Avskrivande; Harry Potter, alla plaster och karaktärer (utom de jag har hittat på), namnen och så vidare tillhör mrs J.K Rowling, hennes förlag (de är så många, så, tja…), och Warner Brothers™. Alla rättigheter reserverade. Detta är inte menat som stöld eller förolämpning – Jag skrev detta för mitt eget nöjes skull.
Kapitel 9
Fjäderfäet svävade runt i sin gulröda fjäderprakt. Han såg ned på de fem. Hans rogivande skri hördes inte. Han cirkulerade längre ned för att få kontakt med dem, vilket visserligen inte hjälpte, men det gav honom en bättre vy.
Där stod Sirius, Harry, Mr Weasley, Miss Weasley och Miss Granger och trätte över något. Fjäderfäet bestämde sig för att ta reda på vad och cirkulerade i mindre cirklar nedåt.
-----
"DET VAR VISST INTE JAG!", tjöt Ron ursinnigt.
"Jo, det var du", sa Hermione argt. "Om inte du hade tjatat om mat skulle vi aldrig börjat gräla."
"Precis", sa Ginny, som var, liksom alla andra Weasleys blir när de blir arga, högröd i ansiktet. "Kan inte du någonsin tänka på annat än mat?"
"Nej, men eftersom alla här är emot mig så kanske jag ska försvinna åt pipan, eller hur? Alla skulle må mycket bättre då, skulle ni inte?"
"Jag är rädd att du har fel, Mr Weasley", sa en röst som fick dem alla att hoppa till.
-----
"P - P - Professor D - D - Dumbledore?", stammade Hermione som en perfekt imitation av Quirell.
"Ja, Miss Granger?"
"Är det verkligen ni?"
"Om ni inte tror mig, så kan Harry fråga mig här och nu."
"Vad är din favoritsyltsort?"
"Hallon", log Dumbledore.
Harry nickade.
"Hur går det med Horcruxarna?", frågade Dumbledore.
"Vi är på väg dit", sa Harry. "Den finns i Cheops pyramid."
"Bra", sa Dumbledore. "Jag visste att jag kunde lita på dig Harry."
"Vad hände med dig? Dog inte du?"
"Nej. Alt var planerat. Därför reagerade alla i min närmsta krets, Remus, Nymphadora, Severus, Poppy och många mer som de gjorde. Men en person som inte visste var Minerva McGonagall."
"Varför inte?"
"Hon skulle säkerligen fått mig att låta bli, och jag var rädd att låta mig övertalas."
"Sir, varför fick inte jag veta?", sa Harry.
"För att det fick ingen annan i Orden heller", sa Dumbledore på ett sätt somom det hela var slutdiskuterat.
"Sir", sa Harry, "var har ni varit?"
"I Edinburgh. Där kom jag på att jag litade på Arthur och Molly mest för tillfället."
"Men när jag var hemma", sa Ron, "var var ni då?"
"Jag gömde mig", sa Dumbledore enkelt.
"Varför?", undrade Ginny.
"Ifall det var någon av er."
"Varför var det så viktigt att låta mig vara ovetande?", undrade Harry.
"Harry, det var inte min avsikt. Jag ville inte besöka Privet Drive, eftersom att din moster och morbror antagligen inte skulle vilja ha mig där. "
"Varför just hos mamma och pappa?", frågade Ginny.
"Jag kände att de var dem jag litade på mest för tillfället."
"Professorn?"
"Ja, Miss Granger?"
"Är du rektor på Hogwarts nu?"
"Nej. Jag är ju officiellt död."
"När blir du officiellt levande?"
"I samband med Voldemorts död."
"Och hur vet du att Voldemort inte mördar mig först?"
"När Horcruxarna är borta är ni nästan jämställda. Då har ni lika stor chans att dö."
"Det är alltså lika stor chans att jag dör som möjligheten att han dör när Horcruxarna är borta?" Harry trodde inte sina öron.
"Ja."
Harry suckade.
"Så Snape är oskyldig?"
"Lika skyldig som du är."
Ingen av de närvarande hade märkt att det började skymma.
"Nu, mina vänner, är det läggdags. Jag vaktar. Pip pip!"