.
"Du sover väl inte, Haldir?" Arwens röst bröt tystnaden precis som Haldir nästan somnat. Med ett ansträngt leende vände han ansiktet mot Arwen.
"Nej, hur kan du tro det?"
"Du ser trött ut", svarade hon och ryckte på axlarna.
"Då kan väl du ta första vakten?" snäste Haldir.
"Visst."
Frustrerat lutade sig Haldir tillbaka mot trädstammen och slöt ögonen. Arwen gnuggade sig i ögonen och tittade sömnigt ut över skogen.
"Du får skylla dig själv Arwen", mumlade hon för sig själv och sträckte lite på sig. Hon kände sig extremt trött och plötsligt hungrig. Hennes blick for direkt till Haldirs väska. Hon visste att det fanns lembas2 där, om hon bara sträckte ut armen kunde hon nå den. Han skulle säkert inte vakna. Försiktigt reste hon sig upp och höll hårt om stammen medan hon med den andra handen sträckte sig efter väskan.
"Bara lite till", tänkte hon och lutade sig en aning framåt. Just då rörde sig Haldir på sig och istället för att ta tag i väskan fick hon ett ganska bra tag om Haldirs mantel. Arwen släppte försiktigt manteln och lutade sig tillbaka. Hon andades några lätta andetag, då hon såg att Haldir var på väg att ramla ner. Hon hade dragit för hårt i manteln och hon kastade sig mot den nu. Av det plötsliga rycket vaknade Haldir och förstod inte alls vad som hände förrän han vände upp blicken. Han såg Arwen hålla ett ganska så krampaktigt grepp om hans mantel samtidigt som han la märke till att han hängde i luften.
"Vad håller du på med?" sade han sömnigt med en irriterad ton.
"Jag var hungrig", försvarade sig Arwen.
"Hungrig? Tänkte du först döda mig för att sedan äta upp mig?" frågade Haldir och sträckte sig efter grenen som han dock inte nådde.
"Nej, jag trodde att du hade Lembas i din väska och skulle bara kolla. Det var ju inte mitt fel att du rörde dig precis just då!" snäste Arwen tillbaka och hon förlorade lite av greppet kring manteln.
"Du, ta det lugnt. Kan du försöka dra upp mig så jag når grenen?" Haldir röst lät med ens lugnare, nästan som om han vädjade. Helst hade Arwen velat släppa greppet, men sedan kom hon på att Evelyn säkert inte skulle bli så glad då och bestämde sig för att dra upp honom.
"Måste du vara så… tung?" fräste hon när Haldir fått tag om grenen.
Haldir gav henne en hotfull blick.
"Det är inte jag, det är mina vapen som väger."
Arwen nöjde sig inte med det svaret, fast hon hade ingen ork att tjafsa om det nu. Hon var hungrig.
"Har du någon lembas?" frågade hon istället och nickade mot väskan.
"Ja, om du väntar någon sekund så ska jag bara ta mig upp." Haldir satte sig på grenen och tog väskan framför sig. Han var säker på att han sparat lembas för senare tillfällen. Efter en stunds letande hittade han dem längst ner i ena hörnet halvt mosade. Han tog en bit själv innan han gav dem till Arwen som tog för sig av det som var kvar.
"Ska du kanske försöka sova lite innan vi ger oss av?" frågade Haldir vänligt och riktade en välmenande blick mot Arwen.
Hon slutade äta och tittade på honom.
"Jag kan inte sova i trädet", svarade hon och svalde biten hon hade i munnen.
"Sov på marken då, jag kan sitta bredvid och hålla koll."
Arwen gav Haldir ett svagt leende och efter hon ätit upp sin lembas klättrade hon försiktigt ner till marken med Haldir tätt efter.
"Tack", mumlade hon.
Haldir la märke till att hon lagt sitt huvud i hans knä och han lät henne ligga kvar. På något sätt påminde hon om Evelyn tyckte han. Inte alls till personligheten då, men ändå med vissa drag. Hon såg inte alls lika hjälplös ut där hon låg. Det fanns inga som helst synliga tecken på att hon var orolig. Haldir tog bort en hårslinga som hamnat i ansiktet på henne. Sedan tog han fram halsbandet ur väskan och tittade länge på det innan han öppnade det. Fortfarande likadant, lika tomt som förut. Inga tecken på förändring alls.
"Vad har hänt med dig? Varför kan jag inte längre se dig?" mumlade han för sig själv och stängde halsbandet som han varsamt la ner i väskan igen.