Näst sista kapitlet! :O

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 29
Evelyn skrattade för sig själv. Inte nog med att de hade fallit för varandra i den där skogen, de hade också haft problem med att visa känslorna för varandra i början, men framfusig som hon alltid varit hade hon tillslut inte orkat vänta på en signal från honom, utan själv tagit första steget. Sedan återvände hon till verkligheten igen. Det som tyngde henne var att hon inte hade något stöd från den hon älskade i den här frågan, angående Sauroman.
Hon kom till ett stort träd med fallande vita blad. När hon först kommit hit, för så många år sedan hade hon alltid sökt tröst hos det trädet. Varje vinter hade hon plockat upp skaror med vita blommor och sedan räknat varje blad, för att sedan spara ett för varje år i ett block. Hon hade slutat göra det när hon kom upp i tonåren. Istället hade hon börjat sätta sig vid trädets rot låta blommornas blad singla ned på marken bredvid henne och såväl nu böjde hon sig ned och lutade ryggen mot trädet och blundade. Hon tänkte tillbaka på allt som hänt, så många år, så mycket kärlek och så mycket sorg. Allt som passerat och som tillkommit. Inte för ett ögonblick ville hon byta ut sitt liv mot någon annans eller ändra på något. Även om hon varit ifrån sin älskade Haldir så länge kunde hon inte ångra det, för det hade blivit en del av henne och det hade stärkt henne samtidigt som det gett henne mycket smärta.
Samtidigt som Evelyn satt där under trädet befann sig Haldir utanför Elronds rum. Han hade gått fram och tillbaka åtskilliga gånger nu, funderat på om det vore rätt eller fel att underrätta Elrond om Evelyns idéer igen. "Nej, det vore bara fegt att gå bakom ryggen på den man älskar", tänkte han sedan och styrde stegen därifrån. "Fast å andra sidan… Nej Haldir, skärp dig!" Han slog sig själv löst i huvudet och ruskade sedan på det för att bestämt styra stegen så långt ifrån Elronds rum han bara kunde.
"Är det något du vill prata om eller gillar du att gå runt utanför folks rum och irritera upp dem med dina stressmoment?"
Haldir förbannade sig själv för att han inte gett sig av tidigare och med ett irriterat uttryck snodde han runt och mötte Elronds bistra min.
"Ja, det är min favoritsyssla. Speciellt då jag lyckas få dig att följa efter mig som en svans för att du är så nyfiken att du spricker om du inte får veta vad jag bär på för hemligheter."
"Jaha?" Elrond ändrade attityd men lade ändå armarna i kors och väntade tålmodigt på att Haldir skulle fortstätta.
"Ja… Jo… Öh, alltså… det var typ inget… Egentligen alltså."
"Tror du att jag är dum i huvudet?"
Haldir tänkte först klämma ur sig ett "ja", men hejdade sig i sista stund. Det vore nog inte så bra att slänga ur sig sådana ord vid fel tillfällen. Först kom han på ond fot med Arwen och nu stod han på en ganska så ond fot med hennes far och dessvärre var han inte på så god fot med Evelyn för tillfället.
"Nej…" klämde Haldir fram innan han fortsatte, "Det är Evelyn."
"Vart är hon?"
"Jag lämnade henne i sitt rum."
"Du lämnade henne? Varför då om jag får fråga?"
"Hon började prata om att ge sig på Sauroman igen…"
"Och du bara lämnade henne… Ensam?"
"J-ja…" Haldir kände hur han ville sjunka genom marken, han visste vilket otroligt misstag han hade gjort och om Evelyn gett sig av skulle han få höra det för resten av den tid han levde i den här världen.
"Du är ju inte riktigt klok! En sak är i alla fall säker nu och det är att hon inte ärkvar på rummet. Se till att hitta henne och för henne sedan till mig, jag måste tala med henne."
Utan att säga så mycket som ett ord försvann Haldir snabbt. Han trodde inte att Evelyn var långt borta, med tanke på att hon tidigare sagt att hon ville ha honom vid sin sida under striden. Den strid som förr eller senare skulle bli av. Av en ren slump passerade han av över en bro och lade märke till ett stort träd med väldigt vackra vita blommor på och under trädet satt Evelyn. Han skyndade sig dit innan hon hann smita undan. När han kom fram satte han sig försiktigt bredvid henne.
"Vad tänker du på?" frågade han.
"Dig."
"Något annat?"
"Ja."
Evelyn visste inte varför hon var så kort i tonen, det bara föll sig så automatiskt utan att hon ens tänkte. Svaren talade för sig själva, kunde det kanske bero på att hon var en aning besviken, eller rättare sagt kände sig sviken av honom?
"Förlåt mig Haldir", sade hon sedan, "Jag står inför så många val att jag inte vet vart jag ska börja."
"Du ska inte behöva fundera på så mycket val. Förresten så vill Elrond tala med dig."
"Pratar ni med varandra?"
"Egentligen inte, vi munhuggde kan man säga. Jag vet inte vad det är med den där familjen, först hon den där… Arwen med sitt temperament och nu hennes far med sitt temperament!"
"Haha!"
Det var första gången som Evelyn skrattade på riktigt länge. Hon skrattade så mycket att hon fick tårar i ögonen och Haldir kunde inte heller hålla sig och tillslut låg de ned på marken båda två och kved av skratt.
"Vet du vad Haldir?" sade hon och böjde bak huvudet och tittade på honom upp och ned.
"Nej, vadå?" svarade han och tittade tillbaka på henne.
"Jag kan inte vara arg på dig."
"Och jag kan inte sluta älska dig."

Både Evelyn och Haldir stod utanför Elronds rum. Han hade ropat på Evelyn och Haldir gav henne en lugnande blick innan hon steg in i rummet och han förblev utestängd.
"Du ville tala med mig."
"Ja, jag är rädd. Rädd att du tar förhastade beslut."
"Om du menar det där om Sauroman så är det min plikt!"
"Vad exakt är det som är din plikt?"
"Jag… Han, Sauroman är ond och det är min skyldighet att hindra honom från att fortsätta gör andra illa!"
"Nej Evelyn, det är verkligen inte din skyldighet."
"Varför har jag annars de här vingarna om jag inte ska uträtta något?"
Först nu lade Elrond märke till att Evelyn inte bar bandage runt vingarna och att de fritt hängde längs med ryggen.
"Jag vill inte att du slutar som Ermiadel."
"Om det är mitt öde så är det förutbestämt. Du om någon vet att ödet inte går att ändra på!"
Elrond kunde inte säga emot det.
"Jag vill bara att du är rädd om dig, tänk dig noga för. Du har Haldir hos dig nu, vad mer är det du söker?"
"Rättvisa."
Elrond suckade och omfamnade henne sedan.
"Du är som en dotter för mig."
"Du har alltid varit som en extra ada för mig.
Med det gick hon sedan ut från Elronds rum. Haldir som satt sig ned på marken reste sig hastigt då han fick syn på henne.
"Vad ville han?"
"Ge mig råd… Och jag tror att han har rätt. Fast jag vet inte, jag behöver fundera. Så länge jag har dig känner jag mig trygg."

Samma natt vaknade Evelyn av en enorm smärta. Hon drog djupa andetag för att lugna ner sig, men det hjälpte inte och hon puffade på Haldir som sov bredvid henne. Han vaknade inte först så hon fick putta på honom lite hårdare, det var ju inte hennes mening att han skulle trilla ned på golvet med ett stort brak.
"Aj, det där gjorde ont!" kved Haldir där han låg på golvet.
"Förlåt", svarade Evelyn med sammanbitna tänder och Haldir hörde på hennes röst att något var fel.
"Vad är det älskling?" Haldir tog sig snabbt upp i sängen igen och tittade ängsligt på flickan som han älskade mer än allt annat.
"De… vingarna, de värker."
"V-va?" Var det enda Haldir fick fram. Han visste inte vad det kunde bero på, det hade gått utmärkt att sova med dem, då de hade blivit mindre och mjuka istället för stora och vassa. Nu var de stora igen, men inga sår syntes på Evelyns rygg. De hade samma färg, och de var definitivt vassa kunde Haldir konstatera efter att lite försiktigt ha petat på dem.
"Jag vet inte vad det kan bero på", sade han sedan. "Kan du stå upp?"
Evelyn gjorde ett försök men hela hennes kropp skakade så kraftigt att hon föll ner i sängen igen.
"Kom", sade Haldir och bar upp henne i famnen. Han tog henne till Elrond som yrvaken tittade på hennes vingar. Inte heller han kunde hitta några fel med dem och en stor rynka formades i hans ansikte.
"Drömde du något speciellt innan du vaknade?"
"Nej, jag kände bara en oerhörd smärta", svarade Evelyn och var nära gråten.
"Här, ta det här. Det dämpar smärtan."
Elrond höll fram en kopp med en varm dryck i. Evelyn smuttade på drycken och formade en grimas. Den var inte alls god, men både Elrond och Haldir sade åt henne att det var ytterst viktigt att hon fick i sig drickan. Med flera grimaser och en halvtimme senare hade hon fått i sig allt utom en klunk. Hon tittade ned i koppen och suckade, sedan hällde hon i sig det som återstod i koppen och räckte den sedan åt Elrond.
"Jag ska se vad jag kan göra, kom förbi mig senare under dagen. Nu behöver ni båda två sova."
Evelyn kunde stå på egna ben nu, men hon stödde sig ändå mot Haldir och tillsammans gick de tillbaka till Evelyns rum. Haldir väntade tills Evelyn somnat innan han själv somnade, han ville vara säker på att hon inte låg vaken och fortfarande hade ont.
Morgon därpå hade Evelyn bestämt sig och nu fanns det inget som kunde hindra henne. Hon satt påklädd med väskan över axeln och tittade på Haldir som sov. Hon ville vänta tills han vaknade, eftersom hon ville ha honom med sig. Evelyn hade även tänkt prata med Arwen, fast hon var inte lika säker på att hon skulle vilja följa med.
Plötsligt hördes ett horn ljuda, inte alltför långt borta och det var inget alvhorn.
"Du hörde också det där va?" sade Haldir och tog snabbt på sig sina kläder, samt tog sitt svärd, sin nya båge och kogen med pilarna.
Evelyn nickade och sedan skyndade de sig båda två bort till Elrond.
"Jag vet varför du kände smärtan", skyndade han sig att säga, "Du kände av att fienden var på väg."
"Fienden…"
"Vi har inte så mycket att välja på nu. De väntar utanför den här gången. Vår armé är redo att gå till attack, men är du det, Evelyn?"
Haldir räckte över en båge till henne med tillhörande pilar i ett koger. Hon svalde och tog emot det.
"Ja, jag är redo."
Tillsammans gick de ut alla tre och gjorde sig redo att slå emot orkerna som stod utanför deras dörr, då Arwen kom rusande.
"Ada, låt mig få vara med."
Elrond tittade på sin dotter, sitt nu enda barn. Han var rädd att förlora henne och helst såg han att hon gömde sig med dem andra alvinnorna, men han ville inte heller hindra henne från att stå sida vid sida med Evelyn och han räckte över henne hennes svärd.
"Tillsammans Arwen."
"Tillsammans Evelyn."