Epilogen och det absolut sista i denna berättelse. Tack ännu en gång till er som tagit er tid att läsa denna historia! :)

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Epilog
Elrond bad mig inte av en slump att leda alverna till Helms klyfta. Han hade sett in i min framtid och visste vad som skulle ske, jag fick aldrig reda på det. Men när jag låg där döende kände jag att det var därför som han hade valt mig.
Sedan den dagen Evelyn dog, blev jag aldrig riktigt mig själv igen. Ondskan fanns fortfarande kvar i världen och även fast jag hade chansen den där gången lät jag honom gå och möta sitt eget öde. Det var inte jag som skulle ta livet av honom, Sauroman. Våld föder våld. Hämnd föder hämnd. Jag ville inte hämnas Evelyn utan istället gjorde jag som hon sade åt mig. Fortstätte att leva, även om det smärtade mig något enormt.
Begravningen skedde i Lothlórien, eftersom det var där hon föddes och det var den plats där jag träffade henne. Det var egentligen meningen att hon skulle få sin begravning i Riftedal, men när jag och Arwen letade igenom hennes rum hittade vi en lapp med hennes sista önskan. Att få vila bredvid sin far i Lothlórien och hon hade även skrivit att hon önskade få mig bredvid sig. Jag bröt ihop den gången, riktigt ordentligt. Det var dagarna strax efter att hon precis gått bort och jag hade inte förstått det ännu. Arwen försökte trösta mig, men jag kunde inte ta det till mig. Det kändes som om en del av min själ var borta.
Jag förbannade mig själv för att Evelyn dött. Det var mitt fel på sätt och vis, hade jag hållit mig undan striden hade jag inte skadats och då hade heller inte Evelyn skadats. Fast jag hade svikit Evelyn eftersom hon så hemskt gärna ville ha mig vid sin sida och jag ångrar inte en sekund att jag var där vid hennes sista tid. Sauroman hade lika gärna kunnat döda mig också, men han kunde inte. Jag såg det på honom. Han var själv chockad, och jag tror att han vakande upp ur en dröm. Men han kunde inte dra sig ur och i Mordor hyllades han som en hjälte nu. Om jag hade kunnat skulle jag ha följt med ringbäraren och själv sett till att Ringen förstördes för att försäkra mig om att Sauron verkligen försvann från världen. På så sätt skulle även Sauroman försvinna, trodde jag.
Det tog tid för mig att inse att hon verkligen var borta, det var overkligt för mig. För någon som alltid funnits där, på långt eller kort håll fanns hon inte längre alls. Det kändes inte rätt, inte sant, bara fel. Min älskade Evelyn, död.
På begravningen försökte jag säga något, men det gick inte. Jag fick inte fram några ord alls, bara tårar. Arwen satt bredvid mig, även Aragorn var där. Arwen var lika förstörd som jag och det var efter det som hon aldrig mera retade upp sig på mig. Efter allt som vi gått igenom kunde vi förstå varandra och hon tröstade mig mycket under dem nätter som jag inte kunde sova. Vi pratade mycket eller bara satt nere vid sjön och blickade ut över dess stillhet.

Vid Helms klyfta mottogs vi med glädje. Aragorn var glad att se mig, han förstod inte på samma sätt som jag att jag gått rakt in i min död. När orkerna attackerade tänkte jag inte så mycket på det, jag hade bara Evelyn i tankarna och det kändes som att hon var med mig den där natten även fast hon inte var där fysiskt. De var många, orkerna. Sauroman hade skickat dem för att döda människorna, han visste säkert inte ens om att jag befann mig där, men han lär ha fått reda på det senare. Med sina knivblad slog sig orkerna fram och många av mina män föll för deras hat. Jag stod emot många utav dem och Aragorn befann sig hela tiden vid min sida, tills tre orker kom i vår väg och han föll ned till den lägra våningen. Han klarade sig och Legolas fick honom på fötter igen. När kungen sedan skrek åt oss att retirera hörde jag bara med ett halvt öra, det fanns inte tid för mig att dra mig tillbaka och även om det inte var med mening kändes det ändå rätt när jag inte lade märke till orken som kom bakifrån och dödade mig. Jag vet att Aragorn ropade efter mig och att han hann fram innan jag dog. När jag låg där kunde jag se hur fjädrar föll från skyn. Över hela Midgård föll de åter igen och täckte den blodröda marken med sin lilagnistrande färg. Vingarna som Evelyn låtit falla vid det ögonblick jag dog. Hon satt vid min sida hela tiden tills mitt hjärta slutade slå. Jag kunde känna hennes händer om min högra och hennes mjuka röst viskade om att det snart var över och att jag snart skulle kunna se henne. När Aragorn lämnade mig togs jag emot av hennes varma famn. Den varma famn som jag fortfarande håller kär.