Var duktig nog att komma ihåg den alviska jag använt mig av i detta kapitel, så nu blir det inga missförstånd! :D

Aníron gwanna = "jag önskar att jag kunde lämna allt"
Goheno nin = "Förlåt mig"
Renich i lú i erui govannem?" = "Kommer du ihåg första gången vi möttes?"
Nauthannen i ned ôl reniannen…" = "Jag trodde att jag hade förirrat mig i en dröm…"
Le melon = Jag älskar dig

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 25
Hon ville inte och hon sade det till honom. Han behövde inte försvinna nu. Ändå visste hon att det inte tjänade något till att säga något om det, han hade redan bestämt sig.
"Kommer du tillbaka?" frågade Arwen med blicken fäst vid markens backe.
"Arwen…"
"Kom inte med ursäkter."
Gråa blad visslade förbi genom vinden och Aragorn stoppade en hårslinga av sitt mörka hår bakom det vänstra örat och fattade sedan Arwens händer.
"Jag behöver ta reda på vem jag egentligen är, men aldrig att jag lämnar dig."
"Går du ensam?"
"Nej. Inte till en början, Gandalf följer med mig."
"Ja, ni har visst blivit goda vänner."
Arwen drog undan sina händer från Aragorns och undvek hans blick. Hon tänkte på Evelyn som levt så länge, så långt ifrån, tvingad att förbli separerad från den hon älskar, själv hade hon aldrig trott att hon skulle få utstå något liknande.
"Le melon", sade hon med gråten i halsen. "Fattar du inte det?"
"Älskade Arwen, du vet att jag älskar dig också", han tog ett steg närmare och omfamnade henne och hon besvarade hans kram. Hon tyckte den kändes så mjuk, så varm och så tröstande. Som ett litet barn började hon gråta och tryckte sitt huvud mot hans axel.
"Aníron gwanna", viskade hon lågt.
"Önska inte det", viskade han tillbaka.
"Men jag vill ge mig av, om jag bara fick tillåtelse av min far."
"Världen är alltför ond, du har sett tillräckligt utav det och Evelyn behöver dig vid sin sida."
"Och vem ska stötta Haldir?"
"Hans bröder."
"Im gosta!"
Aragorn skakade på huvudet.
"Var inte rädd, jag kommer alltid att finnas hos dig. Goheno nin."
"Det finns inget att förlåta, jag vet vad du måste göra, jag är bara så rädd att jag aldrig ska få återse dig igen", snyftade Arwen och frågade sedan "Renich i lú i erui govannem?"
"Nauthannen i ned ôl reniannen…"
"Le melon."
"Le melon."

Hon såg honom gå, en sista vinkning sedan var han bortom synhåll för henne. Så mycket av den tiden de haft tillsammans kändes så liten nu när han inte stod vid hennes sida. Tiden kändes så liten, så otillräcklig och Arwen undrade om han någonsin skulle komma hem igen med livet i behåll. Ringens krig hade pågått så länge hon levat, sedan den smiddes. Hon kände till Alvstens – Aragorns – bakgrund. Hon ville bara inte kännas vid den för ett ögonblick. Hon tänkte binda sig till honom, precis som Luthien gav upp sin odödlighet för Beren. Det var inget hon talade om för någon, alldra minst när hennes far var i närheten, ty han kunde se framtiden. Eller rättare sagt bitar av den och hon var rädd att han redan nu såg hennes framtid. Arwen tänkte i alla fall att Evelyn skulle bli den första att få veta, så fort hon vaknade.