Kapitel 22 här, ber om ursäkt ifall någon siffra har dykt upp i texten... jag har helt glömt bort de alviska ord som jag använt mig, därav siffrorna. =/ Hoppas att ni kan ha överseende med det...

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 22
Ermiadel och Harido – en oförglömlig historia. Med skakiga händer tog han boken och bläddrade i den. Haldir undrade om deras kärlek varit lika svår och lika smärtsam som hans och Evelyns. Det fanns så mycket han inte visste om Evelyn, så mycket han missat av hennes liv, sådant som han inte normalt skulle ha missat. Han önskade nästan att både hon och han fått leva vanliga liv och bara få vara lyckliga och slippa bry sig om hur mycket ondskan spred sig över världen. Haldir reste sig upp tog bok efter bok, rev ut sida efter sida och kastade dem in i elden. Det sprakande ljudet av papperet som brann var det enda som hördes i hela tornet. En enda bok sparade han. Den om Ermiadel och Harido. Varsamt lade han ned den i sin väska och gick ut ur rummet. Stämningen kändes förändrad och hans båge låg inte längre kvar på golvet.

Likt en frusen blomma under den kalla snön låg Evelyn i hopkrupen på taket och huttrade lågt. Med trötta ögon såg hon sig omkring och först förstod hon inte att det var på taket hon befann sig, men när regnet plötsligt piskade ned över henne vände hon blicken upp mot himlen och såg de stora dropparna falla nedåt. Med svaga krafter reste hon sig upp och vandrade fram till kanten där hon sjönk ner på knä och blickade ut över fältet nedanför. Sauroman hade helt förstört Isengårds vackra natur. Sedan la hon märke till en grå figur med en stor stav som stred mot några orker och en alv och en människa och en till alv.
"Haldir…" mumlade hon lågt. "Är han här?" plötsligt gick tanken upp för henne och hon förstod. Självklart hade Sauroman placerat henne på taket för att Haldir inte skulle nå henne och medan han själv tog kål på hennes älskare skulle hon inte kunna göra något för att förhindra det.
"Nej, jag måste ner."
Evelyn slängde sig mot mitten av tornet där ett stort runt handtag satt fast. Luckan som ledde ned till Haldir. Hon var fortfarande mycket svag och kämpade länge med luckan och hon fick ta många pauser för att inte svimma.
"Kom igen nu… snälla", kved hon och ställde sig upp för att få mer kraft. Det misslyckades och Evelyn sjönk ner mot luckan. Med båda händerna knutna slog hon till luckan, slag efter slag. Hon var tvungen att ta sig ned. Hon kunde inte låta Sauroman vinna, inte innan hon träffat Haldir. Ett sista försök lovade hon sig själv och tog ett krampaktigt tag om handtaget med sina sårade händer. Långsamt rörde sig luckan och Evelyn backade tre steg för att vända upp luckan och med ett stort brak fick hon upp den. Det dånande ljudet av luckan som slogs mot plattformens golv skakade hela tornet och Evelyn förstod att både Sauroman och Haldir måste ha hört det. Försiktigt kröp hon fram till luckan, kände efter den osynliga stegen och tillslut hittade hon den och klev sedan ned, steg efter steg tills den tog slut. Ett tomt rum med en ny lucka väntade henne, men denna var av trä och gick betydligt lättare för henne att öppna och hon gjorde det tystare. Därnere kunde hon se Sauroman slåss mot Haldir. Hur pilarna låg utspridda över golvet, bågen som smulats sönder. Haldirs svärd som låg på golvet bredvid honom. Sauroman som nu stod över honom och riktade sitt svärd mot hans hals. Utan att skingra flera tankar hoppade hon ner på det kalla marmorgolvet och greppade den silvriga pilen. Sekunden efter rusade hon fram mot Sauroman som snabbt vände sig om och med den kraft hon hade kvar tryckte hon in pilen precis ovanför hjärtat på honom. Sauroman skrek till av smärta och tog ett hårt grepp om Evelyns handled och därefter frigjorde han en enorm energi som slungade Evelyn hårt mot väggen som gav vika och hon flög rakt in i nästa rum där hon slungades mot nästa vägg och föll till golvet, orörlig.
Ett hest skri for genom luften och Sauroman rusade fram till balkongen. Hårt tryckte han vänster hand mot såret där pilen fortfarande satt kvar, i den högra höll han sin stav, som fortfarande såg ut som ett svärd.
"Blev du möjligtvis distraherad på vägen hit?" snäste han åt nazgûlen.
"En irriterande alv gjorde starkt motstånd, jag var tvungen att ta en annan väg, men jag hörde din kallelse. Mordors härskare kan få dig läkt."
"Det hoppas jag sannerligen!" och därefter tog nazgûlen tag om Sauromans högra arm och drog upp honom på draken som sedan flög iväg med en otrolig fart.

Chockad av händelsen hämtade Haldir andan i några sekunder innan han snabbt reste sig upp och trängde sin in genom hålet som bildats i väggen och tog sig fram till Evelyn. Han lyfte upp hennes huvud och lade det i sitt knä. Från hennes rygg löpte vingarna ut sig, stora och ståtliga, men också trasiga. Fjädrar låg överallt i rummet och från deras rötter droppade rött brinnande blod.
"Haldir?" viskade Evelyn med svag röst och tittade med bleka ögon upp på sin älskare.
"Älskade Evelyn, vad… vad tänkte du med?" Hans röst skar sig och tårar fyllde hans ögon.
"Nej, säg inget." skyndade han sig sedan snabbt att säga.
"Jag måste, mina vingar. De hindrade energiflödet från att döda mig helt… armbandet känns lösare som om det ska vända sig emot mig och falla av. Min kropp är svag och mitt minne likaså. Haldir jag är döende."
"Nej, du ska bli bra. Jag ska ta dig till Riftedal."
"Haldir, jag är döende. Alltför stark energi får armbandet att ge vika, det var enbart genom mina vingar som det inte gav sig av helt."
Haldir kunde känna hur hans högra hand som låg under hennes rygg fylldes med värme och när han drog upp den var den fylld med blod. En sprakande röd färg som spred sig längs golvet. Hastigt slet han av sig sin mantel och lade den under ryggen på Evelyn och drog åt den hårt och knöt en knut under hennes bröst.
"Du får inte dö, jag håller inte mitt löfte till din mor då."
"Om jag dör nu, min syn är suddig, vill jag be dig om en sak."
De tårade ögonen vändes från manteln till Evelyns lika tårade ögon.
"Vad som helst."
"Kyss mig. Jag vill hinna uppleva den känslan innan jag dör."
Mjukt och ömt böjde sig Haldir ned och tryckte försiktigt sina läppar mot Evelyns och i sina tankar bad han för att hon skulle överleva. Sedan hjälpte han Evelyn upp på benen, sa åt henne att klättra upp på hans rygg och därefter tog han sig bort till trappan. Sitt svärd satte han tillbaka runt midjan och med sin kärlek på ryggen trevade han sig nedför den långa trappan på över flera hundra steg. Inget annat hördes förutom Evelyns tunga andetag och hans egna steg. Fast plötsligt hörde Haldir någon annan i trappan komma springandes nerifrån och han stannade tvärt. Legolas dök upp runt krönet och stirrade på dem. Haldir stirrade tillbaka på honom och sedan ned mot golvet, blodet droppade ned, Evelyn behövde mer förband.
"Ta av dig din mantel och knyt fast den runt Evelyn" sade Haldir stressat.
Legolas drog snabbt av sig mantel och skyndade sig fram till Evelyn. Han såg att Haldirs mantel var fylld med blod, men istället för att dra av den tog han sin mantel runt Evelyns midja och knöt fast sin vid hennes rygg. Evelyn kved till då han drog knuten och han bad om ursäkt för att ha orsakat henne mer skada.
"Klarar du dig ned med henne?" frågade Legolas och tittade upp i Haldirs kritvita ansikte som såg allt annat än piggt ut.
"Jag klarar mig, tala om för Gandalf att Sauroman är skadad. Evelyn stack silverpilen i honom."
"Hon gjorde vad sa du?"
"För att rädda mig från att spetsas av Sauroman, jag bad inte om det."
"För att jag älskar dig!" fräste Evelyn från Haldirs rygg.
"När Gandalf får veta vad som har hänt med hans silverpil…" började Legolas, "Han lär ju komma över det förr eller senare förhoppningsvis", fortsatte han sedan ironiskt och skakade på huvudet medan han försökte kväva ett skratt.
"Det här inte roligt Lego!"
Legolas höjde händerna som ett tecken på att han tog tillbaka allt och sedan hjälte han Haldir nedför resten av trappan med Evelyn som fortfarande befann sig på hans rygg. När de kommit ned för hela trappan mötte de Gandalf i öppningen. Han stirrade med stora ögon på de tre alverna som kom emot honom. Evelyn gnydde och Haldir satte ner henne på trappsteget precis utanför. Legolas förklarade ganska snabbt för Gandalf vad som hänt och vad som hänt med hans silverpil. Gandalf knäböjde framför Evelyn som nästan huttrade där hon satt med Haldir bredvid sig som försökte titta efter hur vingarna såg ut.
"Klarar du av att sitta upp på en häst?" frågade han lugnt.
Evelyn skakade häftigt på huvudet och Gandalf suckade. Han hade känt på sig att hon inte skulle klara av det, men det var viktigt för henne att komma så fort som möjligt till Riftedal.
"Om du ligger i famnen på Haldir då?"
Den här gången nickade hon fort fram och tillbaka.
"Jag vill ha honom nära mig", sade hon tyst och grep ett fast tag om Haldirs vänstra hand. Han tog sin högra och lade den över hennes.
"Aldrig att jag lämnar dig igen."
Gandalf tecknade åt Haldir och de ställde sig en bit bort.
"Hon är svag, jag vet faktiskt inte om hon överlever resan", sade Gandalf och hans blick var sorgsen. "Jag kunde aldrig föreställa mig att hon skulle göra något så drastiskt."
"Det var för att rädda mig, annars hade hon låtit Sauroman döda mig. Hon skulle aldrig leva vidare utan mig."
"Det är det jag är rädd för att du också tänker. För visst är det så du tänker Haldir, att om hon dör så dör du med henne?"
Med blicken sänkt neråt och fötterna som skrapade mot den hårda marken funderade Haldir på om det verkligen kunde vara så. Om Evelyn dog, skulle han då orka leva vidare i all evighet tills hans egen kraft löpte ut i sanden? Nej, han skulle direkt ta fram sin dolk och följa med henne för att hålla hennes hand och träda genom porten tillsammans med henne på den andra sidan.
"Jag… jag…", Haldir visste inte hur han skulle få fram orden och med en snabb blick på Evelyn och sedan tillbaka till Gandalf fortsatte han, "Jag skulle inte vilja leva utan henne."
"Precis vad jag kunde förstå, men det är fel Haldir! Du kan inte tänka så, det finns fler stordåd för dig att uppfylla, även om Evelyn går om intet. Det förstår du väl ändå?"
"Jo…"
"Se till att hon reser tryggt. Du och Rúmil tar Skuggfaxe. Du kan inte resa ensam med henne."

Tillsammans gick de alla tillbaka till Rúmil som vaktade hästarna. När de närmade sig sprang han fram för att möta dem och han chockades vid åsynen av Evelyn. Han hjälpte Haldir genom att ta emot henne medan han klev upp på Skuggfaxe. Gandalf informerade honom sedan om hur viktigt det var att de kom fram så fort som möjligt till Riftedal och några vilostunder fanns inte på kartan. Rúmil förstod allvaret och kastade sig snabbt upp framför Haldir på Skuggfaxe som satte av i snabb fart.
"Tror du att de hinner?" undrade Aragorn och tittade oroligt på Gandalf.
"Jag hoppas det och hoppet är det sista som överger en."
Efter det satte de själva upp på hästarna. Orophin tog Rúmils häst vid sidan av sin och Gandalf satte sig upp på Haldirs. De red fort de med, men inte med samma fart som Skuggfaxe, men tillräckligt för att orkerna skulle fatta tycke för dem istället.
Skuggfaxe sprang fort fram över marken, bland träden genom skogen och över ängarna som spred ut sig där i mellan. De stannade inte för något och de var tvungna att nå Riftedal samma dag, om Evelyn skulle överleva. Hon vilade huvudet mot Haldirs kropp där hon låg i hans trygga famn. Smärtan steg i vågor från hennes rygg och hon kved till då vingarna kämpade emot för att inte såren skulle slitas upp ännu mer. Evelyn öppnade ögonen och vände långsamt upp blicken mot Haldirs ansikte. Han tittade åt sidorna för att upptäcka om fara närmade sig, men när hennes blick fastnade vid hans ansikte vände han ned blicken mot henne och log värmande.
"Jag har ont", kved hon.
Haldir höll henne med ena armen och den andra om Rúmil för att de inte skulle falla av, men han ville visa Evelyn att han brydde sig och förde sin fria hand mot Evelyn. Mjuk smekte han hennes kind och sade till svar: "Jag lovar att se till att du blir bättre."

Plötsligt stannade Skuggfaxe och både Rúmil och Haldir såg sig omkring. Ingen syntes till, men de var ännu inte framme vid Riftedal.
"Vad är det?" frågade Haldir sin bror.
"Jag vet inte…" svarade Rúmil frånvarande och böjde sig fram mot Skuggfaxes huvud och tittade framåt för att se om han kunde se något, men det fanns inget, inget som utgjorde något hot. Han försökte få Skuggfaxe att röra sig framåt, utan att lyckas.
"Han vägrar, det är som om han känner av en främmande fara som vi inte kan se."
Skuggfaxe gnäggade högt och började sedan springa. Rúmil tog snabbt tag om manen på honom för att inte trilla av.
"Gandalf kanske kan förklara vad som hände senare. Vi är nästan framme nu tror jag." Och mycket riktigt hade Rúmil rätt i det. När Skuggfaxe närmade sig Riftedals portar saktade han ned farten och stannade sedan mjukt precis innanför. Därefter tog sig Rúmil ner och tog emot Evelyn. De möttes av Elrond och Miriadel som kom springandes. Haldir förklarade att Evelyn var svårt skadad och Elrond tog emot henne och förde henne till ett rum där han kunde bota henne. Miriadel stod kvar utanför med både Haldir och Rúmil. Hon ville så gärna veta vad som hänt hennes dotter, men hon hade inte mod nog att fråga. Om det skulle visa sig att Evelyn inte överlevde ville hon inte veta. Det skulle ändå inte hjälpa henne att få tillbaka sin dotter. Plötsligt öppnades dörren och Elrond kom ut ur rummet och Miriadel tittade på honom med skräckslagna ögon.
"Hon kommer att klara sig bra, det enda hon behöver nu är att sova. Något hon inte verkar ha gjort på väldigt länge."
Miriadel andades ut en lång pust och omfamnade Elrond.
"Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna gengälda dig för det här!"
"Det vet du att du inte ska heller, vi står alla i någon sorts skuld till varandra och vissa är obetalbara." Sedan vände han blicken mot Haldir som stod vid sidan av. "Hon skulle säkert uppskatta om du satt där inne när hon vaknar."
Med en lättnad i blicken gick Haldir in i rummet och stängde sedan dörren tyst efter sig. Han drog fram en stol och ställde den bredvid sängen där Evelyn låg, så fridfull och vacker. Då knackade det lätt på dörren och Haldir reste sig snabbt upp, i tron om att det var Elrond, men det var Arwen. Hon gled lätt in i rummet och omfamnade Haldir hastigt för att sedan ställa sig på den andra sidan om sängen. Hennes ögon blickade ner på Evelyn och hon tog båda sina händer om Evelyns högra och höll om den.
"Inte ens i hoppet kunde jag förställa mig att hon skulle komma hem levande, inte efter allt som hänt. Rúmil har inte berättat något, förutom att han sa att de andra är på väg. De red inte lika snabbt sade han och jag hoppas att även dem kommer hem levande och i bättre skick än såhär."
"Oroa dig inte, Gandalf skulle aldrig försätta dem i fara."
"Jag vet", svarade Arwen och log.
Det var första gången som hon och Haldir kom överens utan att diskussionen spårade ur till ett tjafsigt bråk om ingenting och allting. Haldir satte sig ned på stolen igen och betraktade sin älskade Evelyn. Efter en stund av tystnad trädde Arwen ut ur rummet och stängde dörren noga efter sig. Han hoppades att Evelyn snart skulle vakna, han ville så gärna omfamna henne och hålla i henne så länge det bara gick, känna hennes mjuka doft och höra hennes lena stämma. Haldir visste att hon skulle klara sig, men skulle hon fortfarande vara densamma Evelyn som han en gång kände? Den Evelyn han hade sig så nära för så länge sedan.

De tysta timmarna drog förbi. Haldir brydde sig inte längre om ifall han dog eller levde vidare. Det kändes inte värt att leva utan Evelyn. Utan något hopp reste han sig upp och gick omkring i rummet. Han undrade vad Evelyn gjort när hon varit här. I ögonvrån skymtade han en ny dörr och en liten gnista utav hopp tändes i honom. Han nästan sprang fram till dörren och slet upp den. Ett bord, en massa böcker och en brasa var vad han fann. Ingen Evelyn. Av ren ilska slet han ner alla böckerna som låg på bordet och kastade sig ned på golvet. När han öppnade ögon lade han märke till en speciell bok som han sett förut.