Det absoluta sista kapitlet... tack till alla er som har läst den här historien! :)
Alla karaktärer förutom Ermiadel, Harido, Denée och Evelyn tillhör J R R Tolkien, samt hans värld Midgård tillhör hans verk. Jag har bara skrivit en fanfiction om hans karaktärer. Läs också prologen till denna historia, som är det absoult sista till denna historia. :3 bye!

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 30
Utanför portarna stod orcherna redo att attackera, med Sauroman i täten och bredvid honom satt Häxkungen på sin stora drake. Elrond förbannade sig själv i det ögonblicket att han skickat bort Gandalf som en medlem i Ringens brödraskap, han visste om han var stark nog att stå emot både Häxkungen och Sauroman.
"Vi kan göra det här enkelt eller svårt Elrond. Lämna över flickan till oss, så lämnar vi ditt land ifred", sade Sauroman lugnt och sansat med blicken fäst på Elrond.
"Vad har flickan för betydelse nu när det stora vapnet är hittat?"
Orkerna ryggade tillbaka. Häxkungen däremot steg ned från sin drake.
"Prata inte om sådant som inte angår dig alv. Flickan utgör ett hot mot vår härskare och han har personligen bett oss att ta hand om henne."
"Jag tycker att vi har tagit hand om henne väldigt bra, eller vad säger du Haldir?"
Haldir visste inte riktigt vad han skulle svara. Han hade en känsla av att fienden inte var på humör för skojfriska skämt och istället stod han där tyst. Elrond märkte av det och stod själv tyst sedan.
"Så ni väljer alltså strid före förnuftet?" Sauromans röst ekade över hela hans och Elronds här.
"Förnuftet säger mig att man ska välja sina strider och jag väljer den här", gav Elrond som svar på tal vilket Sauroman inte uppskattade och gnisslande sina tänder ilsket innan han gav order om att anfalla. Elrond gav snabbt order åt sin armé att gå till attack och kriget var igång. Orkerna med sina krokiga sablar kastade sig över alverna som istället för att använda sina bågar nu drog svärden. Deras långa glänsande blad var snart täckta med svart orkblod. En stor ork kastade sig över Haldir och Evelyn var snabbt där för att hjälpa honom. Hur många de än högg ned kom det hela tiden fler orker.
"Elrond, vi kan inte hålla tillbaka dem!"
"Det kommer hjälp från Lothlórien, de är här i vilken sekund som helst!"
"När sände du efter dem?" Haldir kunde inte förstå hur det här gick ihop riktigt.
"I natt, efter att jag undersökt Evelyns vingar. Jag kände på mig att det skulle hända något!"
Och mycket riktigt, snart dök en enorm alvarmé upp först ryggade orkerna tillbaka, men Sauroman motade på dem att gå till attack igen och de kunde inte gör annat än att lyda sin herre.
"Låt mig ta hand om flickan", väste Häxkungen och satt upp på sin väldiga drake. Sauroman ville själv ta hand om Evelyn, och om han fick tillfälle så skulle han ta sig friheten också. Evelyn tittade upp mot draken. Haldir hejdade henne först, men efter en utbytning av blickar lär han henne flyga upp och möte sin fiende.
"Räds du döden?" frågade Häxkungen
"Varför skulle jag vara rädd för något som inte ligger för mig?"
Häxkungen skrattade.
"Du är bra naiv du flicka lilla." Sedan gick han till attack och Evelyn fick snabbt väja undan för att inte fångas av drakens väldiga käftar. Hon spände sin båge och sköt iväg en pil mot draken, men hon missade och dens långa svans gav henne en kraftig smäll. Det dröjde några sekunder innan hon hämtat sig och när draken på nytt attackerade henne sköt hon en pil rakt genom den högra vingen. Draken gav upp ett högt skri och seglade ned mot marken. Evelyn följde efter, men då draken vände upp huvudet och högg efter henne vände hon snabbt om för att leta reda på Haldir. En rysning gick genom henne och när hon fick se vem han slogs mot kändes det som om hela världen stannade. Sauroman hade utmanat Haldir och han hade nu övertaget. Utan att tänka kastade hon sig ned mot dem och ställde sig framför Haldir.
"Du rör inte honom en gång till!" skrek hon och hennes lila ögon blängde på Sauroman som chockat tittade tillbaka på henne. Han hade inte förväntat sig att hon skulle dyka upp än.
"Den här striden angår inte dig! Inte än, låt mig ta hand om din pojkvän först!"
"Nej."
Då kom Häxkungen gåendes, hans drake kunde inte flyga mer och han var mer än bara förbannad på Evelyn nu. Han ville döda henne, han kände ett sådant starkt hat och sköt iväg en pil mot henne. Haldir upptäckte det och knuffade undan Evelyn och istället träffade pilen honom. Det var inget dödligt skott, då pilen hade träffat honom i hans vänstra arm. Han brydde sig inte om att det gjorde ut och snabbt drog han ut pilen och slängde ned den på marken. Evelyn tittade chockat på Häxkungen och för första gången i hela sitt liv var hon riktigt rädd. Hon stod som förstenad och såg på när han kom allt närmare. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
"Evelyn, ge inte upp!" skrek Haldir och ställde sig vid hennes sida. När hon fick höra han röst klarnade det till i huvudet på henne och hon tog ett fast grepp om sitt svärd. Sauroman gick åter till attack mot Haldir som nu var försvagad och det märktes även av i armbandet på Evelyn och när Häxkungen slungade sitt svärd mot henne kunde hon känna av att hon var svagare. Hon behövde vinna tid om hon skulle kunna besegra honom och hon kastade sig om Haldirs midja och flög sedan iväg.
"Vad exakt håller du på med?"
"Vi behöver vinna tid!" svarade hon och landade en bit bort ifrån striden. "Du kan inte slåss mer, inte med den armen. Låt mig ta dig till en säker plats, jag hämtar dig sen."
"Nej Evelyn, nej! Jag kan visst slåss, det går utmärkt, vad är det du tänker göra?"
"Jag… vet inte ännu, men jag måste göra något!" Sekunden efter hade hon flugit iväg igen utan att veta vart hon skulle.
Då hörde hon plötsligt ett högt skri bakom sig och Häxkungen verkade ha fått tag på en ny drake, för där kom han flygandes och det i hög fart.
"Det kan inte vara sant", tänkte Evelyn och blickade sedan ned mot platsen där hon lämnat Haldir. Han slogs mot orkerna nu, hon var glad att Sauroman inte var där i alla fall. Då såg hon att han satt bakom Häxkungen. Utan att tänka flög hon in bland träden med draken efter sig. För att förvirra den sicksackade hon sig fram och växlade mellan att flyga lågt och högt. Evelyn stannade upp, det hördes inget. Som om ingen var efter henne. Hon vände sig om, draken var borta. Ändå kände hon sig iakttagen och när hon snodde runt var det drakens gula ögon som fastnade först i hennes blick och av chocken koncentrerade hon sig inte tillräckligt mycket för att hålla sig kvar i luften och hon ramlade ned bland träden.
Eftersom Haldir var skadad var även armbandet skadat. Evelyn greppade tag i en gren och hämtade andan. Hon var blåslagen och hade fått ett stort rivsår på sin högra arm. Den vänstra såg inte bättre ut den. Men hon levde fortfarande. Hon släppte greppet om grenen och bestämde sig för att springa på marken istället. Då skulle det i alla fall bli svårare för dem att följa efter henne med hjälp utav draken. Efter ett tag var hon tvungen att stanna upp och hämta andan och det var då hon lade märke till att hon tappat sin båge och pilarna och nu bara hade svärdet att skydda sig med.
"Jag måste ha tappat dem i fallet", tänkte hon och sjönk ner på marken. Tårar började rinna nedför hennes kinder och hon började plötsligt känna sig så ensam.
"Jag önskar att min familj var här", huttrade hon och torkade bort en tår som hängde på hakan.
"Evelyn, du är inte ensam."
Rösten lät bekant och den verkade komma bland träden. Evelyn kom snabbt på fötter och sprang dit hon trodde rösten kom ifrån.
"Denée!" skrek hon.
"Stopp stanna lillasyster! Du väsnas för mycket, de kan höra dig." En vit skepnad trädde inför hennes ögon. Hennes storasyster.
"Vad ska jag göra?" Evelyn slängde ur sig orden och hon var så rädd att hon skakade.
Även om Evelyn inte kunde känna det gav Denée henne en kram och tittade henne sedan i ögonen.
"Du kan inget göra för att stoppa dem, de är dig övermäktiga."
"Vad är då meningen med allt det här? Jag förstår inte längre, inte alls…"
"Jag har inte mycket tid på mig, men sanningen att säga är att du fick dem här krafterna för att kunna påverka resten av världen. Inte för att rädda den."
"Hur vet du allt det här?"
"Jag har pratat med Ermiadel. Hon befinner sig här nu och hon har lovat att följa med dig ända in i det sista från där hon nu är."
"Denée, jag kommer aldrig att hinna ta mig till dem Grå Hamnarna och om jag skulle hinna skulle min färd ändå stoppas av draken."
"Jag vet, älskade lillasyster. Var inte rädd, du har gjort mycket för den här världen och den kommer alltid att vara dig evigt tacksam. Ta dig till Haldir, jag hör någon komma, han är skadad."
Därefter försvann Denée och det enda som blev kvar var en kuslig tystnad. Både Sauroman och Häxkungen var ute efter henne. Haldir behövde henne, det var det enda hon kunde tänka på nu och när hon kom fram till honom skulle hon se till att dem båda tog sig i säkerhet. För att inte synas bestämde hon sig för att inte flyga. Istället tog hon sig tyst fram genom skogen och kollade noggrant efter om någon befann sig i närheten. Ingen syntes till och Evelyn ökade farten, hon ville så hemskt gärna träffa Haldir nu. Hela hennes kropp skrek efter honom och hon om han var skadad… hon vågade inte tänka på om hon skulle komma fram försent. Då hördes plötsligt ett stort brakande bland träden och hon Evelyn kunde höra hur draken närmade sig bakom henne, stora delar av skogen stod nu i brand eftersom draken gett ifrån sig en hettande eld.
"Du kan inte fly mer, ge upp istället!" väste Häxkungen och skrattade hånfullt.
"Aldrig, jag kan inte ge upp", tänkte hon och fortsatte genom det som bestod av skogen. Hon stannade upp då hon fick syn på Haldir på andra sidan av skogen. Evelyn visste vad hon riskerade nu genom att springa rakt ut på fältet istället för att sicksacka genom skogen, men hon kunde inte tänkta klart längre och sprang rakt ut mot striden. Haldir fick syn på henne och skrek åt henne att vända om och när han fick syn på den stora draken skyndade han sig att skjuta iväg pilar mot den, men det hjälpte inte, draken var alltför snabb. Istället för att slösa bort mer tid på den slog han ner orch efter orch för att komma fram till Evelyn. Då steg en vit skepnad ut från skogskanten med en stor båge i handen. Haldir skyndade sig att ta fram en pil, men ett stort troll kom i hans vägg och bröt bågen i två delar. För att själv inte bli mosad rullade Haldir åt sidan och tog sig sedan snabbt upp på benen.
Evelyn ägnade ingen tanke åt att vända sig om och såg inte att Sauroman sköt iväg en pil rakt emot henne och den träffade henne rakt mellan vingarna och trängde in i hjärtat på henne. Först kände hon inte av smärtan, men allteftersom trängde den in i henne och hon fick svårt att andas. Som ett korthus föll hon ihop på marken. Haldir slängde sig ned på marken bredvid henne och tog henne i sin famn. Han grät hejdlöst och tårarna droppade ned på Evelyns ansikte. Även hon grät.
"Haldir…"
"Evelyn…"
"Jag… Älskar dig… Så mycket."
"Säg inget mer älskling, spara på krafterna, jag ska rädda dig."
"Du kan inte rädda mig, inte den här gången. Jag är glad… Att jag fick se dig igen."
"Evelyn, jag tillåter inte att du dör."
"Haldir, jag vill att du fortsätter leva, förstår du det?"
"Nej, jag kan inte leva utan dig!"
"Du måste! För jag har bestämt mig nu."
"Bestämt dig för vadå?"
"Jag har inte…", Evelyn hostade till innan hon fortsatte, "Jag har inte hunnit binda mina vingar ännu och jag måste göra det. För att jag ska kunna stanna kvar hos dig, eller rättare sagt min själ, så låter jag binda mina vingar vid det tillfälle då du dör. Då färdas vi tillsammans istället för att jag ska gå där och vänta på dig." Evelyn drog djupa andetag nu och Haldir såg på henne att hon inte hade mycket tid kvar.
"Nej… Evelyn… Gör inte såhär mot dig själv. Låt din själ få vila. Jag lovar… Att jag ska leva vidare… För din skull."
"Jag kan inte gå där utan dig, därför vill jag vara vid din sida, även om du inte kan se mig." Hon blinkade till några gånger för att få bort tårarna ur ögonen, men de tog inte slut. Fler och fler rann nedför hennes kinder, men hon log ändå mot Haldir.
"Jag är glad att du är det sista som jag får se… snälla, kyss mig en sista gång."
Utan att tveka eller svara böjde sig Haldir försiktigt ned och lade sina läppar emot Evelyns. Han kunde känna hur kalla de blev och när han sedan öppnade ögonen hade Evelyn inte öppnat sina och hennes hjärta hade slutat slå.

"En gyllengul sol lyser på mig
och det har inte gått en endaste dag
sedan jag tänkte på dig.

De vita blommorna jag lade på din grav
leker nu vinden med.

Evelyn, jag ska aldrig sluta älska dig
hur lång tid det än tar innan vi ses igen."

The End