Kapitlet i mitten... det är totalt 30 kapitel med en efterföljande epilog. Det kändes t-o-m-t när den här berättelsen blev klar. Allt förarbete i månader, sen skrivandet på två-tre månader... vart tog tiden vägen?

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 15
Marken skakade kraftigt och Haldir kom snabbt på fötter. Han drog upp Arwen som förvånat tittade på honom.
"Vi får snart sällskap, det rör sig något i skogen", förtydligade Haldir.
Tyst med stängda ögon och koncentrerad lyssnade Arwen efter steg bland träden. Hon slog snabbt upp ögonen och sprang rakt in bland dem.
"Arwen!" skrek Haldir och sprang efter.
Hon hade känt igen stegen. Det kunde inte vara någon annan. Hon kunde inte ha fel. Personen befann sig i närheten, hon kunde känna det. Arwen snodde runt bland träden och hon saktade ner farten. Hon lyssnade till vindens brus som fick löven att röra sig och vek sedan av åt höger genom skogen. Stegen hade tystnat och hon var inte längre lika säker, men hon ville ändå ta reda på vem personen i fråga var. Snabbt rundade hon ett stort träd och stod öga mot öga med personen. Hon hade inte haft fel.
"Aragorn…"
"Arwen…"
Haldir kom pustandes efter och stödde sig mot trädet.
"Vad menar du med att bara rusa…?" han avslutade inte meningen, utan stirrade bara på de två gestalter som Arwen lett honom till.
"Det här Haldir, det är Aragorn och Legolas", sade hon och pekade på dem i tur och ordning.
"Haldir?" utbrast Aragorn. "Är inte Evelyn med er?"
Både Arwen och Haldir tittade ner i marken utan att säga ett ord. Aragorn vände upp Arwens ansikte och mötte hennes tårfyllda ögon.
"Hon… Hon… Sauroman…" stammade Arwen.
"Är hon… död?" utbrast Legolas.
Haldir skakade kraftigt på huvudet, även om han var osäker på svaret.
"Sauroman håller henne fångad."
Ilska sköt ut från Aragorns ögon.
"Jag visste att han inte var att lita på", snäste Legolas.
"Aragorn… vart är Elladan?"
Frågan kom som ett slag i magen på honom. Han visste att frågan skulle komma förr eller senare, och han skulle bli tvungen att berätta för henne här och nu, utan att han ens hunnit förbereda sig. Med sänkte ögon försökte han komma på det bästa och minst smärtsamma sättet att säga det på.
"Jag är ledsen Arwen… han gav sitt liv för att rädda oss."
"Nej… nej, nej!" Arwens ögons strömmade utav tårar. Hon blundade för att få sig en bild av platsen där Elladan befann sig. En tydlig bild av honom hade framträdde för henne och hon slog upp ögonen igen och sprang sedan in i skogen.
"Arwen, det finns orker där!" skrek både Legolas och Aragorn.
Hon brydde sig inte om det. En bror hade hon redan förlorat och hon stod inte ut med tanken på att tvingas förlora sin andra också. Träden tycktes hjälpa henne att visa vägen. Orker låg utspridda överallt, döda allihopa. Arwen hoppades att han, hennes bror fortfarande skulle vara vid liv, men hoppet låg alltför långt ifrån vetenskapen. Hon kom fram till en plats där träden stod glesare och där på marken låg han.
"Elladan!" skrek Arwen och kastade sig över kroppen. Den var full av blodstänk och både under och bredvid kroppen gjorde sig den röda pölen allt större.
"Arwen?" svarade en svag röst.
"Du lever! Ligg still, jag ska ta dig till Rift…"
"Nej."
"Nej?"
"Du kan inte flytta mig älskade lillasyster. Jag är alltför skadad, inte ens ada4 kan hela mig den här gången.
"Far har starka helningsförmågor, du kommer att bli bra igen."
Elladan suckade.
"Lyssna på mig Arwen. Min kropp har förlorat för mycket blod, jag är nästan av på mitten, jag kan inte överleva…"
"Säg inte så!" skrek Arwen.
"Lilla vän, jag är så glad att jag hann få se dig igen innan jag dog. Min tid var ändå inne. Jag ska hälsa till Elrohir från dig… jag älskar dig så mycket syster. Låt inte Aragorn lägga skulden på sig."
En tår rann nedför Elladans kind och Arwen smekte försiktigt undan den med sin darrande hand. Försiktigt tog hon sin brors kropp och lyfte upp den så att han vilade sitt huvud i hennes knä. Hon kände hur han förlorade sin värme och eldars liv rann ur honom.
"Elladan, le melon… Jag klarar inte av att förlora dig också!" Tårarna gjorde hennes syn suddig och Elladan fattade hennes hand. Hon kände hur kall han redan blivit och besvarade fattningen med sina två händer för att värma honom.
"Im gelir ceni ad lín. Gwanno ereb nín. Avo 'osto… Le melon.5", viskade Elladan och slöt sedan ögonen.

Det sägs att tiden ska läka alla sår, men om tiden tar slut? Vad ska då läka det sår som fortfarande existerar? Ingen tid kan någonsin läka vissa sår. De förblir vid existens. Med viss skillnad kan de minska och det kan finnas tillfällen då de inte framträder lika tydligt. Fast de finns fortfarande kvar. Till för att bränna liv i tiden igen och alla minnen.
"Arwen…"
Rösten lät så bekant. Så nära. Så varm. För att sedan dö. För att sluta existera. Elladan levde inte längre. En hand landade på Arwens axel.
"Arwen, vi kan inte stanna här längre."
Aragorns röst. Mjukt spred den sig i luften, men Arwen ville inte lyssna till den. Hon ville ingenting. Bara stanna hos Elladan. Följa med honom.
"Du måste förstå…", började Aragorn igen.
"Exakt vad är det jag ska förstå?" Arwens röst lät mest som en viskning. "Han sa att du inte skulle lägga skulden på dig. Vad menade han med det?"
Förtvivlad släppte Aragorn handen från Arwens axel. Elladan hade dött i famnen på henne. Varken före eller efter. Han hade själv tagit med sig allt till andra sidan. I famnen på Arwen hade han frigjort Aragorn. Gömt undan bråket. Låtit ödet föra det budskapet vidare istället.
"Vi diskuterade… och vi, jag och Elladan… vi blev osams. Sen blev vi överfallna av orker och han offrade sig själv för att rädda mig och Legolas. Han sa att han trodde att du skulle bli gladare om jag överlevde." Aragorn fick svårt att få fram resten. Det gjorde ont och han såg att även Arwen hade ont. "Jag sa ifrån, men han insisterade och Legolas drog mig undan striden."
Först när Aragorn tystnat kunde hon förstå. Elrohir hade gett sitt liv för att rädda Evelyn. Elladan hade gett sitt liv för… Aragorn och Legolas. Själv gav hon sitt liv till Aragorn. Genom att äkta en dödlig förorsakade hon sitt folks odödlighet. Av kärlek och trohet offrades oskyldiga liv för att ett större namn skulle kunna nå framtiden.
"A-Aragorn, jag kan inte klandra dig. Du vet att jag inte kan det. Jag kan inte klandra Elladan heller. Han sa att hans tid var inne. Jag vet inte varför eller hur, men jag hade det på känn. När den ena tvillingen dör blir bara en halv del kvar och den överlever inte lika lätt. Jag kommer aldrig sluta sörja dem. De ligger mig för nära hjärtat."
Försiktigt omfamnade Aragorn sin Arwen och tröstade henne. De tårar hon fällde hörde till. Han kunde inte ta bort dem, han kunde inte ta bort hennes smärta och sorg, men kanske kunde han få den att minska.
"Jag lovar att aldrig lämna dig."
"Säg inte så, säg aldrig så."
Arwen mötte Aragorns oförstående blick.
"Du kommer att dö före mig."
"Arwen…"
Hon skakade på huvudet.
"Du är försedd med långt liv, jag med odödligt. Vi båda kommer nu att dö, men du kommer dö före. Jag försvagas långsammare. Fast jag har inte bestämt mig än."
"Bestämt dig för vad?"
"För om jag ska följa med dig på en gång eller inte."
Aragorns blick förändrades hastigt.
"Arwen, nej. Du får aldrig göra så. Aldrig, inte ens för min skull. Du ska leva ut din egen tid. Jag lovar att vänta på dig och det är ett löfte jag kan hålla."
Arwen vände blicken mot Elladan och förde den sedan tillbaka till Aragorn.
"Vi kan inte lämna honom här, även om han sa åt mig att göra det."
Aragorn suckade. Han visste att Arwen inte skulle bry sig om vad han sa när den dagen väl kom. Den dagen han skulle dö. Hon skulle ändå gå sin egen väg och göra sina egna val.
"Nej, vi tar honom med oss och ser till att han alltid får vara med Elrohir. Jag måste hämta Legolas och Haldir, vi kan inte…"
"Du kan inte hämta dem", avbröt Arwen. "Skogen talar till mig. En stor skara ondska är på väg hit."
"Vilken idiot jag är", muttrade Aragorn.
"De dödar Haldir om de får chansen."
"Jag vet och de lär komma hit om vi dröjer för länge. Om jag eller du går för att varna dem lär orkerna följa efter."

Båda två satt med ryggarna mot varsitt träd mittemot varandra. De pratade inte, de tittade inte ens på varandra. Ändå kunde de förstå varandra mycket bättre än andra som yttrade ord till varandra och de förstod att något måste ha gått fel.
"De har varit borta alltför länge nu", började Legolas.
"En av dem borde ha kommit tillbaka hit för att få hjälp."
"Elladan kanske var en ledtråd för att locka dit dig?"
Haldir sa ingenting på en lång stund. Han funderade.
"Tycker du att jag ska ta risken?"
"Något måste vi göra", Legolas betonade starkt att Haldir inte på några omständigheter fick göra något själv nu. "Det är för riskabelt om enbart du går, du vet det."
"Det vet jag mycket väl, men vi kan inte lämna Aragorn och Arwen!"
"Nej och det ska vi inte heller."
"Vad menar du?" frågade Haldir och gav honom en skeptisk blick.
"Det finns mer varelser i den här skogen än orker."
Legolas pekade mot träden och ur dem klättrade varelser Haldir aldrig förr sett. De var nästan genomskinliga, men deras ögon lyste starkt i en rödbrun nyans.
"Vad är det för något?" undrade Haldir.
"Nymfer", svarade Legolas. "Trädnymfer."
Haldir tittade oförstående på honom.
"Jag trodde inte att de existerade längre…", sade han sedan.
"Hamadryader dör enbart om deras träd dör och de här träden har alltid stått här", svarade Legolas som om det var den självklaraste saken i världen. Däremot förstod Haldir inte alls mycket utav det. En av nymferna ställde sig framför Legolas.
"Du kallade på oss", sade hon.
Legolas nickade. Haldir tittade förvirrat på Legolas. Exakt när hade han kallat på dem?
"Vi behöver er hjälp Kraneia."
Haldir förstod inte alls vad de kunde vara till för hjälp. Vad kunde göra som han inte kunde? De såg knappast ut att kunna strida mot orker. Nymferna var mycket tunna och klädda enbart i sitt hår och löv, deras hy var nästan grön och håret hade en stark brunsvart färg som en stark stam. Haldir tyckte att de såg bräckliga ut, som om de skulle gå sönder vid minsta nuddning. Kraneia la märke till Haldirs tvivlande och vände blicken mot honom. Hon la huvudet på sned och granskade honom uppifrån och ned.
"Så det är dig alla pratar om?" frågade hon sedan med en djup och åldrig röst. "För det är väl du som är Haldir?"
Haldir ryggade tillbaka. Han var inte beredd på att väckas ur tankarna.
"Ja, det är jag", mumlade han fram.
"Tveka inte då, jag vet mycket väl vad jag gör." Hon vände sig sedan långsamt om mot Legolas igen som ryckte på axlarna mot Haldir. Hon drog iväg med honom för att de skulle få prata ostört utan att Haldir skulle lägga sig i.
"Om du ser till att orkerna håller sig ifrån den här skogen för alltid så hjälper mitt folk er."
"Du har mitt ord", svarade Legolas och sekunden efter virvlade alla trädnymferna ut ur sina gömmor och försvann lika fort som de dykt upp.
"Vad sa hon till dig?" frågade Haldir.
"Hon fick mig att ge ett löfte bara."
"Man ska aldrig ge en nymf ett löfte!"
"Och det har du erfarenhet av menar du?"
"Skärp dig! Jag menar bara att du ska vara försiktig. De glömmer det aldrig och de lär straffa dig om löftet bryts."
Legolas skrattade.
"Du kan ta det lugnt."
"Är det meningen att vi ska vänta här?" frågade Haldir sedan och sjönk ner på marken igen och lutade sig mot ett träd.

"Det ser så ut", svarade Legolas.