Jag har en förkärlek för Elrohir och Elladan, jag vet bara inte varför jag låter döda dem för det... kanske för att den här historien ska bli allt mer hemsk? Mjo, men hemskhetena måste ju ta slut någon gång, eller?

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 18
Arwen lade sig skyddande över Elladan, medan Aragorn hela tiden riktade blicken mot skogen omkring dem. De befann sig på det enda stället i denna skog där träden växt glesare. Ett perfekt tillfälle för fienden. Då syntes dem. Gjorde sig till känna och redo att gå till attack. En ork kom springandes emot Aragorn och han försvarade sig snabbt med sitt svärd. Han skrek åt Arwen att ge sig av. Hon lyssnade inte på honom, utan drog själv sitt eget svärd. Orkernas ledare klev fram i cirkeln som omslöt dem och alla runt om stannade upp.
"Om du talar om för mig vart Haldir är så är jag villig att låta er gå", sade han riktat mot Aragorn.
"Hur vet du att det inte är jag?" svarade Aragorn och gav den stora orken en mystisk blick.
"Du är ingen alv, det syns lång väg. Han där", orken pekade på Elladan, "Han vägrade säga något. Dumma lilla envisa alv."
"Ta tillbaka det där!" skrek Arwen och böjde sig snabbt ner efter Elladans pilbåge. Hon fann en pil i kogret. Tillräckligt för att döda en ork, med en träff på rätt ställe. Hon ställde sig upp igen och riktade bågen mot den stora orken.
Orken småskrattade.
"Du kan inte döda mig med en pil, han där försökte."
Aragorn tittade åt Arwen och sänkte handen för att hon skulle första att hon skulle sänka bågen. Motvilligt drog hon ned den och vände blicken mot skogen. För att vinna mera tid tänkte Aragorn försöka föra ett samtal med fienden. Han visste att om orken gav order om att döda honom och Arwen skulle de inte ha en chans att överleva.
"Vad är det som är så speciellt med den där Haldir egentligen?" frågade han och försökte låta riktigt skeptisk, vilket bara lät onaturligt och den här orken var inte dum nog att han inte förstod det. Han gav Aragorn en mörk blick som snabbt ryggade tillbaka och tog ett fastare grepp om sitt svärd. Orken förde upp sin krokiga arm och viftade lätt på handen. Med ens gröp orkerna närmare och cirkeln slöts allt mer kring dem.
"Vi kan göra det här enkelt eller svårt, säg mig vart alven befinner sig så ska vi inte besvära er mer."
Aragorn trodde inte på att den orken skulle låta dem gå efter att han fått svaret och kontrade med: "Hur kan du vara så säker på att vi talar sanning?"
Ilsket spände orken blicken i honom igen och gav ifrån sitt ett gurglande morraktigt ljud och tog ett steg närmare Aragorn, men den här gången backade han inte undan och orken blev allt mer frustrerad.
"Du borde inte fråga så mycket utan istället besvara mina frågor!"
"Svarar du på mina så är jag villig att svara på dina."
Ett djupt gurglande ljud kom från orken igen, men Aragorn stod kvar, oberörd.
"Ta henne", sade orken och pekade på Arwen, "nej, döda henne istället."
De andra orkerna log och skrattade lågt, äntligen skulle de få göra något riktigt ovanligt. Ingen utav av dem hade någonsin förr dödat en kvinnlig alv. Förskräckt såg sig Arwen omkring. Om orkerna lydde orden skulle hon vara död inom några sekunder och sedan… hon ville inte tänka på vad de tänkte göra mot Aragorn.
"Hon kanske vet mer än mig", sade Aragorn lugnt utan att se åt Arwen som häftigt protesterade i en djup suck.
"Tala alv!" kommenderade orken.
"Haldir får ni aldrig tag i. Han är utom era gränser", svarade Arwen stolt. Det var inte meningen att hon skulle säga så, men hennes hjärna kopplades bort och munnen talade utav sig själv. Hennes svar fick orken att tappa humöret totalt och han drog sin svängda sabel.
"Det räcker med prat nu", gurglade han fram och attackerade Aragorn. Orkerna omkring skingrade sig. En del flydde för sina liv, medan några stannade kvar för att hjälpa sin ledare i striden och få äran för att ha dödat den kvinnliga alven.
"Stopp."
Både Aragorn och Arwen hörde rösten. De trodde att det var Haldirs röst och att Legolas var med honom, men de hade båda fel. Skimrande varelser svepte fram och spred sina löv och blommor över fienden. De förstod inget utav händelsen och iakttog den med förvånade blickar. Därefter bröt sedan skrik och jämmer ut och många av orkerna kastade sig på marken och rullade omkring. Löven klibbade sig fast i deras hud och gav dem brännande märken över kroppen. Blommorna dolde deras syn och Aragorn attackerade snabbt orkernas ledare. Han kämpade emot, men föll utmattad ned på marken och Aragorn gjorde slut på hans eländiga liv genom att hugga huvudet av honom. Han vände sig sedan mot Arwen som försökte dra undan Elladan från orkerna som låg utspridda på marken.
"Låt oss hjälpa dig vännen vår", rösten var mjuk och en varm hand lades över Arwens.
"Trädnymfer?" ett frågande konstaterande som hon snabbt fick svar på.
"Legolas sände oss, både han och Haldir förstod att ni måste ha befunnit er i fara eftersom det dröjde så länge. Låt oss föra Elladan till Riftedal i ert sällskap. Ondskan härskar ännu i dessa skogar.
"Må alla stjärnor vaka över er tills domedagen träder fram för er och låt de visa er väg i mörkret. Över min själ och mitt liv ska jag vaka över denna skog."
"Lilla vän, enbart din existens hjälper oss. Vår aftonstjärna."
Aftonstjärna? Hade inte Arwen hört det uttrycket förut? Jo, för många år sedan. Hon, den alven föddes döende och hade det inte varit… Denée?
"Det är Denée som är aftonstjärnan, inte jag."
"Hon existerar inte längre i denna värld. I Riftedal lämnade hon ett bud om att du skulle ta hennes plats, att Evelyn blev utvald är ingen slump. Aftonstjärnan och Änglaalven föds under samma epok och i samma familj. Att Denée föddes som döende var inte planerat, men att Evelyn skulle bli Änglaalven var det sedan långt tillbaka och du står henne närmast därför går du nu under denna titel."
Arwen förstod mycket lite utav vad nymfen talade om, men hon skulle säkert få mer svar i Riftedal av sin far. Nymfen höll fram sin hand mot henne, i handen låg ett halssmycke av silver. Två vackra blad höll fast en blomma av diamanter och kedjan var stark och lång. Smycket glittrade och Arwen tog försiktigt emot halssmycket.
"Smycket heter Evenstar och det är från om med ditt, från Denée", sade Kraneia.
"Jag ska göra min plikt", sade Arwen och fattade nymfens händer med båda sina. "För vår gemensamma framtids skull."