Så då har vi nu kommit till kapitel 26! Läs och kommentera tack! ^^

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 26
Med några få ord skulle man kunna beskriva ett helt liv, fyllt av liv och kärlek. Men vilka ord skulle man välja? Om man istället skulle välja att måla av en bild utav livet, vad skulle man använda sig av för motiv? Med orden tillsammans med motivet skulle man kunna få en fullständig förklaring, men ingen har någonsin kommit fram till svaret och ingen kommer någonsin att göra det.
Evelyn kunde inte lägga tanken bakom sig. Hon ville beskriva sitt liv tillsammans med Haldir på det vackraste vis hon kände till, men inga ord på något språk tyckte hon föll henne i smaken och ingen tillfredställande bild kunde hon måla av för att beskriva den rätta känslan. Hon utvecklade sin tanke ytterligare ett steg, om hon skulle visa honom sin kärlek med sin kärlek. Det skulle för henne vara ett sätt att beskriva den, men inte för någon annan att kunna ta del och lärdom av. Evelyn ville så mycket mer i sitt liv, hon ville förmedla ett budskap till världen om allt det vackra som befann sig i den, hon ville att framtiden skulle veta att det en gång i tiden fanns en värld då det såg mörkt ut, men då kärleken ändå bestod och segrade. Det visste hon inte ännu om den skulle göra, för hennes del, men hon hoppades ändå. Den grymhet och ondska som präglade alla själar ville hon inte trycka undan, gömma under marken och stampa på, eller stampa på den ville hon, men hon kunde inte få den att förgöras i historien, det hörde till.
Med försiktiga steg gick hon bort till sin garderob, plockade ned några kläder i sin väska. Därefter öppnade hon ett skåp långsamt för att inte väcka Haldir, som somnat i hennes säng, och plockade åt sig några lembas och stoppade även ned dem i sin väska. Hon såg sig omkring i rummet, hennes pappas dolk i byrålådan. Evelyn drog ut lådan och tittade ned på det glänsande silvriga bladet med det glittrande skaftet till. En klump satte sig i halsen på henne när hon tog upp det och minnet av den där dagen dök upp i henne igen, den dagen han hade gett det till henne.
"Evelyn", hade han sagt. "Ta den här dolken med dig, visa den inte för din mor, hon skulle slå ihjäl mig om hon visste att jag gav min yngsta dotter ett vapen. Det lär komma till användning för dig, tro mig. Var försiktig med det och förvara det väl. Låt mitt minne vara med dig i alla strider du använder det och låt inte rädslan rycka med dig, jag kommer alltid stå vid din sida och ta emot dig för att hjälpa dig upp igen."
"Far, det du ger mig är en ovärderlig gåva, men varför jag och inte Denée?"
"Jag gjorde det åt dig. Denée har fått ett vapen hon med, för länge sedan. Den här gången är det din tur. Jag vill att du tar det."
Hon torkade en tår ur ögat och i det spegellika bladet tyckte hon sig se en bild utav sin far för en sekund innan det återgick till att visa taket igen. Evelyn stoppade dolken varsamt ned i ett fack innanför sin högra stövel. Ett fack gjort för att bära dolkar. Efter det drog hon på sig sin gråskimrande kappa och ställde sig vid sängkanten.
"Jag har en sak jag måste göra", viskade hon. "Förlåt mig."
"Evelyn jag har hört dig hela tiden, vart är du på väg?" svarade Haldir och kisade med ögonen mot henne samtidigt som han reste sig upp långsamt. Förbluffad av hans svar tog hon tre steg bakåt och sjönk ner på golvet.
"Det är ett ouppklarat uppdrag Haldir…"
"Säg inte det Evelyn, jag ber dig säg det inte för Guds skull!" Snabbt satte han sig på knä framför henne och böjde upp hennes ansikte så att han kunde se hennes ögon.
"Säg det inte…"
"Du vet att jag inte har något val!"
"Det finns alltid ett val, även för dig. Du har ingen plikt att förgöra honom."
"Kanske inte en plikt, men mitt goda samvete talar om för mig att det är det bästa jag kan göra."
"Ditt samvete leker med dig, förstår du inte att det är exakt vad han vill? Du är för svag dessutom, du bär fortfarande bandage", Haldir nickade mot Evelyns midja där man kunde skymta ett vitt bandage innanför hennes klädnad.
"Det skulle inte ha hindrat dig."
"Var inte dumdristig."
"Haldir! Det är han som ligger bakom allting, det måste få ett slut. Vi kan inte låta resten av världen lida för hans skull."
"Han är bara en löpare under kungens order i ett schackspel och damen är inte sen att rycka in, det vet du också!"
"Om inte du tillåter mig att stoppa Curunir kommer en stor del av världen att gå en hemsk död till mötes!"
"Evelyn, Gandalf är ute i världen. Han vet hur man hanterar Sauroman."
Vad var det Haldir nyss sagt? Befann sig inte Gandalf kvar i Riftedal?
"Vad har hänt medan jag låg i sängen Haldir?"
"Ringen, den har befunnit sig här. Ett brödraskap på nio medlemmar lämnade Riftedal för några dagar sedan, efter det att du varit uppe och vi talats vid ute på balkongen sov du i en vecka, konstant. Under den tiden hann Elrond samla den här världens goda varelser och de lyckades tillsammans välja ut sina kämpar för att föra Ringen tillbaka… till Mordor."
"Till Mordor?" sade Evelyn lågt.
"Du behöver inte oroa dig, de kommer att lyckas, resten av världen kommer att slåss för det."
"Men… men… varför väckte du mig inte?"
"Tro mig när jag säger det här, jag försökte, flera gånger om."
"Curunir kommer få veta att Ringen är i rörelse, jag måste hindra honom från att få tag i den!"
"Nej!" Haldir nästan skrek och hela hans kropp ryckte av rädsla samtidigt som tårar bildades i hans ögon. "Förstår du inte? Jag älskar dig så mycket att det gör ont i mig att se dig plågas såhär av detta val. Jag är så rädd för att du ger dig ut på uppdraget och aldrig kommer hem, samtidigt som jag vet att du inte kommer kunna få ro här förrän du fått visa rättvisan. Min älskade Evelyn, vänta, vänta tills du har läkt innan du ger dig av åtminstone och låt mig stå vid din sida."
Rörd av Haldirs reaktion kastade sig hon om halsen på honom och bad om förlåtelse tusen gånger om. Hon hade varit ifrån honom så länge att hon inte längre visste hur han reagerade på hennes beteende.
"Självklart Haldir, självklart stannar jag här hos dig tills jag blir… lite bättre åtminstone och jag skulle inte ge mig ut i en strid mot Curunir utan dig."
"Tack", viskade Haldir och kramade om Evelyn.

Arwen knackade lätt på dörren innan hon steg in i rummet. Till sin förvåning fann hon Evelyn och Haldir sittandes på golvet och… trösta varandra? Hon kanske kom i fel ögonblick och tittade generat bort. Både Haldir och Evelyn reste sig snabbt upp och såg minst lika generade ut.
"Jag kanske ska komma tillbaka senare", mumlade Arwen utan att vända upp blicken.
"Så sjutton du ska heller", utbrast Evelyn och slängde sin väska åt sidan och rusade sedan fram till sin väninna.
"Trodde aldrig att du skulle vakna."
"Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända så mycket under den tiden jag sov."
"Så du vet alltså?"
"Ja, Haldir berättade att Gandalf gett sig iväg som en medlem i Ringens brödraskap."
"Har han inte sagt något om Aragorn?"
Evelyn snodde hastigt runt mot Haldir med en frågande min, men han nickade mot Arwen så hon vände sig tillbaka mot henne igen, fortfarande med ett frågande uttryck i ansiktet.
"Han… han följde med. Till mig sade han att han behövde det, för att kunna hitta sig själv igen. Du anar inte hur många resor han har gjort…"
"Jo Arwen, jag har bott här så länge att jag hunnit se de flesta… men Ringens brödraskap? Vad tänkte han med?"
Då hon såg Arwens röda ögon kände hon plötsligt igen sig. Var det inte så hon själv sett ut under hela den långa tiden hon varit separerad från Haldir?
"Först nu, förstår jag på allvar hur du har känt dig under hela tiden. De andra äventyren han tagit sig an har han alltid kommit hem ifrån, och även om han lovade att göra det den här gången också är det första gången som jag uppriktigt sagt känner att han kanske inte gör det."
"Åh Arwen, älskade vän. Du ska se att han kommer hem, jag lovar dig att han gör det."
"Tack Evelyn, du har säkert rätt. Jag är bara så rädd, om det händer honom något vet jag inte vad jag gör." Arwens röst stakade sig och Evelyn höll kvar henne i sin famn.
"Lova mig att du aldrig ger upp, hur lång tid det än tar för honom att återvända. Okej?"
Arwen visste mycket väl att om någon visste något om att vänta på sin älskade då var det Evelyn. Hon hade vigt sitt liv åt att en dag återförenas med sin Haldir, hur stor hennes smärta än varit. Om hon själv skulle klara av det visste Arwen inte, men hon skulle göra allt för att försöka. Det var när hon stod och bollade den tanken som hon först lade märke till kappan som Evelyn bar och hennes väska som låg nedslängd på golvet. Så istället för att besvara Evelyns fråga, som hon inte heller hittade rätt svar på, frågade hon själv istället: "Tänkte du ge dig av du också… Utan att säga något, till mig?"
Evelyn skämdes. Hon hade inte ägnat en tanke åt att ta farväl av Arwen. Om hon hade gett sig av utan att säga något skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv och det var precis vad som skulle ha hänt om inte Haldir hade stoppat henne.
"Jag… Ja, för att vara ärlig mot dig Arwen. Det var precis vad jag hade tänkt göra."
Först ville Arwen inte förstå det Evelyn nyss spottat ur sig och hon skakade häftigt på huvudet, som för att vakna upp ur en ondskefull mardröm. Evelyn i sin tur skämdes ännu mera av det beslut hon hade bestämt sig för tidigare. Om Arwen vänt henne ryggen nu och aldrig mera tilltalat henne igen skulle hon inte klandra henne. Det skulle vara i sin ordning om hon gjorde så, men istället för att vända blicken till Evelyn riktade sig Arwen mot Haldir. Hon tog ett stort kliv och ställde sig tätt framför honom för att sedan blänga på honom i några sekunder innan hon öppnade munnen igen.
"Du visste såklart om det här, eller hur?"
Arwens spydighet fick Evelyn att rycka till och i sin tur blänga ilsket på Arwen.
"Haldir har ingenting med det att göra, det var mitt beslut och hade det inte varit för honom hade jag varit långt härifrån nu!"
"Det är sant, hon var precis på väg härifrån när jag vaknade", mumlade Haldir.
Arwen tystnade. Hon kände sig plötsligt så ensam och övergiven. Flera sorger bar hon inom sig. Sin moder som för så länge sedan seglade till Valinor, sina bröder som båda två stupat i slag och Aragorn som gett sig av så plötsligt.
"Du fattar väl själv att du inte kan ge dig av sådär bara!" skrek Arwen och fäktade vilt med armarna. Hon kände hur blodet pulserade och hettan i ansiktet gjorde det inte lättare att hålla tillbaka tårarna som tryckte sig fram i ögonen på henne. "Jag behöver dig och du om någon här behöver faktiskt vila och se till att bli frisk!"
"Jag har fått höra det", muttrade Evelyn och tillade sedan: "Arwen, gumman du vet väl ändå att jag aldrig skulle överge dig."
De båda vännerna omfamnade varandra på nytt och Haldir kände sig enbart i vägen.