Kapitel 14. Jag blir ledsen när jag läser det här kapitelet :'/ *cry*
Sorry för det... men hela den här historien är ju sådan xD ... *cry-aktig* liksom...

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 14
Fjädrarna yrde omkring och Aragorn fångade en i handen.
"Det här är inte bra, det här inte bra alls", sade han och vände sig mot Legolas och Elladan. De stirrade på fjädern som Aragorn höll i.
"Tror du att hon…?" började Elladan.
Aragorn skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det. Någonting har hänt, som har med Evelyn att göra. Desto fortare vi kommer till Riftedal, desto fortare kan vi få svar."
Han stoppade in fjädern innanför sin klädsel innan de fortsatte genom skogen. Det såg ut som om snön attackerat världen och lagt allt under sig, men om man stannade up och lät ögonen vänja sig kunde man urskilja det lila glimrandet som direkt gav en annan slutsats. Och böjde man sig ner för att vidröra det upptäckte man att alla kornen smält samman till fjädrar. Fjädrar från vingar som tillhörde en enorm kraft.
"Vad exakt tror du att Elrond kommer ge oss för svar?" frågade Legolas Aragorn skeptiskt och alla tre stannade igen.
"Jag tror inte att han kommer att säga att det är försent, mer vet jag inte."
"Hur kan du vara så säker?"
"Därför att de här fjädrarna inte medför sig sorg. De medför sig en ny framtid."
"Var inte Evelyn vår tids framtid?" frågade Elladan plötsligt.
Legolas och Aragorn vände blicken mot honom.
"Jo, hon var det", svarade Aragorn tyst.
"Ja, så vad nu då?" utbrast Elladan. "De här fjädrarna säger inget om hon fortfarande inte är det."
"Elladan, det står skrivet att när Ermiadels vingar faller börjar en ny framtid och då kommer nästa person i rakt nedstigande led att få sina vingar. Det betyder att även Evelyn måste låta sina falla förr eller senare."
"Du sa ju nyss att du inte tror att det är försent."
"Inte än. Snart."
Legolas iakttog alven och människans konversation. Det fanns oro i deras röster och irritation och okunskap. Ingen av dem kunde förutse framtiden, de kunde bara försöka tyda de tecken som dykt upp. Men vad kunde vara säkert i en redan så orolig värld? Var Evelyn verkligen vid liv och vad hade framtiden för öde för den här världen?
"Det tjänar inget till att diskutera det här nu. Först måste vi till Riftedal och har vi tur befinner sig Arwen och Evelyn där. Vi kan inte fokusera på Haldir längre", sade Legolas och gav dem en vädjande blick. Elladan trängde sig förbi Aragorn utan att säga ett ord mer och Aragorn rörde sig inte förrän även Legolas börjat gå.
Aragorn sparkade förstrött till en sten som han tyckte låg i vägen för honom. Han kände sig arg och blängde ilsket mot Elladan. Fjädern tog han fram igen och granskade den noga. Visst skimrade den lila och visst var den äkta. Plötsligt stannade Legolas och tecknade åt Elladan och Aragorn att vara tysta. Alla tre kunde känna hur marken skakade och de förstod att orker var på väg. Mycket riktigt, en pil som kom farande genom luften missade Legolas precis och borrade sig in i närmsta träd. Han och Elladan spände sina bågar och Aragorn drog sitt svärd. Från alla håll myllrade orker fram och kastade sig över de tre färdkamraterna.
"De är för många", tjöt Aragorn och sparkade till en ork som kom alldeles för nära.
Elladan och Legolas instämde, men de hade ingen chans att komma undan nu. En stor ork kom emot Aragorn och Elladan sköt iväg en pil mot den. Orken föll till marken och Aragorn gav Elladan ett leende till svar.
"Ingen orsak mellon", svarade Elladan.
Han förstod att de inte skulle kunna ta sig därifrån alla tre levande. Om han inte gjorde något nu skulle de alla tre dö. Elladan växlade en blick först med Legolas som förstod situationen, sedan med Aragorn.
"Aldrig, det kommer inte på fråga", var Aragorns svar.
"Arwen ser hellre att du överlever." Elladan vände blicken mot Legolas, "Ta Aragorn härifrån nu!"
"Nej!" skrek Aragorn som drogs iväg av Legolas.
"Han har rätt."
Visst hade han rätt. Fast det skulle inte bli Legolas som talade om det för Arwen. Hon hade redan förlorat en bror, Elrohir. Då hade hon inte varit där och nu skulle hon inte vara här när Elladan föll. Aragorn bad för att Elladan skulle överleva. Sedan sprang han motvilligt med Legolas bort från striden.
Med alla orkerna emot sig stred Elladan förgäves. Han hade räddat livet på Aragorn och Legolas, men med det hade han förorsakat sitt eget. En stor ork kom emot honom framifrån. Elladan spände sin båge.
"Gurth 'ni yrch3", viskade han och fokuserade enbart på orken framför honom. Han la inte märke till den stora varelsen som smög upp bakom honom. Precis när han släppte pilen från bågen och den for genom luften kände han en enorm smärta genom kroppen. Hans blick for ner mot marken, men något kom i vägen för hans syn. Ett svärd. Rakt igenom honom. Orken drog hårt ut svärdet och Elladan föll, fortfarande vid liv, till marken. Han andades tungt och blinkade med ögonen för att få en klarare syn.
"Leta upp de andra två!", gormade orken och böjde sig ner mot Elladan. "Säg mig, vart är Haldir?"

De sprang fort. Aldrig någonsin förr hade Legolas skyndat sig så mycket. Aragorn fick öka takten alltmer för att hinna med honom. Båda två kunde höra hur orkerna sprang bakom dem.
"Vi kan inte leda dem till Riftedal", jämrade sig Aragorn och slängde en blick över axeln. Orkerna syntes inte till och de stannade upp båda två.
"Varför följer de inte efter oss längre?" frågade Aragorn förvånat rakt ut.
"De är efter oss, men de kan inte hitta oss. Skogen förvirrar dem", sade Legolas och pustade ut. "Vi ska inte låta Elladan ha offrat sig förgäves för vår skull", lade han till och vände blicken mot Aragorns ögon. De såg sårade och skuldmedvetna ut.
"Hade vi inte grälat innan hade situationen varit en annan. Hur ska jag någonsin kunna berätta det här för Arwen?"
"Du kommer att finna mod till det också, min vän." Legolas log mot Aragorn som vänt blicken ner mot marken.
"Jag… han, allt blev fel. Mitt fel!"
"Aragorn, lyssna på mig. Inget av det som hände var ditt fel."
"Det är svårt att intala sig."
"Du måste!" Legolas min blev mer bestämd och Aragorn kunde inte vika undan från den igen.
"Jag ska göra mitt bästa."