Kapitel 17, gillar det här kapitelt väldigt mycket :3
Läs och kommentera 3

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 17
"Haldir…", flämtade Evelyn och slog upp ögonen. "Haldir", upprepade hon igen och slog handen för munnen. Längtan tog greppet om henne och hon fick svårt att andas. Hennes ögon fylldes utav tårar och snyftningarna trängde fram.
"Gråt inte lilla vän."
En mjuk röst från ingenstans talade till henne. Den letade sig in i henne och Evelyn torkade undan tårarna. Aldrig förr hade hon hört rösten men hon kände ändå vid den, som om hon borde veta vem den tillhörde.
"Vem… vem är du?" snyftade hon fram.
"Ermiadel", svarade personen och en gråvit skugga trädde in i rummet.
I sagor och myter hade Ermiadel bara kunnat framställas som felaktig eftersom ingen levande nu visste hur hon såg ut. Evelyn reste sig upp och räckte fram sin hand. Ermiadel fattade den mellan sina två och stängde ögonen.
"Du är kall", sade hon och öppnade dem igen.
Evelyn fick inte fram några ord. Hon såg bara Ermiadels vackra skepnad och hon kände sig nästan förhäxad av den. Ermiadels långa svarta hår låg vackert nedför hennes axlar och de lila ögonen tittade ödmjukt på henne. Den vita hyn syntes knappt och den lätta klänningen hon bar skimrade i svag blå nyans. Evelyn la även märke till vingarna som satt på hennes rygg. De var inte längre hela. Söndertrasade och förstörda. Inte alls lika skimrande som de fjädrar som täckt hela Midgård.
"Vad har hänt med dem?" frågade Evelyn och pekade på vingarna.
"De ser ut så när de fälls", svarade Ermiadel och log. "Du behöver inte vara rädd."
"Du har ont."
"Det är något jag lärt mig att leva med."
"Harido?"
"Ja, han har väntat länge på mig. Jag har orsakat honom en enorm smärta och hans lidande är lika mycket mitt." Ermiadel borrade in sin blick i Evelyns ögon som tyckte det kändes obehagligt och vände undan sin blick.
"Finns det någon möjlighet att jag överlever här?" Evelyns fråga fick Ermiadel att rynka på ögonbrynen.
"Ger du upp?"
Evelyn skakade häftigt på huvudet och nya tårar trängde fram i ögonen på henne.
"Då finns det ingen risk att du skulle dö här. Jag lovar att hjälpa dig, så länge jag hinner. När de sista fjädrarna av mina vingar faller försvinner min själ från denna värld och jag färdas till Valinor. Först vill jag säga att du har skött dig bra. Fortsätt så."
"Han ger aldrig upp."
"Jag vet, men det gör inte du heller och på så vis hinner Haldir hit innan."
"Jag hoppas det", viskade Evelyn, "men hur vet du om Haldir?"
"Dina frågor är för många för att jag ska hinna ge svar till alla, den dagen du sätter din själ i Valinor ska jag besvara alla åt dig."
Evelyn log. Denna alv som stod framför henne var inte enbart vacker, utan också vis och på något sätt så kände sig Evelyn lugn och trygg i hennes närvaro.
"Du får snart otrevligt sällskap, lägg dig ner och sov igen. Du behöver det och jag finns i närheten, jag har fortfarande tid kvar."
Ermiadels skepnad tynade bort. Allt hade gått så fort. På några sekunder hade de utbytt ett samtal och nu var hon ensam i rummet igen. Hon lydde Ermiadel och lade sig ner för att sova igen. Dörren slets plötsligt upp och Sauroman stormade in. Han slet upp Evelyn och ställde henne mot väggen.
"Så hon besökte dig äntligen?" frågade han.
Evelyn tittade chockat på honom. Visste han? Hur? Som svar på frågan nickade han mot den öppna dörren. Därutanför fanns den. Den dumma kulan som man kunde se saker i, palantíren. Varför kunde ingen ta den och slänga den i golvet? Tänkte Evelyn. Om hon fick chansen skulle hon göra det bestämde hon sig för.
"Ja", svarade Evelyn kort. "Om du nu såg det så behöver jag inte säga så mycket mer." Lade hon till och smålog.
"Den visar bara scenerna, inte replikerna", svarade Sauroman. "Fast du kanske kan dem?"
Hon ville inte tala om det. Allt annat hade hon hållit tyst om. Sauroman skulle snart kunna spränga hela tornet med sin otålighet och ilska, över att inte få något ur henne. Det fick Evelyn att småskratta lite.
"Vad är det som är så kul?"
Men det var just det. Munnen öppnade sig på henne nu och hon började berätta allt. Hon ville inte, hon försökte stå emot, men det var som om hennes mun fick ett eget liv.
"Ermiadel sa åt mig att inte ge upp. Hennes vingar…" Evelyn tystnade. Hon kämpade för att inte säga mer.
"Ja? Vad var det med dem?"
"De var… förstörda. När de sista fjädrarna faller helt försvinner hon."
Nej. Varför berättade hon allt? Alla andra gånger hade hon stått emot, varför inte nu? Evelyn blundade och Ermiadel dök upp för hennes syn.
"Han drar det ur dig. En formel. Det var därför han skyndade sig in till dig. Stå emot, den är stark när den har tagit ett grepp om personen, men den vara inte för evigt. Stå emot!"
Hennes röst mumlade fram orden och Evelyn memorerade dem tydligt. Hon öppnade ögonen. Sauroman stod fortfarande framför henne och hon kände på sig att skulle han skulle fråga om armbandet. Den här gången skulle hon inte kunna gömma undan det längre.
"Det här går riktigt bra, nu när du för en gångs skull är uppriktig mot mig. Ska vi ta nästa fråga som vi jobbat med alltför länge? Berätta om armbandet."
Frågan dök upp mycket riktigt. Evelyn hade svaret i huvudet. Hon ville inte tala om det.
"Haldir…" sade hon lågt.
"Vad är det med honom?"
Evelyn skakade på huvudet.
"Jag kan inte…"
"Vad är det med honom? Tala!" skrek Sauroman.
"Endast han kan ta av armbandet. Jag har för mig att Elrond nämnde det en gång för mig för länge sedan. Eftersom att Haldir la in all sin kärlek i armbandet är mitt liv bundet till hans kärlek. Dör den dör armbandet och det skyddar mig inte längre." Tårar rann nedför hennes kinder och hon tittade Sauroman i ögonen. "Jag ber dig, fråga mig inte mer."
Han brydde sig inte om hennes bedjande utan frågade istället iskallt.
"Är allt som behövs att jag dödar honom?"
Hon vände bort blicken från honom. Evelyn försökte skingra tankarna, men det var som att svaret naglade sig fast och inte tänkte försvinna förrän hon spottat ut det.
"Ja…" viskade hon.
Sauroman log.
"Det finns… det finns ett annat sätt."
Han lyssnade noggrant på Evelyn som börjat prata igen.
"En stor frigörning av en energi kan få armbandet att brytas."
Hon förbannade sig själv för att hon var så svag och inte kunde stå emot. Allt han varit ute efter var just det. Hur han skulle kunna förstöra armbandet. På så vis skulle han lätt kunna döda henne sedan. Precis det som han ville.
Sauroman släppte Evelyn som sjönk ner på golvet. Han gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig. Han hade fått det han ville. Nu behövde han inte bry sig om henne längre, bara se till att hon stannade kvar i Orthanc.