Kaaaaaaaaapitel 27. Jag tycker jag är snäll som lägger upp så mycket på en gång åt er :3 haha

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 27

Bandaget låg i sin egen hög på golvet. Evelyn stod framför spegeln iklädd en tunn klänning som lät ryggen vara bar. Hon vred och vände på sig, betraktade sitt numera midjelånga svarta hår hängde längs med hennes kropp. Ännu hade hon inte vågat vände upp blicken från golvet och det enda ljus som syntes var det från månen. Haldir låg och sov, hon hade inte velat väcka honom. Det spelade ingen roll hur länge hon väntade, hon visste redan vad hon skulle få se i spegeln. Så oskyldiga, så vackra, men ändå så sårbara.
"Vad är det med dig Evelyn? Du har ju sett dem förut."
Efter en lång tids tänkande vände hon upp huvudet och lät sina lilafärgade ögon stirra in i spegeln och möta sin tvillinglika varelse. De skimrande vingarna tittade tillbaka på henne. Hon trodde inte att de skulle synas, eller hon hade i alla fall trott det. Tills då hon hörde Elrond samtala med Haldir under dagen.

Han skakade på huvudet.
"Jag trodde det också först, men efter vad jag har sett verkar det inte som om de tänker ge sig av in igen. Det kan vara Ermiadel som ligger bakom det, jag vet inte. Det jag vet är i alla fall att det inte är naturligt, de ska inte synas nu, enbart när hon känner sig hotad eller arg."
"Det var det jag var rädd för."
"Vad menar du Haldir?" Elronds röst lät trött och av hans uttryck att döma uppskattade han inte fler problem.
"Det kan vara Ermiadel, men det kan också vara Curunir som lockar på henne. Hon var på väg att ge sig av häromnatten, alldeles ensam."
"Är det du säger sant nu, eller vilseleder du mig bara?"
Haldir ryggade tillbaka och mötte Elronds hårda blick.
"Vad exakt är det du tror om mig? Tar du mig för en bedragare? Det jag nyss förtäljt är så sant som att Ringen är funnen."
"Okej, jag tror dig. Världen är inte säker längre och jag var tvungen att kontrollera."
"Det har du aldrig behövt förut."
"Förut befann du dig inte här. Förut befann sig inte Evelyn i Curunirs våld. Förut var hon…" Elrond tystnade.
"Olycklig?" fyllde Haldir i.
"Ja, men mer stabil."
Haldir hörde på Elrond att det inte var enbart Curunir som irriterade honom. Utan han själv också.
"Du vill att jag ger mig av, eller hur?"
"Ja, Haldir du måste förstå…"
"Förstå vadå? Du är inte Evelyns far!"
"Jag måste agera som en nu när hon varken har sin mor, far eller syster i denna värld!"
"Du kommer aldrig att kunna älska henne som jag gör!"
Elrond drog ett djupt andetag och tecknade sedan åt Haldir att lämnade honom ifred. Diskussionen av över. Båda två visste vad den andra tänkte, men ingen av dem tänkte uppfylla den andres tanke.

Just därför hade Evelyn ställt sig framför spegeln, själv tagit av sig bandaget och betraktat vingarna. Hon fick lust att ta på dem, de hade legat inlindade så länge nu att de behövde luftas tyckte hon. Med ena handen som stöd på spegeln förde hon den andra bak över axeln och petade försiktigt på en av de tusentals fjädrar som bildade vingarna. Mjuk, men samtidigt sträv tyckte hon att den kändes och när hon drog fram handen hoppade hon nästan till av rädsla. Hela handen var full av blod och ett sår mitt över handflatan syntes. Snabbt skyndade hon sig fram till garderoben och rev av en bit på en klänning hon ändå aldrig använt, och lindade in handen i den.
"Bara inte Haldir vaknar nu, bara han inte vaknar just nu", mumlade hon för sig själv och kom på att hon måste linda in vingarna igen. Hon hade ingen aning om hur det skulle gå till utan att hon såg ut som om hon gjort sig illa ännu mer.
"Behöver du hjälp?" En hand plockade upp bandaget precis i samma sekund som Evelyn böjt sig ned för att själv plocka upp det. Hon grimaserade lätt, det var Haldir, de där stövlarna gick inte att ta miste på.
"Har du varit vaken länge?" frågade hon och reste sig upp.
"Tillräckligt länge för att se dig springa omkring i rummet", Haldir log och ruskade om Evelyns frisyr med sin fria hand. "Jag känner dig fortfarande."
"Mjo, jag märker det. Har du lust att hjälpa mig?" frågade hon och lyfte upp sitt långa svarta hår. Haldir hängde upp bandaget på spegelns kant och skakade på huvudet.
"De har läkt fint, jag tror inte att du behöver bandaget mera."
"Men… Elrond sade…"
"Evelyn lyssna på mig, Elrond säger en massa saker och…"
"Jag hörde er."
En tystnad spred sig i rummet.
"Idag alltså", lade hon till lite försiktigt.
"Dumma älskade lilla vän, ibland hör du saker du inte borde höra."
"Han är misstänksam mot dig…"
"Nej, han är bara rädd om dig."
"Haldir! Sluta låtsas som om ingenting har hänt! Jag hörde mycket väl vad han sade och det sårar mig", hennes läpp började skaka och hennes ögon fylldes med tårar.
"Din söta lilla lipsill", svarade Haldir och omfamnade henne.
"Akta vingarna…"
Haldir drog av sig sin mantel och lade den omkring Evelyns tunna kropp och omfamnade henne sedan. Hon lutade huvudet mot hans axel och blundade.
"Jag vill att det alltid ska vara såhär", viskade Evelyn.

Deras blickar möttes, tiden verkade nästan stå stilla . Haldir lade sin hand under Evelyns haka och lyfte upp den, hon sträckte på sig och utan att någon av dem sade något möttes deras läppar i en mjuk kyss. Evelyn lade sina armar om Haldirs nacke och hon kunde riktigt känna doften av honom, samma doft som hon kände för så länge sedan. Den doften som gjorde henne så galet förälskad. Haldir lyfte upp henne och sekunden efter låg de i sängen tätt ihop.
"Du är så vacker, vet du om det?" sade Haldir och drog bort en hårslinga från ansiktet.
"Om jag är vacker är du förtrollande" svarade Evelyn. "Kan jag be dig om en sak?"
Haldir nickade till svar.
"Älska med mig."
"Nu?"
"Är det fel?"
Evelyn rodnade lätt av frågan hon ställt och vände blicken från Haldir.
"Nej…" började han, "Jag menar, vill du verkligen?"
"Ja, hela jag skriker efter dig."

De andades tungt båda två, utforskade varandras kroppar långsamt och kärleksfullt. Den stilla natten omgav dem och det enda ljud som yttrades var deras egna andetag. Båda två talade med blicken och gester istället för med ord. Så länge som de älskat varandra hade de båda två längtat efter detta ögonblick. Detta ögonblick då deras kärlek skulle bli fullbordad. Haldir låg ömt ovanpå Evelyn och tillsammans skapade de något fantastiskt, något magiskt och något som de så länge längtat efter. Sitt sätt att visa sin kärlek på för varandra.
"Du är så mjuk, så fin, så underbar…" Haldir var tvungen att få orden ur sig, det gick inte att bara visa henne hur mycket han älskade henne, han behövde tala om det för henne ordagrant.
"Du gör mig hel", svarade Evelyn.
Den sena natten förbyttes till den tidiga morgonen och solens första strålar letade sig in genom fönstret och från balkongen. Inlindade i varandra sov de lugnt och stilla tills fåglarnas kvitter väckte dem. Haldir var den första att kvickna till och med en mjuk puss på Evelyns panna väckte han henne och hon log mot honom med sina gnistrande lila ögon. Men plötsligt byttes hennes leende ögon ut mot den oroande synen och en mörk skugga föll över hennes ansikte.
"Vad är det älskling?"
"Haldir, jag vet inte hur jag ska säga det här… Men jag känner mig helad. Stark och jag tror att tiden är inne. Min plikt kallar på mig."
Hastigt reste sig Haldir upp ur sängen. Han drog upp knäna mot bröstet och lade armarna kring dem. Hans blick stirrade rakt fram utan att han besvarade Evelyns gift som kommit ur hennes mun. Förtvivlad satte sig Evelyn framför honom. Tog hans händer i sina och mötte hans blick.
"Jag vill ha dig vid min sida."
En ny blick utbyttes, men Haldir såg fortfarande inget ljus i det som Evelyn var ute efter.
"Och om du förlorar Evelyn? Vad händer då?"
"Lita på mig Haldir, jag vet vad jag gör."
"Du är för naiv! Underskatta inte den där trollkarlen, han har redan tagit mer från dig än vad som…" Haldir kunde inte prata mer. Han fick inte fram orden och han drog sina händer ur Evelyns. Därefter tog han på sig sina kläder och lämnade rummet. Evelyn förblev sittandes i sin säng med blicken riktad mot dörren som Haldir nyss stängt bakom sig. Hon kände på sig att den här idén skulle ogillas av flera. Arwen hade redan sagt åt henne att det var en dålig idé och hon ville inte ens tänka på vilken uppläxning Elrond skulle ge henne när han väl fick veta det, om han inte redan visste.
För att tänka på annat steg hon upp ur sängen och styrde stegen mot sin garderob. Hon öppnade den och plockade ut en ljust rosa klänning med lila detaljer på. Klänningen hade hon ärvt efter sin gammelmormor, men hon hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle att bära den. Egentligen visste hon inte varför hon valt den nu heller, det kändes bara rätt. Evelyn ställde sig framför spegeln för att lättare kunna knyta snörningen på framsidan av klänningen vid bröstet. Från midjan och nedåt spred sig klänningen utåt från kroppen och hon kunde lätt röra sig fritt under den. Ärmarna satt tajt på armarna, men vid armbågarna var de mera luftiga och längden på dem räckte ända ner till midjan. Evelyn böjde sig sedan ner för att sätta på sig sina vandringsstövlar. Hon behövde få komma ut, få lite ny luft i lungorna och hon behövde definitivt komma på bra argument som skulle få henne att kunna övertyga dem andra om att hennes uppdrag kunde lyckas.
"Vad skulle kunna gå fel... egentligen", muttrade hon för sig själv och grep tag i sin axelväska.