Uhuhuu... sorgligt det har varit hela tiden! Buhuhuhu! *återhämtar mig*
Här är kapitel 21.

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 21
Det hade nu gått två dagar sedan begravningen och Gandalf och Elrond hade samlat Miriadel, Aragorn, Arwen, Legolas och Haldir för att de nu skulle berätta hela historien om Ermiadel och Harido. Arwen satt fortfarande försjunken i tankar om sina bröder och hade svårt att koncentrera sig på det som nu skulle tas upp.
"Alla här känner till existensen om Ermiadel och Harido" började Gandalf och stöttade sig mot sin stav. "Men vet någon av er egentligen vad som hände med dem och varför tiden efter blev som den blev?"
Ingen svarade. De visste faktiskt inte. Miriadel som stod som ättling till Ermiadel hade bara hört påhittade berättelser om de stora bravaderna om hon och Harido tagit sig an. Haldir som stod som ättling till Harido hade även han bara hastigt hört några få berättelser som gått från mun till mun. Gandalf satte sig ner och sneglade på boken som låg på bordet framför dem.
"Det är en sorglig historia", sade han och gnuggade sig i ögonen innan han fortsatte. "Ermiadel föddes som den första alven vi känner till och därför har blivit vår grundare. Hon äktade sedan människan Harido som hon omvandlade till alv för att de skulle kunna leva tillsammans för alltid. Som ett bevis på sin tacksamhet lät Harido skapa pärlarmbandet där varje pärla stod för en bit av honom själv. Hans kärlek, hans själ, hans hjärta och så vidare. Han ville att hans älskare skulle bära honom med sig vart än hon befann sig. Armbandet fäste han sedan vid Ermiadels vänstra handled eftersom hon var högerhänt, och han ville inte att det skulle bli en börda för henne. Harido var den enda som kunde ta det av henne och med det skyddade armbandet henne och gjorde henne även odödlig för fienden. De kunde inte döda henne så länge hon bar armbandet och för att få det av henne skulle de bli tvungna att döda Harido, då armbandet tappade hans delar skulle det sluta skydda henne och göra henne dödlig för deras vapen. Hemskt, men alldeles sant.
Flera arter fördes sedan till vår värd Arda och senare skapades Midgård och Valinor och de angränsande länderna. Ondskan föddes alltmer och godheten stod på andra sidan. Balrogerna föddes och drakarna. Tillsammans utgjorde de en stor makt och skapade orkerna, onda varelser som endast lever för att tjäna sin härskare och döda för honom. Den största balrogen, han nämns inte vid namn i boken tyvärr och jag vet inte namnet på honom, hörde talas om Ermiadel och Harido. Han såg dem som hot och startade krig med alla levande varelser som ställde sig under deras godhet. De två grundade det som nu är Lothlórien där de styrde, som nu Celeborn och Galadriel gör. Det uråldriga styrandet kommer från deras tid och lär finnas där tills alverna går under för alltid.
I kärleksgåva på deras bröllopsdag lät Ermiadel skapa ett halsband. Inuti det lät hon förvara sina tårar som smälta samman till en bild utav henne själv. Efter det gjorde hon en kopia av halsbandet. Kopian behöll hon själv och gav originalet till Harido. Halsbandet gav honom styrka och kraft att sätta sig emot fienden och kriget stod vid deras dörr." Gandalf hämtade andan innan han fortsatte. Ingen avbröt honom, de ville höra klart hela historien innan de kom med frågor som säkert skulle få sina svar nu.
"Kriget blev deras fall", började Gandalf med att säga och oroliga blickar stirrade på honom. "Fienden fick veta att Harido var den svaga länken och de gjorde allt för att kunna konfrontera honom ensam. Han var medveten om det och såg alltid till att hålla sig till styrkorna, även när de slogs höll han sig tätt intill sina egna och försvarade dem. De vann alla slag, utom det sista, avgörandet. Balrogen kom själv ut, han litade inte på att hans orker kunde ha ihjäl Harido. Han fick syn på honom mitt i fältet och med ett steg stod han framför honom. Harido visste mycket väl att han inte kunde vinna mot den här fienden eftersom hans makt översteg hans. Han dog. Balrogen tog halsbandet ifrån honom, vart det blev av visste ingen eftersom det försvann. Med Haridos död försvann kraften i armbandet och Ermiadel försvagades, hon förstod att Harido fallit i kriget och tog sig själv dit. Hon brydde sig inte om att hon själv gick mot sin egen död, hon var tvungen att låta godheten segra och hon ville väldigt gärna se Harido en sista gång innan hon föll. Med magi skapade hon vingarna, det som vi nu kallar 'Ermiadels vingar'. Inuti dem band hon sin själ, för att hon skulle kunna komma tillbaka då världen besattes av ondskan igen. Det som nu sker. Hon ville inte att hennes arvtagare skulle behöva leva i en lika grym värld och gå samma öde till mötes som hon. Med vingarnas besvärjelse gjorde att hennes själ alltid skulle komma att vara bunden till den här världen tills det att hon låtit dem falla. Först då skulle hon bli fri och kunna gå över till de dödas rike."
"Men vad händer med Evelyn nu, eftersom Ermiadels vingar har fallit?" frågade Haldir lågt och titta försynt mot Gandalf.
"Vingarna går i arv, Evelyn kommer att tvingas binda sin själ till dem. Utan att veta det orsakade Ermiadel en sluten cirkel för nästa person som skulle ta hennes plats. Det spelar ingen roll nu vad Evelyn gör, hennes vingar kommer att börja visa sig så småningom och hon kommer först kunna lämna den här världen när de faller. Visserligen kan hon själv bestämma under vilken händelse det ska ske, men det måste hon bestämma nu innan. Det andra problemet är att armbandet inte överlever så länge…" svarade Gandalf på Haldirs fråga.
"Vad menar du med det?"
"Sauroman har fått veta ett annat sätt att ta det ifrån henne."
"Det är omöjligt… eller?"
"Nej Haldir, om en tillräcklig energiansträngning kommer från Evelyn kommer det att slå ut armbandets kraft och hon kommer att falla."
Först trodde han att han hört fel och bad Gandalf upprepa svaret. Efter den andra gången förstod han att det inte var fel. Det var sant. Miriadel sprang ut från rummet och Elrond skyndade sig efter henne. Själv ville Haldir slå Sauroman i tusen bitar innan han gjorde något mer mot Evelyn och han berättade för Gandalf om hennes meddelande.
"Vi har tid på oss, om hon orkar stå emot. Jag ska prata med Elrond om hur vi ska anlägga angreppet, det kommer leda till krig och jag är rädd att du inte får medverka i det Haldir. Även om Evelyn faller, du är viktig för framtiden." Gandalf trädde ut ur rummet, följd av Arwen som inte orkade stanna kvar. Aragorn tassade ut efter henne och enbart Legolas var kvar vid Haldirs sida.
"Vi kommer klara det", sade han uppmuntrandet.
Haldir visade inga tecken på att han hört vad Legolas nyss sade och även han lämnade salen. Han gick ut på balkongen för att få luft och när han riktade ned blicken såg han två personer han inte sett på flera år. Rúmil och Orophin. Snabbt skyndade han sig ner och lät sig omfamnas av sina bröder.
"Rúmil… Orophin, jag trodde aldrig att jag skulle få träffa er igen."
Båda hans bröder log mot honom och de stod länge och bara höll om varandra innan Rúmil tog till orda.
"Vi kan väl inte låta dig ha allt roligt för dig själv heller."
"Jag är glad att ni är här", sade Haldir utan att riktat höra sin brors kommentar.
De lade plötsligt märke till att han inte bar halsbandet och de växlade en skeptisk blick sinsemellan innan Orophin försiktigt frågade: "Haldir, varför bär du inte halsbandet? Vad jag vet svor du att aldrig ta det av dig."
"Vet ni inte?"
"Vet vad?"
"Om Evelyn?"
"Är hon inte här?"
Haldir skakade på huvudet.
"Sauroman."
"Är du säker?"
"Har aldrig varit säkrare."
"Lever hon?"
Frågan fick Haldir att stanna upp. Han visste inte vad han skulle svara, hon hade visserligen varit vid liv när han fått hennes meddelande… men nu, han visste inte. Å andra sidan borde det ha märkts utifall hon var död.
"Jag tror det", svarade Haldir. "Fast hon är svag… hon skickade mig ett meddelande och Gandalf pratar om det kommande kriget."
"Det har vi i alla fall hört talas om", sade Orophin och tittade oroligt på sin bror. "Hur mår du egentligen?"
Huvudet skakade från sida till sida på Haldir.
"Har mått bättre."
"Vi ser det", flikade Rúmil in. "Fast vi håller med om att du ska undvika kriget som Gandalf talade om."
"Jag vet inte om jag kan."
Båda bröderna drog en djup suck. De hade redan förstått att Haldir inte skulle dra sig ur så lätt. Men problemet låg inte där ännu, först var de tvungna att komma upp med en bra plan på hur de skulle ta Evelyn ifrån Sauroman, levande.

Miriadel vägrade närvara vid deras nästa samtal. Elrond hade förgäves försökt få henne att förstå.
"Det är min dotter det handlar om, förstår du inte det?" hade hon sagt till honom.
"Jag har förlorat mina båda söner, jag förstår mycket väl. Det blir inte bättre av att du går och gömmer dig." Elronds svar hade fått hans kusin att blixtra till.
"Min man är död. Min äldsta dotter befinner sig döende i Valinor. Jag är svag och nu… min yngsta dotter ligger inför döden. Vad förväntar du dig av mig egentligen?"
Elrond hade inget bra svar på det och hade helt enkelt låtit bli att svara. Han lät Miriadel vara, han behövde själv fundera. Han visste att Sauroman var mer än vad han såg ut som.
"Kommer hon inte?" undrade Gandalf.
"Nej", svarade Elrond.
"Jag förstår henne…"
"Snälla… Gandalf kan vi inte bara koncentrera oss på det väsentliga?"
"Självklart, självklart Elrond."
Gandalf vände sig mot de andra. Ingen hade sagt någonting, ingen av dem hade någon idé alls om hur de skulle gå till väga. Det gick inte att bara klampa rakt in i Isengård, det kryllade av orker överallt och Sauroman höll allt under noggrann uppsikt från sitt torn Orthanc. De skulle inte kunna ta sig in utan att det märktes, men kanske de skulle kunna distrahera orkerna och Sauroman så mycket att de inte lade märke till att Haldir tog sig in i tornet. Elrond gillade inte den idén, men det var den bästa de hade. Gandalf behövdes på fältet för att inte väcka misstankar och det vore bäst för Evelyn om det var Haldir som kom.
"Är tanken att vi är dem enda som ska färdas dit?" frågade Orophin, hans bröder var där, Legolas, Aragorn och Arwen.
"Inte Arwen", skyndade sig Elrond att säga.
"Vi kan inte riskera andras liv alltför mycket", sade Gandalf och mötte Orophins blick.
"Sex färdkamrater… mot minst tusen orker? Vi går mot en säker död Gandalf."
"Nejdå, orker är fega varelser och det räcker för att vi ska få in Haldir i tornet. När väl det är gjort drar vi oss tillbaka för att iaktta, när vi sedan får en signal av honom måste vi givetvis se till att han får med sig Evelyn därifrån."
"Vad för signal har du tänkt dig?" undrade Haldir skeptiskt.
"Sänd oss den här pilen, den letar upp mig när du skjutit iväg den från tornet", svarade Gandalf och tog fram en silvrig pil med guldfjädrar. "Fjädrarna kommer från en första ålders drake", mumlade han stolt efter att Haldir tagit emot pilen.
Haldir tittade intresserat på pilen, den var väldigt vacker tyckte han och lade märke till inskriptionen på den, som stod på ett främmande språk.
"Vad står det?" frågade han och tittade upp mot Gandalf som log.
"Jag lovar att jag ska berätta det för dig en annan dag."
"När ger vi oss av?" Aragorns fråga kom plötsligt och Gandalf vände blicken mot honom.
"Imorgon, så tidigt som möjligt. Se till att sova i natt, ni kommer att behöva all kraft ni kan få imorgon."
Med det var mötet avslutat. Det hade gått fortare än de tänkt sig och det hade märkts tydligt att Gandalf och Elrond haft delade meningar angående Haldir. Om det visade sig att Haldir dog kunde inget säkra framtiden och alla levande varelser som stod under det goda skulle tvingas lämna Midgård och fly till Valinor. Gandalf tänkte inte ge fienden den chansen och Elrond fick helt enkelt lita på hans ord, han visste att Gandalf inte skulle låta Haldir hamna i den situationen men det fanns ondska i tornet också och där var det meningen att han skulle klara sig själv. Det var det som oroade Elrond, om Sauroman fick kontrollen över Haldir skulle han lätt kunna döda honom. Visst fanns även Evelyn där, men om hon var så svag som de fått veta skulle hon inte kunna stå emot och hjälpa Haldir.
"Är du säker på att det här en bra plan?" frågade Elrond Gandalf skeptiskt.
"Har du någonsin tvivlat på mina beslut?"
"Nej", medgav Elrond. "Inte förrän nu… lova mig att alla kommer hem helskinnade, vi har haft tillräckligt med ond död."
"Lita på mig Elrond, ingen mer död ska ske, förutom de orker som kommer för nära. Du har mitt ord på att jag för hem alla hit igen levande.

Nästa morgon gav de sig av. Gandalf satt upp på sin vita häst Skuggfaxe och de andra hade även de varsin häst. Aragorn, Orophin, Rúmil, Legolas och Haldir. Miriadel kom inte ned för att ta farväl av dem, istället betraktade hon dem från balkongen bakom väggen. Hon hoppades att de skulle föra hem hennes dotter vid liv, den enda hon hade kvar från sin familj i denna värld. Hennes andra dotter befann sig nu i Valinor och helades och för att vänta in henne och Evelyn, varje fall Miriadel. Hon hade på känn att Evelyn inte var så stark, men Miriadel hoppades ändå att hennes dotter skulle vara stark nog att stå emot den ondska som Curunir spred från sitt torn i Isengård. Själv hade hon känt sig svagare de senaste åren och Elrond hade rått henne att ta skeppet till Valinor, tanken hade slagit henne många gånger, men hon kunde inte fara. Inte nu när hennes dotter inte befann sig vid hennes sida. Det kändes så fel. Så fruktansvärt plågsamt. Som en kniv som sticker in i en flera gånger om och såret får aldrig riktigt någon chans att läka.
Plötsligt ville hon ta farväl av färdkamraterna och skyndade sig nedför trapporna.
"Haldir!" ropade hon och Haldir klev ned från sin häst.
"Miriadel, du kom…"
"Jag ber dig Haldir, ta hem Evelyn vid liv… jag vet inte om jag klarar av att förlora någon mer från min familj, snälla."
Haldir omfamnade Miriadel och sade lugnt till henne: "Jag ska ta hem henne levande till dig om det så är det sista jag gör. Lita på mig."
"Tack, rid fort och försiktigt."
Han satte upp i sadeln igen och efter att de andra gett sig av lät han sin häst springa efter de andra. Haldir hade aldrig riktigt varit speciellt bra på att rida och hade svårt till en början att få hästen att gå dit han ville.
"Vill du ha hjälp?" frågade Rúmil och tittade på sin bror som verkade ha stora problem.
"Nej tack", muttrade Haldir till svar och sekunden efter låg han på marken då han råkat dra för hårt i tyglarna och hästen stegrat sig och kastat av honom.
Orophin och Rúmil kunde inte hålla sig och bröt ut i ett hysteriskt skrattande.
"Jättekul, verkligen…" snäste Haldir och reste sig upp. Han borstade bort löv från kläderna och satte sig upp på hästen igen.
"Du måste ta det lite lugnare annars stressar du upp hästen", sade Orophin och försökte låta hjälpsam men fnissandet låg inte långt borta.
"Det var ju trevligt av dig att tala om det nu", Haldir lät inte alls glad och fick sin häst i alla fall att rida upp bredvid Legolas.
"Vill du ha hj…" Legolas avslutade inte meningen, för Haldir hade gett honom en ondskefullt mörk blick och hans blåa ögon lyste nästan svarta.
"Vill du att jag ska följa med dig eller vill du möta Curunir ensam?"
Gandalf hörde Legolas fråga och besvarade den åt Haldir: "Han tar sig in ensam först annars drar vi för mycket uppmärksamhet åt ingången. Det är viktigare att det ser ut som att vi är där för att ta hand om orkerna, det bryr sig inte Sauroman om så mycket."
Haldir ryckte på axlarna och gav Legolas en menande blick.
"Du får gärna täcka mig när jag försöker ta mig in", viskade han till honom.
Legolas log till svar.
De var två dagar ifrån Isengård och om de höll den här farten och inte råkade ut för oväntat sällskap skulle de kanske kunna ta sig dit fortare. Gandalf insisterade dock på att de behövde all sömn de kunde få till kvällen slog de läger invid några stora träd.
"Tänk om hon inte känner igen mig", sade Haldir plötsligt när de åt middag.
"Varför skulle hon inte känna igen dig?" frågade Aragorn.
Haldir gav honom en frågande blick och sade sedan: "Tänk efter lite, det har gått flera hundra år sedan jag såg henne sist."
"Ändrades inte bilden med åldern i halsbandet?"
"Nej…"
"Du behöver säkert inte oroa dig, eftersom det enda hon predikade om var sin kärlek till dig", sade Aragorn lugnt och tog en bit av sitt lembas bröd.
De fortsatte att äta under tystnad för att sedan lägga sig och sova.
"Jag kan ta första vakten", sade Haldir. Ingen hindrade honom och de andra lade sig ner.
"Om tre timmar kommer jag upp och byter av dig", sade Aragorn.
Haldir väntade tills de andra hade somnat ordentligt, när han tyckte att de inte verkade vara vakna tog hans sin väska och gick fram till sin häst. Han hade funderat på det under hela dagen och ville inte vänta en sekund till, han tänkte ge sig av till Isengård själv. Nu på en gång. Å andra sidan visste han att det kunde bli farligt för hans vänner om ingen höll vakt, han hade försökt komma på en lösning på det problemet. Han skulle ju kunna göra mycket ljud av sig så att de vaknade, men inte hann ikapp honom. Då han vände sig om för att kliva upp på hästen mötte han Gandalfs blick.
"Och vart tänkte du ta vägen då?" frågade han barskt.
Haldir ville inte ljuga inför Gandalf.
"Jag tänkte rida till Isengård.
"Är du född dum i huvudet eller skämtar du bara nu?"
Gandalfs röst lät arg och ilsken och Haldir kände sig otroligt dum och nästan en aning rädd. Han hade lyckats göra Gandalf arg en enda gång tidigare och det hade gett honom mardrömmar för flera månader.
"Jag tänkte att…"
"Så du tänkte ändå?" avbröt Gandalf. "För guds skull Haldir, du vet mycket väl att du inte kan ge dig iväg ensam! Vad fick dig att tänka så?"
"Evelyn, jag känner att hon behöver mig."
"Hon kan faktiskt vänta."
"Nej."
"Var inte löjlig Haldir, hur länge har hon inte klarat sig utan dig hittills?"
"Hon är svag nu."
Gandalf spände blicken i Haldir och drog ett djupt andetag.
"Är det en sak jag vet så lär hon inte tillåta sig själv att dö förrän hon får se dig igen. Lägg dig och sov nu, vi fortsätter i gryningen."
Utan att säga emot lade Haldir ner sin väska på marken och lade sig sedan själv ner för att sova. Det tog ett bra tag för honom eftersom han hela tiden hade Evelyn i huvudet och inte kunde koncentrera sig på att försöka somna.

Nästa morgon väckte Gandalf dem tidigt och de plockade snabbt ihop sina saker för att fortsätta, utan att ha ätit något.
"Var du vaken hela natten?" frågade Haldir Gandalf en aning diskret.
"Bekymra dig inte om mig", var det enda svar han gav tillbaka.
De hade ridit längs hela Bruinen7 och nu kunde de se den nordsydliga landsvägen som passerade förbi Isengård.
"Det är inte långt om vi rider fort", sade Gandalf och pekade mot bergen där Isengård låg gömd bakom.
"Du glömmer att våra hästar inte är lika snabb som din, min vän", sade Aragorn. "Vi hinner aldrig dit idag."
"Vi är där inatt", svarade Gandalf och de satte alla fart. "Var försiktiga, det är öppen mark här", lade han till och såg sig omkring. Han tecknade åt Haldir att rida i mitten för att väcka minst uppmärksamhet.
De red fort och länge. Ingen pratade och de stannade inte upp för att rasta hästarna eller hämta nya krafter. Aragorn tänkte på Arwen och undrade vad hon gjorde. Hur hon mådde och om han skulle komma hem till henne igen. Det här uppdraget hade inte gått obemärkt förbi för någon utav dem… de hade båda två förlorat nära som de älskat och fortfarande älskar. Han fick plötsligt upp en bild av sin mamma i huvudet, det hade varit väldigt länge sedan han ägnat henne någon tanke. I början utav hennes bortgång hade han tänkt på henne hela tiden, men med åren hade det förbleknat och det smärtade honom att varje gång han kom att tänka på henne nu kände han att han nästan glömt henne. Aragorn förbannade sig själv för den tanken och han lovade sig själv att aldrig någonsin glömma henne.
Legolas blickade upp mot skyn, fåglar flög fritt förbi och för ett ögonblick önskade han att han kunde få flyga med dem. Han hade aldrig berättat det för någon och han tänkte inte berätta det heller, men han saknade Denée väldigt mycket. Hon hade kommit till Mörkveden tillsammans med en utav hans närmaste vänner och redan då från första stunden hade han sett henne på ett annat sätt än enbart en vän. Han visste att han inte kunde tycka om henne på det sättet, men han såg också hur hon tittade åt hans håll. Legolas mindes särskilt ett ögonblick då han fick prata med henne ensam.
"Legolas, eller har jag fel?"
"Nej, det är jag", svarade Legolas. "Denée?"
Hon nickade och ställde sig närmare honom.
"Vi kan inte träffats, jag är förlovad med din vän."
"Jag vet." Det smärtade honom något enormt att höra henne säga så. Han ville så gärna ge henne allt han kunde. Fast han visste att det aldrig skulle gå, hans vän skulle aldrig förlåta honom och han skulle bli en skam för kungafamiljen. Han var ändå prins av Mörkveden.
"Det gör ont för mig med, jag älskar dig, men det bestämdes redan innan jag föddes att jag skulle äkta en man av Mörkveden…"
"Varför kan du inte bryta upp med honom?"
"Han är snäll, han är allt jag kan få…"
"Men du är inte lycklig", avbröt Legolas. "Eller har jag fel?"
"Nej, du har rätt… men det, det är komplicerat. Min mor äktade en man från hans släkte, det är min plikt att följa i hennes spår vad än mitt hjärta säger."
Efter det såg han henne enbart några få gånger. Hon såg allt annat än lycklig ut och det resulterade också i att hon försvagades. Hennes man dog senare i ett anfall av orker, Legolas hade varit där. Han hade gjort allt för att rädda honom men misslyckats och det hade varit han som berättat det för Denée. Det hade gett henne ytterligare ett val och hon hade valt att återvända till Riftedal, men då hon försvagats råddes hon att ta sig till de Grå Hamnarna och ta skeppet till Valinor. Hon bad Legolas innan hon for att han skulle se efter hennes syster och han lovade henne med sitt liv att han skulle fullfölja det… och om han inte lyckades få Evelyn tillbaka till Riftedal skulle han misslyckas. Legolas fick plötsligt tårar i ögonen och skyndade sig att torka bort dem. Han ville inte att de andra skulle se.
"Vi stannar här", sade Gandalf och alla stannade. "Hästarna kan inte gå närmare, de kanske inte överlever och vi behöver dem för att så fort som möjligt kunna ta oss tillbaka. Rúmil, du stannar här och vaktar dem…"
"Och missar allt det roliga?" klagade Rúmil surt.
"Var inte löjlig!" förklarade Gandalf strängt. "Du har bäst hand med hästarna."
Rúmil gladde sig inte ett dugg åt att han skulle lämnas kvar medans de andra fortsatte.
"Se till att stanna här också", sade Gandalf strängt, "Det här är den enda dungen som finns här."
"Lita på mig", svarade Rúmil irriterat och la armarna i kors.
De andra fortsatte till fots och lämnade Rúmil bakom sig.
"Vi har inte hur mycket tid som helst på oss", muttrade Gandalf och de ökade hastigt takten hela tiden.
Ingen av dem förstod riktigt hur de skulle gå till väga när de kom fram, det skulle finnas flera tusen orker i Isengård och de var enbart fem stycken nu. Och om de misslyckades, skulle hela Midgård gå förlorat då? De ville helst inte tänka den tanken, de litade på att Gandalf visste vad han gjorde.
"Gandalf, är du säker på att det här är en bra idé?" frågade Aragorn skeptiskt och småsprang så att han kom jämsides med honom.
"Tvekar du?"
Aragorn ryckte på axlarna och såg allmänt besvärad ut.
"Det finns väldigt mycket som kan gå fel…"
"Aragorn, Aragorn lyssna på mig, jag vet vad vi kommer få se när vi kommer fram. Jag vet inte hur det slutar, men hur det börjar har jag aningar om. Oroa dig inte så mycket, spara krafterna till striden istället."
Orophin, Legolas och Haldir tecknade åt Aragorn och han kom bak till dem.
"Vad handlade det där om?" undrade Orophin.
"Jag är orolig att det inte går väl, men Gandalf sade att vi inte skulle oroa oss."
"Precis det", sade Gandalf och tittade ut över det som nu var Isengård.
Kallt, grått och hårt. Sauroman hade omvandlat Isengård, som en gång var en vacker plats för mycket kärlek till naturen, till en öde plats där enbart ondskan accepterades. Inga orker syntes till och det kändes ännu kusligare med tanke på att de hade förväntat sig att de skulle komma rusandes emot dem.
"Vad väntar vi på?" utbrast Haldir och tänkte precis rusa mot Orthanc när Gandalf tog tag om hans mantel.
"Vänta, det kan mycket väl vara en fälla… det verkar nästan som att han väntar sig att du ska komma."
"Och det betyder?"
"Det betyder att vi ska avvakta Haldir, han räknar med att du ska rusa fram och då är du i perfekt läge för att dö en snabb död!"
Haldir tittade skamset ned på marken en sekund innan han tittade upp på Gandalf igen och hans ögon var alldels glansiga.
"Hur länge ska jag vänta? Jag vet inte hur länge jag orkar vänta, du om någon borde förstå mig. Kan du inte se hur mycket jag lider?"
Gandalf drog sig i skägget och tittade menande på Haldir.
"Jag förstår det mycket väl, men du gör ingen nytta om du är död."
"Se upp", skrek Orophin och kastade sig fram mot sin bror, de båda föll till marken och pilen som skulle ha träffat Haldir sköt i stället in bland träden. Legolas tog snabbt upp sin båge och träffade lätt orken som skjutit pilen och nu myllrade orker ut från alla håll.
"Legolas, ta Haldir till ingången nu", mumlade Gandalf, "Gå sedan tillbaka hit och täck oss härifrån."
Det var inte lätt för dem att tränga sig fram bland orcherna som hela tiden dök upp framför dem eller runt omkring. Både Haldir och Legolas sköt ner så många som behövdes för att komma fram och när de nådde trappan täckte Legolas Haldir noga tills det att han fått upp dörren.
"Hämta henne bara, okej?" sade Legolas och kramade om sin vän.
"Lita på mig, mellon."
"Mellon."
Legolas sprang iväg och Haldir stängde tyst dörren efter sig och sjönk därefter ned på golvet. Inte ett ljud hördes och det var mörkt omkring honom. Haldir hämtade andan och trevade sig sedan bort mot trappan med händerna längs väggarna. Då tändes plötsligt fackla efter fackla längs upp med trappan och Haldir stannade upp och vände sin blick bakåt. Ingen syntes till där och inga andetag förutom hans egna hördes. Han förde tyst handen mot väggen igen, men den var inte längre kall och grå, en värme spred sig genom den och väggen skiftade i gröna och blå nyanser. Väggen fängslade hans blick och han lät den löpa längs med den levande väggen. Dess konturer lösgjorde sig och tydliga bilder trädde fram. De rörde på sig, utan att ägna en blick åt Haldir, för att berätta en historia för honom och han lade märke till huvudpersonen i sammanhanget. Evelyn. Hennes skepnad svepte smidigt över väggarna flera gånger om innan den stannade upp. Hon fäste sina händer mot väggen, bankade och skrek fast inga ljud hördes. Han kunde se hur hon trevade i mörkret utan att finna något ljus. En ny skepnad tog form och till sin förvåning var det han själv, Haldir som nu trevade i mörkret efter ljuset. Inte heller han kunde ta sig därifrån. En tredje figur klev in i väggen, Sauroman. Han höll Evelyn kvar i mörkret, nära sig och vägrade släppa greppet. Då Haldir närmade sig målningen vändes Sauromans blick mot honom och en ilsken sveda for genom handen som Haldir hade på väggen. Av smärtan ryggade Haldir snabbt tillbaka och gned sin ömmande hand. Han vände sedan blicken mot väggen igen och han ville titta bort igen, men blicken drogs mot väggen. Sauroman hade försvunnit och det som återstod av målningen var hur han, Haldir hittade Evelyn, död.
Alla facklorna slocknade och Haldir andades tungt i mörkret. Han var rädd, rädd att väggen hade visat honom sanningen av det som skulle hända när han kom fram. Ändå vägrade han att gå tillbaka, om det så var hans öde att misslyckas så skulle han göra det på ett annat sätt. Inte här och inte nu och framförallt inte framför ögonen på Evelyn. Med tysta steg tog hans sig uppåt längs den slingrande trappan, han tog inte hjälp utav väggen utan tittade noga ner mot trappstegen, hans ögon började vänja sig en aning vid mörkret. För ett ögonblick tyckte han att han hörde steg bakom sig och Haldir snodde snabbt runt. Han tyckte sig först se något längre ned i trappan men ignorerade sedan den tanken då inget mer hände. Trappan tycktes aldrig upphöra, det hade inte sett så stort ut utifrån, visst att tornet var högt, men det var ju utsidan. Fast så är det ju alltid, utsidan är bara en skepnad av det som finns inuti på insidan. Det som lider och det som vill ut och styra.
Tillslut skymtade Haldir något, ett ljus. Vägen blev med ens lättare och han sprang nästan uppför trappstegen, men så stannade han. Tänk om det kunde vara så… att väggen hade rätt. Då skulle det första han såg däruppe vara Evelyn, utom liv. Nej, han skakade tanken ur sig och andades tre djupa andetag och fortsatte sedan. Vid sista trappsteget löpte en dörr från taket till golvet. Försiktigt tryckte Haldir ned handtaget och öppnade dörren på vid gavel. Den tysta stämningen skrämde honom mer än vad det skulle ha gjort om Sauroman överfallit honom nu på en gång. Varken han eller Evelyn sågs till. Förtvivlad sjönk Haldir utmattad ned på golvet och hans ögon fylldes av tårar.
"Vart är du någonstans Evelyn?" mumlade han åt tystnaden. "Jag ber dig att svara mig, snälla", och han slängde bågen över golvet.