Har ni lätt att få upp bilder i huvudet av vad som händer när ni läser den här berättelsen? Jag skulle vilja veta det : lämna gärna en kommentar om det. *Thanks*
… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret
Kapitel 19
Dörren skilde dem åt. På den ena sidan befann sig Sauroman sittandes bland sina böcker där han planerade nästa drag. Bortom dörrens andra sida satt Evelyn ihopsjunken på golvet, tätt intill dörren. Lämnad ensam åt sitt öde. Allt hade hon lämnat bort, allt utom armbandet med Haldirs kärlek, till Sauroman. All information han fiskat efter från första stund. Sekunderna tickade allt fortare och hennes liv förkortades med varje som löpte förbi. Med den kraft hon hade kvar hade hon förgäves bultat på dörren. Dag och natt. Timme efter timme. Räknat minuterna. Bönat om nåd. Varje försök hade lett till samma slutsats. Ett nedsjunkande på golvet utan något som helst tecken på svar. Evelyns huvud guppade från sida till sida och tillslut lät hon det vila på det kalla marmorgolvet. Tårarna vägrade att ta slut. Hur många som än trängde fram fanns det ändå några få över. Någon kraft att resa sig upp hade hon inte kvar och när Sauroman väl bestämt sig för att öppna dörren tänkte hon inte kämpa emot längre. Det fanns ingen ork kvar. Alla hennes tankar riktades mot Haldir och hon önskade att hon fått sett honom igen, om så bara för några sekunder. Solen hade redan passerat fönstret alltför många gånger. Månens ljus nådde nu in och blänkte i Evelyns ögon. Hon sträckte långsamt upp armen för att fånga den. På låtsas. Som hon och Haldir gjorde när hon var mindre. En hand fattade hennes och hon log.
"Haldir…" mumlade hon och slöt sedan ögonen. Hennes arm föll ner mot golvet och blev liggandes.
"Jag önskar…" hennes röst viskade fram önskningen. "Jag önskar att du inte hittar mig såhär Haldir. Det här är inte jag. Låt mig gå… jag… älskar… dig."
Vinden svepte bort orden och för att göra budskapet tydligare sträckte Evelyn långamt ned handen i fickan på sin klänning där hon fann litet jord. Hon lät vinden svepa det med sig och hon hoppades att Haldir skulle förstå. Det fanns inte längre något hopp.
Hon gav upp.